30 okt 2014 06:00

23 jan 2015 15:53

Niclas Lindstrand: Från blåa till gråa moderater

Moderaterna. Vår sällsynta men älskade lilla fågel, den borgerliga taktikröstaren, muttrar surt för sig själv. Inte så mycket över valresultatet, en så pass klok och realistisk fågel hade väntat sig något i den stilen. Utan över att den vid sitt besök i den svenska politikens hetluft insåg att det uppkommit en ny och oroväckande underart: gråmoderaten.

Den påminner väldigt mycket om gråsossen, väl etablerad i landet sedan 50 år och till och med förekommande i Nationalencyklopedien: ”Socialdemokrat, företrädesvis ur en äldre generation, med en pragmatisk och praktisk syn på politiken och med sinne för behovet av politiska kompromisser och successiva reformer inom det bestående samhällets ram.”

Men de senaste åtta-tio åren har den liknande gråmoderaten blivit allt vanligare. Med några skillnader. De är sällan ur den äldre generationen, snarare ur den medelålders. Den äldre har återgått till att kalla sig högermän i bitterhet över klivet in i mitten. Den yngre står inför problemet att sitta vid de gamla och visas fötter och lära sig den rena läran men fortfarande kunna vinna val.

Gråmoderaten saknar dock precis som gråsossen en ideologisk kompass. Opinionsundersökningar om vad folk i allmänhet tycker får styra den politiska inriktningen. Sen lägger man in några värdeladdade, klassiskt moderata ord – ”valfrihet” och ”ansvar” är sällan fel – och vips har man något som i dålig belysning kan påminna om en politik. Åtminstone för en dag eller i bästa fall en budget framåt. Någon Vision 2025 för Sverige finns inte. (Möjligen har Sverigedemokraterna och Feministiskt Initiativ varsin i smyg, men jag skulle ändå inte våga läsa.)

Fler och fler blåmesar har under åren förvandlats till gråmoderater. Det går stegvis. Först börjar man bli rädd för allt som har med arbetsrätt att göra. Sedan inser man att försvaret klarar sig bra med utrustning köpt från Airfix som limmats ihop i Taiwan (utom JAS 39 Gökungen naturligtvis). Till sist sitter man där och kallar allt för särintressen, konstaterar att alla behövs utan att kunna förklara till exakt vad och tycker att det är rena punkupproret att en minister hade hästsvans ett tag.

Det, suckar pippin, är urvalet som Moderaterna ska välja en ny partiledare bland. Just nu med totalt en kandidat som på sin meritlista har att ha konstaterat att stockholmare är smartare än lantisar (och i samma ögonblick därmed motbevisat sin egen tes). Jo det var 1998, men ungdomlig dumhet är också dumhet.

Det finns bara en sak att göra, konstaterar taktikröstaren beslutsamt. En liten fågel måste kvittra i Carl Bildts öra att föregå med gott exempel när det gäller att jobba längre.

Det kanske inte går bättre men det blir definitivt roligare.

Den påminner väldigt mycket om gråsossen, väl etablerad i landet sedan 50 år och till och med förekommande i Nationalencyklopedien: ”Socialdemokrat, företrädesvis ur en äldre generation, med en pragmatisk och praktisk syn på politiken och med sinne för behovet av politiska kompromisser och successiva reformer inom det bestående samhällets ram.”

Men de senaste åtta-tio åren har den liknande gråmoderaten blivit allt vanligare. Med några skillnader. De är sällan ur den äldre generationen, snarare ur den medelålders. Den äldre har återgått till att kalla sig högermän i bitterhet över klivet in i mitten. Den yngre står inför problemet att sitta vid de gamla och visas fötter och lära sig den rena läran men fortfarande kunna vinna val.

Gråmoderaten saknar dock precis som gråsossen en ideologisk kompass. Opinionsundersökningar om vad folk i allmänhet tycker får styra den politiska inriktningen. Sen lägger man in några värdeladdade, klassiskt moderata ord – ”valfrihet” och ”ansvar” är sällan fel – och vips har man något som i dålig belysning kan påminna om en politik. Åtminstone för en dag eller i bästa fall en budget framåt. Någon Vision 2025 för Sverige finns inte. (Möjligen har Sverigedemokraterna och Feministiskt Initiativ varsin i smyg, men jag skulle ändå inte våga läsa.)

Fler och fler blåmesar har under åren förvandlats till gråmoderater. Det går stegvis. Först börjar man bli rädd för allt som har med arbetsrätt att göra. Sedan inser man att försvaret klarar sig bra med utrustning köpt från Airfix som limmats ihop i Taiwan (utom JAS 39 Gökungen naturligtvis). Till sist sitter man där och kallar allt för särintressen, konstaterar att alla behövs utan att kunna förklara till exakt vad och tycker att det är rena punkupproret att en minister hade hästsvans ett tag.

Det, suckar pippin, är urvalet som Moderaterna ska välja en ny partiledare bland. Just nu med totalt en kandidat som på sin meritlista har att ha konstaterat att stockholmare är smartare än lantisar (och i samma ögonblick därmed motbevisat sin egen tes). Jo det var 1998, men ungdomlig dumhet är också dumhet.

Det finns bara en sak att göra, konstaterar taktikröstaren beslutsamt. En liten fågel måste kvittra i Carl Bildts öra att föregå med gott exempel när det gäller att jobba längre.

Det kanske inte går bättre men det blir definitivt roligare.

  • Niclas Lindstrand