09 okt 2014 06:00

23 jan 2015 15:51

Svärdet över regeringens huvud

Riksdagen har fått en ny prydnad. Den syns inte, men märks redan. Ett gammalt antikt svärd, symboliskt kallat damoklessvärd, hänger över statsministerns huvud. En enda tråd håller det kvar i taket. Och det hårstråret är lika tunt som Anders Borgs saliga hästsvans var mot slutet.

Damokleslegenden finns bevarad av Cicero, känd för sin vassa tunga och sitt fatala misstag att göra sig till ovän med en viss Gaius Julius Caesar, men är förmodligen mycket äldre. Damokles själv ska ha varit hovman i Syrakusa och fick som ynnest vid en middag ta själva kungens plats. Men för att påminna honom om förgängligheten och faran av att ha makt hade ett svärd hängts över hans huvud i ett enda hårstrå från en hästsvans (en riktig häst alltså, inte en frisyr). Om det brast hade platsen varit mindre hedrande och betydligt söligare.

Med det i tanken är jag helt säker på att jag aldrig hållit med Jimmie Åkesson så mycket som just nu - i en enda fråga förvisso. Stefan Löfvens första partiledardebatt i riksdagen som statsminister – och för den delen som riksdagsledamot – bjöd på en storm av kritik från både vänster och höger. Men det var Åkesson som satte fingret på Löfvens och Sveriges svåraste problem med att fråga sig om Löfven inser att han regerar med ett mycket svagt mandat.

Det kändes nästan som de båda hade bytt roller. Partiledardebatter har ett traditionellt inslag av alla-mot-Åkesson. Nu bestod den nästan i sin helhet av alla-mot-Löfven. Inte ens regeringskompisen MP var nöjd. Lika bra att Löfven vänjer sig. Det kommer se ut såhär tills han inser att en regering som inte ens har 40 procent av mandaten i ryggen inte kan styra något alls.

För svaret på Åkessons retoriska fråga verkar vara nej. Den nyfödda socialdemokratiska regeringen beter sig som den naturliga statsbärare partiet varit i årtionden. Sätter agendan, kommer med svar på frågor som de själva – och ingen annan – ställt och förväntar sig bifall. Men det var då det.

Att det just var Jimmie Åkesson som tydligast påpekade regeringens underlägsenhet i riksdagen var ingen tillfällighet. Hans parti har mest att vinna på en regeringskris. (Kanske tillsammans med Feministiskt Initiativ – förmodligen det enda dessa partier har gemensamt mer än att de representerar allmänt missnöjda väljare.)

Med en förvisso ledarlös men revanschlysten Allians, som insett att allt snack om blocköverskridande överenskommelser just bara var snack, gick svärdet att skymta i tv-bilderna. Högt över Stefan Löfvens huvud, med en enda tråd från en hästsvans som håller kvar honom vid makten.

Och det är Jimmie Åkesson som står redo med saxen.

Damokleslegenden finns bevarad av Cicero, känd för sin vassa tunga och sitt fatala misstag att göra sig till ovän med en viss Gaius Julius Caesar, men är förmodligen mycket äldre. Damokles själv ska ha varit hovman i Syrakusa och fick som ynnest vid en middag ta själva kungens plats. Men för att påminna honom om förgängligheten och faran av att ha makt hade ett svärd hängts över hans huvud i ett enda hårstrå från en hästsvans (en riktig häst alltså, inte en frisyr). Om det brast hade platsen varit mindre hedrande och betydligt söligare.

Med det i tanken är jag helt säker på att jag aldrig hållit med Jimmie Åkesson så mycket som just nu - i en enda fråga förvisso. Stefan Löfvens första partiledardebatt i riksdagen som statsminister – och för den delen som riksdagsledamot – bjöd på en storm av kritik från både vänster och höger. Men det var Åkesson som satte fingret på Löfvens och Sveriges svåraste problem med att fråga sig om Löfven inser att han regerar med ett mycket svagt mandat.

Det kändes nästan som de båda hade bytt roller. Partiledardebatter har ett traditionellt inslag av alla-mot-Åkesson. Nu bestod den nästan i sin helhet av alla-mot-Löfven. Inte ens regeringskompisen MP var nöjd. Lika bra att Löfven vänjer sig. Det kommer se ut såhär tills han inser att en regering som inte ens har 40 procent av mandaten i ryggen inte kan styra något alls.

För svaret på Åkessons retoriska fråga verkar vara nej. Den nyfödda socialdemokratiska regeringen beter sig som den naturliga statsbärare partiet varit i årtionden. Sätter agendan, kommer med svar på frågor som de själva – och ingen annan – ställt och förväntar sig bifall. Men det var då det.

Att det just var Jimmie Åkesson som tydligast påpekade regeringens underlägsenhet i riksdagen var ingen tillfällighet. Hans parti har mest att vinna på en regeringskris. (Kanske tillsammans med Feministiskt Initiativ – förmodligen det enda dessa partier har gemensamt mer än att de representerar allmänt missnöjda väljare.)

Med en förvisso ledarlös men revanschlysten Allians, som insett att allt snack om blocköverskridande överenskommelser just bara var snack, gick svärdet att skymta i tv-bilderna. Högt över Stefan Löfvens huvud, med en enda tråd från en hästsvans som håller kvar honom vid makten.

Och det är Jimmie Åkesson som står redo med saxen.

  • Niclas Lindstrand