29 nov 2014 06:00

23 jan 2015 15:54

Mindre och vassare riksdag tack!

Häromdagen drev jag med (bland mycket annat) motionen från Aron Modig (KD) och en frivillig rikemannaskatt. Så även om jag fått hjälp att hitta en annan motion från honom så känns det inte mer än rättvist att lyfta fram en gammal men utmärkt idé som han plockat upp: Minska antalet riksdagsledamöter.

Det var länge sedan den reformsugna riksdagen hade mod att reformera sig själv. Den krångliga lösningen med tvåkammarriksdag avskaffades 1971 och då fick riksdagen 350 ledamöter. Det tog fem år för något geni att komma på att det är dumt med ett jämnt antal eftersom det kan betyda att två block blir exakt lika stora. Alltså fick det bli 349.

Sedan dess har egentligen bara lönerna höjts.

Vänner av de 349 skulle säkert säga att den lokala demokratin urholkas när distrikten inte kan få in lika många av de sina längre. Det ligger något i det – men vad gör de när de väl kommit in? Partipiskan är effektiv, att någon röstar mot partilinjen sker ungefär lika ofta som att Miljöpartiet kräver att Sverige ska skaffa hangarfartyg i Östersjön.

Aron Modig föreslår 199 ledamöter i stället för 349. Jag har ingen åsikt om exakt siffra men visst, nästan en halvering låter vettigt. Det betyder fler aktiva och profilerade ledamöter och färre knapptryckare som helst kvittar ut sig själva mellan blocken. Det verkar visserligen otroligt tråkigt att trycka på en knapp som man blivit tillsagd, men för 61 000 spänn i månaden är jag frivillig. Om det oftast är rätt knapp åtminstone.

Någon besparing finns inte i motionen. Däremot att pengarna skulle föras över till fler tjänstemän som kan stötta de kvarvarande ledamöterna så de kan bli effektivare. Vilket i sin tur skulle göra det möjligt att släppa in fler som inte är födda in i politiken, eller åtminstone uppfostrade i den sedan barnsben. Den politiska inaveln är onekligen ett problem på riksnivå. Karriärbanan från ungdomsförbund till statsminister är spikrak.

Jodå, den nuvarande statsministern är ett undantag. Men jag har svårt att kalla LO för något annat än ett politiskt organ i sig även om det inte ställer upp i valet. Bestämmer man vilket parti medlemmarna ska stötta ekonomiskt och i debatten oavsett vad de anslutna själva säger så är man en politisk organisation.

Om tjänstemannastödet skulle hjälpa att avskaffa den politiska adeln är tveksamt, men färre ledamöter gör att det blir svårare att klamra sig fast vid sin stol ett helt yrkesliv utan att behöva komma i kontakt med den verklighet man är med och bestämmer om. Det är en utmärkt idé för att toppolitikerna ska närma sig folket – och tvärtom.

Dessutom, till Sverigedemokraternas stora lättnad, minskar behovet av hunddagis för ledamöterna.

Det var länge sedan den reformsugna riksdagen hade mod att reformera sig själv. Den krångliga lösningen med tvåkammarriksdag avskaffades 1971 och då fick riksdagen 350 ledamöter. Det tog fem år för något geni att komma på att det är dumt med ett jämnt antal eftersom det kan betyda att två block blir exakt lika stora. Alltså fick det bli 349.

Sedan dess har egentligen bara lönerna höjts.

Vänner av de 349 skulle säkert säga att den lokala demokratin urholkas när distrikten inte kan få in lika många av de sina längre. Det ligger något i det – men vad gör de när de väl kommit in? Partipiskan är effektiv, att någon röstar mot partilinjen sker ungefär lika ofta som att Miljöpartiet kräver att Sverige ska skaffa hangarfartyg i Östersjön.

Aron Modig föreslår 199 ledamöter i stället för 349. Jag har ingen åsikt om exakt siffra men visst, nästan en halvering låter vettigt. Det betyder fler aktiva och profilerade ledamöter och färre knapptryckare som helst kvittar ut sig själva mellan blocken. Det verkar visserligen otroligt tråkigt att trycka på en knapp som man blivit tillsagd, men för 61 000 spänn i månaden är jag frivillig. Om det oftast är rätt knapp åtminstone.

Någon besparing finns inte i motionen. Däremot att pengarna skulle föras över till fler tjänstemän som kan stötta de kvarvarande ledamöterna så de kan bli effektivare. Vilket i sin tur skulle göra det möjligt att släppa in fler som inte är födda in i politiken, eller åtminstone uppfostrade i den sedan barnsben. Den politiska inaveln är onekligen ett problem på riksnivå. Karriärbanan från ungdomsförbund till statsminister är spikrak.

Jodå, den nuvarande statsministern är ett undantag. Men jag har svårt att kalla LO för något annat än ett politiskt organ i sig även om det inte ställer upp i valet. Bestämmer man vilket parti medlemmarna ska stötta ekonomiskt och i debatten oavsett vad de anslutna själva säger så är man en politisk organisation.

Om tjänstemannastödet skulle hjälpa att avskaffa den politiska adeln är tveksamt, men färre ledamöter gör att det blir svårare att klamra sig fast vid sin stol ett helt yrkesliv utan att behöva komma i kontakt med den verklighet man är med och bestämmer om. Det är en utmärkt idé för att toppolitikerna ska närma sig folket – och tvärtom.

Dessutom, till Sverigedemokraternas stora lättnad, minskar behovet av hunddagis för ledamöterna.

  • Niclas Lindstrand