02 dec 2014 17:49

23 jan 2015 15:55

Lindstrand: Statsbudget vid pokerbordet

Att bluffa är en viktig konst när man spelar poker. Med tillräckligt självförtroende kan ett par i tvåor få motståndaren att darra och ge sig. Risken finns bara att man blir synad. Nu har Sverigedemokraterna spelat ut ässet i rockärmen, fällt S-budgeten, och orsakat regeringskris.

Självklart har SD mjölkat sin uppmärksamhet inför omröstningen tills kon är alldeles utsliten och vill tillbaka in i ladugården och sova ett dygn. Gång på gång har SD skjutit fram tidpunkten då partiet skulle ge besked och därmed behållit sin plats längst fram på scenen, mitt i strålkastarljuset. Statsminister Löfven och tillförordnande oppositionsledaren Lööf har förvandlats till statister i sin egen film. Någon moderatledare kan ingen se. (Nåja, hon står ju där, men titeln saknas en stund till i den spännande tävlingen mellan Anna Kinberg Batra och ingen alls.)

På pappret verkade det självklart att SD skulle fälla den rödgröna budgeten, rösta med Alliansen och framkalla en regeringskris. Men i det stora rävspel som politiken förvandlats till är inget säkert. Det är så dags för Stefan Löfven att klaga nu, han är minst lika skyldig som alla andra genom att mörka sitt regeringsalternativ och nästan hela sin politik till efter valet. Svinhugg går som bekant igen.

Att skylla på Alliansen och SD för att de röstar som deras väljare vill att de ska rösta är en urusel ursäkt. Löfvens och Fridolins tjat om ansvar betyder bara att deras 36 procent av mandaten ska bestämma över de övriga 64 genom att majoriteten gör som minoriteten tycker. V gick att muta med sju meningslösa utredningar. I övriga fall (utom SD) så borde Löfven ha fått kramp av att hålla handen utsträckt i två månader utan att någon velat ta den.

Samtidigt är SD tydliga med att de lika gärna fäller en Alliansbudget nästa gång, framfört under ett brandtal mot mängden asylinvandring med alla tv-kameror mot vikarierande partiledaren Mattias Karlsson. Exakt varför Sverigedemokraterna valde att gå "all in" i stället för att passa kommer ingen utomstående att få veta. Säkert har diskussionerna varit heta. Men genom att spela ut sin starka hand tar SD också en stor risk.

Ett extraval, som SD nog skulle tjäna på, är bara ett av flera alternativ. Att S underkänner sin egen budget och går tillbaka till finansutskottet är troligare. Där kommer Alliansen kräva eftergifter. Och få åtminstone en del. Kanske så stora att Lööf & co är villiga att ta den där utsträckta handen (trots att hennes egen med papper i viftades bort bryskt i valrörelsen). Då skulle SD förlora sin vågmästarroll i praktiken.

Regeringen förlorade den här given. Det återstår flera i det här pokerpartiet. Men Löfvens gäng börjar få väldigt ont om marker kvar på bordet.

Självklart har SD mjölkat sin uppmärksamhet inför omröstningen tills kon är alldeles utsliten och vill tillbaka in i ladugården och sova ett dygn. Gång på gång har SD skjutit fram tidpunkten då partiet skulle ge besked och därmed behållit sin plats längst fram på scenen, mitt i strålkastarljuset. Statsminister Löfven och tillförordnande oppositionsledaren Lööf har förvandlats till statister i sin egen film. Någon moderatledare kan ingen se. (Nåja, hon står ju där, men titeln saknas en stund till i den spännande tävlingen mellan Anna Kinberg Batra och ingen alls.)

På pappret verkade det självklart att SD skulle fälla den rödgröna budgeten, rösta med Alliansen och framkalla en regeringskris. Men i det stora rävspel som politiken förvandlats till är inget säkert. Det är så dags för Stefan Löfven att klaga nu, han är minst lika skyldig som alla andra genom att mörka sitt regeringsalternativ och nästan hela sin politik till efter valet. Svinhugg går som bekant igen.

Att skylla på Alliansen och SD för att de röstar som deras väljare vill att de ska rösta är en urusel ursäkt. Löfvens och Fridolins tjat om ansvar betyder bara att deras 36 procent av mandaten ska bestämma över de övriga 64 genom att majoriteten gör som minoriteten tycker. V gick att muta med sju meningslösa utredningar. I övriga fall (utom SD) så borde Löfven ha fått kramp av att hålla handen utsträckt i två månader utan att någon velat ta den.

Samtidigt är SD tydliga med att de lika gärna fäller en Alliansbudget nästa gång, framfört under ett brandtal mot mängden asylinvandring med alla tv-kameror mot vikarierande partiledaren Mattias Karlsson. Exakt varför Sverigedemokraterna valde att gå "all in" i stället för att passa kommer ingen utomstående att få veta. Säkert har diskussionerna varit heta. Men genom att spela ut sin starka hand tar SD också en stor risk.

Ett extraval, som SD nog skulle tjäna på, är bara ett av flera alternativ. Att S underkänner sin egen budget och går tillbaka till finansutskottet är troligare. Där kommer Alliansen kräva eftergifter. Och få åtminstone en del. Kanske så stora att Lööf & co är villiga att ta den där utsträckta handen (trots att hennes egen med papper i viftades bort bryskt i valrörelsen). Då skulle SD förlora sin vågmästarroll i praktiken.

Regeringen förlorade den här given. Det återstår flera i det här pokerpartiet. Men Löfvens gäng börjar få väldigt ont om marker kvar på bordet.

  • Niclas Lindstrand