16 okt 2014 06:00

23 jan 2015 15:52

Niclas Lindstrand: Rätt regering i fel årtionde

Vår statsminister efterlyser att alla partier (utom ett som han inte vill prata med) ska ta ansvar. Det låter jättebra. Men någon måste ge honom en ny kalender. Det är inte 1974 längre. 2014 ska en ansvarsfull opposition just vara en opposition.

Här ute i kylan på högerflygeln är det lätt att muttra om nyval och regeringskris. Det är inte omöjligt. Men att framkalla en sådan just nu är inte något som oppositionen (med ovan nämnda undantag) vill. Den är ledarlös, saknar fokus och behöver slicka sina sår. Och rekrytera någonstans mellan en till tre nya partiledare. (Sätter en pilsner på tre inför 2018 för egen del.) Ett extraval som det egentligen heter skulle bli en katastrof för alla utom missnöjespartierna SD och Fi.

Det ansvarsfulla är inte att göra som Löfvens företrädare för årtionden sedan heller väntade sig av en opposition – att lydpartierna var tillräckligt stora och lojala att de röstade på precis allting som S ville. Konfliktytorna i riksdagen är färre än man kan tro, i myriader småfrågor har redan ett kompromissförslag arbetats fram i utskotten och passerar omröstningen med en gäspning.

En ansvarsfull opposition väljer sina strider, som alla försiktiga generaler som haft vett att läsa Sun Tzus klassiska ”Krigskonsten”. Och ser till att vinna dem. Av den utsträckta handen som Löfven utlovat återstår bara en hotfull knytnäve från statsministern och ett anklagande finger från finansministern. Innan regeringen ens fått upp styrfart har kontroversiella frågor smällts upp på bordet som om riksdagen inte fanns, alternativt såg ut som på Palmes tid då tillräckligt många nickade lydigt.

Striden att välja är höstbudgeten. Svinhugg går som bekant igen. Den förra oppositionen gratulerade sig till att ha lyckats bryta ut en bit ur Alliansbudgeten och bryta årtionden av praxis. Om något ökar statens utgifter, kan riksdagen rösta ned bara den punkten. Hittills är det bara det mumlade ordet skattehöjningar som inte består av utgiftsökningar. En S-budget kan därför se ut som en schweizerost när den passerat riksdagen.

Initiativet att gå från kallt krig med inslag av skärmytslingar till ett fullskaligt angrepp ligger som alltid hos SD. Även om det inte finns mycket till Allians idag så kan vi räkna med att resterna sätter ihop en egen budget. Väljer SD att rösta på den så sitter en S-regering (med några tröstpriser till MP) och ska styra med en borgerlig statsbudget.

Ansvar för Sverige måste alla ta. Men det är Alliansens ansvar mot sina väljare att få igenom sin egen politik, inte att vara duktiga vovvar till statsministern. Då har i praktiken demokratin upphört i riksdagen.

Lyckas en sådan budgetkupp är regeringen Löfvens största hopp att snabbt uppfinna en tidsmaskin och åka tillbaka till 70-talet.

Här ute i kylan på högerflygeln är det lätt att muttra om nyval och regeringskris. Det är inte omöjligt. Men att framkalla en sådan just nu är inte något som oppositionen (med ovan nämnda undantag) vill. Den är ledarlös, saknar fokus och behöver slicka sina sår. Och rekrytera någonstans mellan en till tre nya partiledare. (Sätter en pilsner på tre inför 2018 för egen del.) Ett extraval som det egentligen heter skulle bli en katastrof för alla utom missnöjespartierna SD och Fi.

Det ansvarsfulla är inte att göra som Löfvens företrädare för årtionden sedan heller väntade sig av en opposition – att lydpartierna var tillräckligt stora och lojala att de röstade på precis allting som S ville. Konfliktytorna i riksdagen är färre än man kan tro, i myriader småfrågor har redan ett kompromissförslag arbetats fram i utskotten och passerar omröstningen med en gäspning.

En ansvarsfull opposition väljer sina strider, som alla försiktiga generaler som haft vett att läsa Sun Tzus klassiska ”Krigskonsten”. Och ser till att vinna dem. Av den utsträckta handen som Löfven utlovat återstår bara en hotfull knytnäve från statsministern och ett anklagande finger från finansministern. Innan regeringen ens fått upp styrfart har kontroversiella frågor smällts upp på bordet som om riksdagen inte fanns, alternativt såg ut som på Palmes tid då tillräckligt många nickade lydigt.

Striden att välja är höstbudgeten. Svinhugg går som bekant igen. Den förra oppositionen gratulerade sig till att ha lyckats bryta ut en bit ur Alliansbudgeten och bryta årtionden av praxis. Om något ökar statens utgifter, kan riksdagen rösta ned bara den punkten. Hittills är det bara det mumlade ordet skattehöjningar som inte består av utgiftsökningar. En S-budget kan därför se ut som en schweizerost när den passerat riksdagen.

Initiativet att gå från kallt krig med inslag av skärmytslingar till ett fullskaligt angrepp ligger som alltid hos SD. Även om det inte finns mycket till Allians idag så kan vi räkna med att resterna sätter ihop en egen budget. Väljer SD att rösta på den så sitter en S-regering (med några tröstpriser till MP) och ska styra med en borgerlig statsbudget.

Ansvar för Sverige måste alla ta. Men det är Alliansens ansvar mot sina väljare att få igenom sin egen politik, inte att vara duktiga vovvar till statsministern. Då har i praktiken demokratin upphört i riksdagen.

Lyckas en sådan budgetkupp är regeringen Löfvens största hopp att snabbt uppfinna en tidsmaskin och åka tillbaka till 70-talet.

  • Niclas Lindstrand

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.