28 nov 2014 06:00

23 jan 2015 15:54

Hackkycklingen kan blåsa bort

Riksdagen har fått en ny hackkyckling: Miljöpartiet. I det politiska ingenmansland som råder inför den mest osäkra budgetomröstningen på årtionden har både Alliansen och Sverigedemokraterna beslutat sig för att rikta in sig mot regeringens nykomling.

Det kan låta som mobbning. Det är det inte. Ett politiskt parti står och faller med sina egna väljare och sin egen politik. Vilka Miljöpartiets väljare är vet vi till stor del. Att de är som störst i Stockholm där man inte behöver någon bil förvånar ungefär lika mycket som att tågen redan börjat skylla på min personliga favoritursäkt ”löv på spåret” när de inte kan gå i tid.

Deras politik är en dröm där det finns hur mycket pengar som helst och där Sverige ska rädda världens klimat på egen hand och samtidigt skrämma bort Vladimir Putin genom att vifta med en maskros i hans riktning. (Om han är extremt allergisk mot maskrosor vet jag inte, men CIA skulle säkert vara intresserade.)

Alliansen markerade tydligt igår: när helt plötsligt MP oinbjudna (mer än av S) satt med i pensionsuppgörelsen mellan Socialdemokraterna och de fyras gäng så tågade Alliansen ut. MP påstår sig stödja överenskommelsen men kämpar samtidigt för kortare arbetstid. Med högre pensioner. I allas världar utom MP:s betyder det mindre pengar till pensioner. Lösningen att man ska jobba mindre och få samma lön som idag får en egenföretagares miniräknare att explodera. Att medvetet orsaka en massa konkurser bland företag skapar nämligen inte heller jobb. (Men det ger onekligen kortare arbetstid för många. Ingen alls för att vara noga.)

SD är än hårdare mot miljöpartiet och vill ha ut dem ur regeringen helt. ”Jag tror att alla regeringar blir sämre med Miljöpartiet” var beskedet från SD:s ekonomiskpolitiske talesman Oscar Sjöstedt. Det lär ha jublats bland gräsrötterna, MP ses som en av de största fienderna. Så stor att den kan vara värd att orsaka regeringskris för, eller hålla hotet levande så länge som möjligt. Ungefär tre år och tio månader till.

Oavsett taktik så har Miljöpartiet mycket att bevisa i regeringsställning. Socialdemokraternas laguppställning må vara oerfaren, men partiet som helhet kan inte anklagas för det. Det vore som att påstå att FC Barcelona inte vet hur man spelar fotboll bara för att de har några unga nyförvärv.

I denna fråga ligger inte avgörandet i SD:s händer (för en gångs skull). Det ligger i Miljöpartiets. Det är de som måste samla sig, skärpa sig och visa att de är mogna att ingå i en regering i stället för att svamla. Några skarpa, realistiska förslag skulle inte skada för att skapa trovärdighet. Gärna utanför hjärtefrågorna. Annars är frågan hur länge S orkar och vill skydda sin lilla virriga kompis.

Annars vet vi alla vad som händer när man blåser på en maskrosboll.

Det kan låta som mobbning. Det är det inte. Ett politiskt parti står och faller med sina egna väljare och sin egen politik. Vilka Miljöpartiets väljare är vet vi till stor del. Att de är som störst i Stockholm där man inte behöver någon bil förvånar ungefär lika mycket som att tågen redan börjat skylla på min personliga favoritursäkt ”löv på spåret” när de inte kan gå i tid.

Deras politik är en dröm där det finns hur mycket pengar som helst och där Sverige ska rädda världens klimat på egen hand och samtidigt skrämma bort Vladimir Putin genom att vifta med en maskros i hans riktning. (Om han är extremt allergisk mot maskrosor vet jag inte, men CIA skulle säkert vara intresserade.)

Alliansen markerade tydligt igår: när helt plötsligt MP oinbjudna (mer än av S) satt med i pensionsuppgörelsen mellan Socialdemokraterna och de fyras gäng så tågade Alliansen ut. MP påstår sig stödja överenskommelsen men kämpar samtidigt för kortare arbetstid. Med högre pensioner. I allas världar utom MP:s betyder det mindre pengar till pensioner. Lösningen att man ska jobba mindre och få samma lön som idag får en egenföretagares miniräknare att explodera. Att medvetet orsaka en massa konkurser bland företag skapar nämligen inte heller jobb. (Men det ger onekligen kortare arbetstid för många. Ingen alls för att vara noga.)

SD är än hårdare mot miljöpartiet och vill ha ut dem ur regeringen helt. ”Jag tror att alla regeringar blir sämre med Miljöpartiet” var beskedet från SD:s ekonomiskpolitiske talesman Oscar Sjöstedt. Det lär ha jublats bland gräsrötterna, MP ses som en av de största fienderna. Så stor att den kan vara värd att orsaka regeringskris för, eller hålla hotet levande så länge som möjligt. Ungefär tre år och tio månader till.

Oavsett taktik så har Miljöpartiet mycket att bevisa i regeringsställning. Socialdemokraternas laguppställning må vara oerfaren, men partiet som helhet kan inte anklagas för det. Det vore som att påstå att FC Barcelona inte vet hur man spelar fotboll bara för att de har några unga nyförvärv.

I denna fråga ligger inte avgörandet i SD:s händer (för en gångs skull). Det ligger i Miljöpartiets. Det är de som måste samla sig, skärpa sig och visa att de är mogna att ingå i en regering i stället för att svamla. Några skarpa, realistiska förslag skulle inte skada för att skapa trovärdighet. Gärna utanför hjärtefrågorna. Annars är frågan hur länge S orkar och vill skydda sin lilla virriga kompis.

Annars vet vi alla vad som händer när man blåser på en maskrosboll.

  • Niclas Lindstrand

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.