21 nov 2014 06:00

23 jan 2015 15:54

Niclas Lindstrand: Att göra bort sig är ingen könsfråga

Har kvinnliga politiker det tuffare än manliga? Frågan lyfts fram än en gång efter att både vice statsministern och kulturministern gjort bort sig offentligt. Svaret kan bara bli ett rungande nja.

En miljökämpe som själv använder miljöfarliga varor och inte har problem med att medarbetare är dömda för narkotikasmuggling skulle få skäll oavsett kön. Likaså en kulturminister som avfärdar varenda fråga som hypotetisk och svamlar om hemliga planer för hur politiken ska rädda media. Eller var det att ta över media? (Detta är ett exempel på en retorisk och för den delen raljant fråga, men inte en hypotetisk, vilket är en fråga om en påhittad situation. Ifall kulturministern undrar vad hennes nya favorituttryck betyder.)

Paralleller dras med Mona Sahlin och hennes Tobleroneaffär. Jag måste erkänna att jag aldrig, så blåögd jag är (i dubbel bemärkelse) upplevt något hat mot Mona Sahlin som person. Men så hängde jag ju på Råsunda under hennes partiledarår. Eftersom hon också är AIK-are fick hon alltid bonuspoäng om politik av misstag skulle nämnas på puben Dick Turpin efter matchen.

Att hon rörde ihop sina egna pengar och andras är inte en könsfråga. Det är däremot ett praktexempel på hur man gör en hel strutsfarm av en fjäder. Precis som Cecilia Stegö Chilòs obetalda tv-licens. Hon fick gå, Anders Borg och Tobias Billström som begått samma (minimala) synd fick stanna. Men de var ju faktiskt inte ansvariga för just det område där de syndat.

Jo, det finns skillnader. Kvinnliga politiker drabbas oftare att få sitt utseende eller klädsel kommenterade och i näthatarnas värld sexualiseras hatet ständigt mot kvinnor, oavsett om de är politiker eller ej. (Detta har troligen att göra med att den genomsnittlige näthataren har tillgång till enorma mängder porr via sin dator men sällan vågar sig utanför dörren för kontakt med det motsatta könet.)

Kvinnor tappar också oftare sina efternamn i intervjuer. Kanske är det ett arv från svunna tider, kanske är det medvetet nedlåtande. Kanske beror det på personen. Jag har kommit på mig själv med att kalla statsministern för Stefan i texter. Jag känner honom inte, har aldrig träffat honom heller, och håller sällan med honom. Men han känns som en Stefan. Jordnära och säkert trevlig att ta en pilsner med. Medan jag aldrig skulle våga kalla Bildt för Carl. (Eller än mindre Calle.)

Annie Lööf då? Den omilda behandlingen av hennes förvisso trevande start är nog ett undantag. Hon hade både ringa ålder och kön emot sig och fick ta emot mycket skäll för det. Men hennes politiska förebild är Margaret Thatcher, en kvinna som fick John Wayne att framstå som en gråtmild gnällspik, och blev uppenbarligen bara starkare av det.

Den största skillnaden verkar vara att miljöpartister har svårare att hantera kritik än andra.

En miljökämpe som själv använder miljöfarliga varor och inte har problem med att medarbetare är dömda för narkotikasmuggling skulle få skäll oavsett kön. Likaså en kulturminister som avfärdar varenda fråga som hypotetisk och svamlar om hemliga planer för hur politiken ska rädda media. Eller var det att ta över media? (Detta är ett exempel på en retorisk och för den delen raljant fråga, men inte en hypotetisk, vilket är en fråga om en påhittad situation. Ifall kulturministern undrar vad hennes nya favorituttryck betyder.)

Paralleller dras med Mona Sahlin och hennes Tobleroneaffär. Jag måste erkänna att jag aldrig, så blåögd jag är (i dubbel bemärkelse) upplevt något hat mot Mona Sahlin som person. Men så hängde jag ju på Råsunda under hennes partiledarår. Eftersom hon också är AIK-are fick hon alltid bonuspoäng om politik av misstag skulle nämnas på puben Dick Turpin efter matchen.

Att hon rörde ihop sina egna pengar och andras är inte en könsfråga. Det är däremot ett praktexempel på hur man gör en hel strutsfarm av en fjäder. Precis som Cecilia Stegö Chilòs obetalda tv-licens. Hon fick gå, Anders Borg och Tobias Billström som begått samma (minimala) synd fick stanna. Men de var ju faktiskt inte ansvariga för just det område där de syndat.

Jo, det finns skillnader. Kvinnliga politiker drabbas oftare att få sitt utseende eller klädsel kommenterade och i näthatarnas värld sexualiseras hatet ständigt mot kvinnor, oavsett om de är politiker eller ej. (Detta har troligen att göra med att den genomsnittlige näthataren har tillgång till enorma mängder porr via sin dator men sällan vågar sig utanför dörren för kontakt med det motsatta könet.)

Kvinnor tappar också oftare sina efternamn i intervjuer. Kanske är det ett arv från svunna tider, kanske är det medvetet nedlåtande. Kanske beror det på personen. Jag har kommit på mig själv med att kalla statsministern för Stefan i texter. Jag känner honom inte, har aldrig träffat honom heller, och håller sällan med honom. Men han känns som en Stefan. Jordnära och säkert trevlig att ta en pilsner med. Medan jag aldrig skulle våga kalla Bildt för Carl. (Eller än mindre Calle.)

Annie Lööf då? Den omilda behandlingen av hennes förvisso trevande start är nog ett undantag. Hon hade både ringa ålder och kön emot sig och fick ta emot mycket skäll för det. Men hennes politiska förebild är Margaret Thatcher, en kvinna som fick John Wayne att framstå som en gråtmild gnällspik, och blev uppenbarligen bara starkare av det.

Den största skillnaden verkar vara att miljöpartister har svårare att hantera kritik än andra.

  • Niclas Lindstrand