21 okt 2014 06:00

23 jan 2015 15:52

Niclas Lindstrand: Tillbaka till kalla kriget

80-talet är tillbaka. Nej, inte de gigantiska permanenterna, plipp-ploppande synthmusik och ”Miami Vice” på tv. Utan ubåtsjakterna. Och med dem känslan av att det kalla kriget snart gör comeback på allvar.

Nu var 80-talets ubåtsjakter ungefär lika rafflande som, ja typ ”Miami Vice”. Det enda lyckade fiskafänget bestod av den ökända 137 som var svår att missa när den var tjänstvillig nog att gå på grund alldeles på egen hand. Med det lilla undantaget fanns fortfarande sovjetkramare som på fullt allvar menade att det var Nato som kränkte svenska farvatten. (Om så skedde var det nog med svenska försvarets goda minne och kan därmed inte kallas för någon kränkning, den svenska neutraliteten är en av vår tids största myter. Det är lättare att tro på Storsjöodjuret.)

Sedan dess har mycket hänt. En mur har fallit. Tredje världskriget har ställts in. Och det svenska försvaret har blivit ett skämt, där både röda och blåa regeringar valt att anpassa sin bedömning av hotbilden efter resurserna i stället för tvärtom. Den avskaffade värnplikten kan vi strunta i, när den formellt lades ned räckte det att säga att man inte ville missa Fångarna på fortet på tv för att slippa göra lumpen ändå.

Och sedan kom Vladimir Putin och allt vände igen. Inte tillbaka till Sovjetunionen, till något annat. Putin är inte den store kommunistledaren, han lutar sig mot en sårad nationalism och drömmar om fornstora dar. En rysk version av Folkhemmet om man så önskar. (Apropå populära moderna myter.) Han har heller inte den gamla supermaktens resurser att på allvar utmana Nato utan får nöja sig med att vara en farlig retsticka i granngården.

Tyvärr är det vår granngård. Och vi har plockat ned staketet och skickat vakthunden på semester. Att bygga upp ett försvar värt namnet igen kommer ta så lång tid att den ryska aggressionen kommer att vara över. Antingen genom ett riktigt krig som dränerar de militära resurserna eller genom ekonomisk kollaps.

I skymundan har Sverige fått plats i VIP-kön till Nato. Det väckte väldigt lite uppmärksamhet. Med guldkortet i plånboken är vi så nära medlemmar vi kan bli utan att faktiskt vara det. Det som fattas är folkviljan och för att den ska finnas behövs lite politiskt mod. Folkpartiet är ensamt om att driva frågan. Moderaterna är försiktigt för, men vill inte driva det innan opinionen svängt. (Ifall någon undrar varför M gjorde ett fiaskoval så är detta resonemang ett perfekt exempel.)

Nu är det inte riktigt så enkelt. Ett Natomedlemskap innebär stora skyldigheter också. Svenska styrkor skulle förväntas delta i konflikter som knappt känner till något om, till att börja med.

Men med 20 års nedläggning bakom sig är det inte vi som väljer längre. Den som skapar opinionen är Vladimir Putin. Och han är den bäste rekryterare Nato någonsin haft.

Niclas Lindstrand

Nu var 80-talets ubåtsjakter ungefär lika rafflande som, ja typ ”Miami Vice”. Det enda lyckade fiskafänget bestod av den ökända 137 som var svår att missa när den var tjänstvillig nog att gå på grund alldeles på egen hand. Med det lilla undantaget fanns fortfarande sovjetkramare som på fullt allvar menade att det var Nato som kränkte svenska farvatten. (Om så skedde var det nog med svenska försvarets goda minne och kan därmed inte kallas för någon kränkning, den svenska neutraliteten är en av vår tids största myter. Det är lättare att tro på Storsjöodjuret.)

Sedan dess har mycket hänt. En mur har fallit. Tredje världskriget har ställts in. Och det svenska försvaret har blivit ett skämt, där både röda och blåa regeringar valt att anpassa sin bedömning av hotbilden efter resurserna i stället för tvärtom. Den avskaffade värnplikten kan vi strunta i, när den formellt lades ned räckte det att säga att man inte ville missa Fångarna på fortet på tv för att slippa göra lumpen ändå.

Och sedan kom Vladimir Putin och allt vände igen. Inte tillbaka till Sovjetunionen, till något annat. Putin är inte den store kommunistledaren, han lutar sig mot en sårad nationalism och drömmar om fornstora dar. En rysk version av Folkhemmet om man så önskar. (Apropå populära moderna myter.) Han har heller inte den gamla supermaktens resurser att på allvar utmana Nato utan får nöja sig med att vara en farlig retsticka i granngården.

Tyvärr är det vår granngård. Och vi har plockat ned staketet och skickat vakthunden på semester. Att bygga upp ett försvar värt namnet igen kommer ta så lång tid att den ryska aggressionen kommer att vara över. Antingen genom ett riktigt krig som dränerar de militära resurserna eller genom ekonomisk kollaps.

I skymundan har Sverige fått plats i VIP-kön till Nato. Det väckte väldigt lite uppmärksamhet. Med guldkortet i plånboken är vi så nära medlemmar vi kan bli utan att faktiskt vara det. Det som fattas är folkviljan och för att den ska finnas behövs lite politiskt mod. Folkpartiet är ensamt om att driva frågan. Moderaterna är försiktigt för, men vill inte driva det innan opinionen svängt. (Ifall någon undrar varför M gjorde ett fiaskoval så är detta resonemang ett perfekt exempel.)

Nu är det inte riktigt så enkelt. Ett Natomedlemskap innebär stora skyldigheter också. Svenska styrkor skulle förväntas delta i konflikter som knappt känner till något om, till att börja med.

Men med 20 års nedläggning bakom sig är det inte vi som väljer längre. Den som skapar opinionen är Vladimir Putin. Och han är den bäste rekryterare Nato någonsin haft.

Niclas Lindstrand