06 dec 2014 06:00

23 jan 2015 15:55

Niclas Lindstrand: Debattera hellre än att regelfuska

Som bekant har vi regeringskris, extraval på gång och kanske lika rörigt efter det. Därför kommer nu förslag från alla håll om att ändra på reglerna. Det vore mycket olyckligt, då underkänner vårt styressystem sig självt genom att fuska i det stora spelet om makten.

Bland oss science fiction-nördar är ”Kobayashi Maru” ett begrepp. Det är ett träningsprogram i 80-talsrullen ”Star Trek II – Khans vrede” som utsätter blivande officerare för en situation som inte går att vinna allt blir fel. En enda person har klarat av det: Naturligtvis vår store hjälte kapten James T Kirk.

Den som inte sett filmen och tänkt göra det kan hoppa över resten av detta stycke. Det visar sig att Kirk programmerade om datorn så att simuleringen gick att vinna eftersom han inte tror på att det finns lägen när man måste förlora. (En usel ursäkt för att fuska i min mening.)

Så, nu kan ni börja läsa igen. Riksdagen håller nämligen på att skapa sitt eget Kobayashi Maru. Inget block kan räkna med egen majoritet. Inget block kan tänka sig att regera med stöd av Sverigedemokraterna. (Aktivt stöd som att prata med dem alltså, passivt går alldeles utmärkt har båda demonstrerat.) Och SD ska rösta ned alla budgetar som höjer kostnaden för invandring.

Alltså höjs spridda röster från båda håll för att ändra reglerna för spelet och göra det som ansetts vara helig praxis (när det passat det egna blocket) bli riksdagsregel. Inte bryta ut enskilda poster ur budgeten, som SD och de rödgröna gjorde förra budgetvändan. Inte rösta på två olika budgetar i tur och ordning som SD gjorde för bara några dagar sedan.

Först låter det förnuftigt. Sverige har historiskt allt som oftast styrts av minoritetsregeringar. Men bara på papperet eftersom gamla VPK alltid gjorde som S. Sedan Socialdemokraterna slutade vara standardregering 2006 är läget annorlunda. Vi kommer få minoritetsregeringar utan väldresserat stöd. Står alla fast i sina nuvarande positioner så kommer samma sak att hända gång på gång. Nyval på nyval tills vi alla lärt oss att det egentligen heter extraval. (Folkbildning i all ära men det känns lite väl drastiskt.)

Med lite eftertanke spelar ändrade regler SD rakt i händerna. Det blir en demonstration att ”sjuklövern”, som SD-väljarna nedlåtande kallar övriga partier, heller ändrar reglerna än pratar med vågmästaren. Att vara utstött är ett av partiets bästa argument i valrörelsen.

Släpper man på prestigen och börjar debattera och diskutera över blockgränserna så behövs inga nya regler. Hittills har alla utsträckta händer varit maktdemonstrationer för att skjuta över skulden, inte riktiga samarbetsförsök.

James T Kirk har ändå en poäng, det finns inga situationer som inte går att vinna. Men man behöver inte fuska, man kan också vara lite flexibel och förhandla på allvar.

Niclas Lindstrand

Bland oss science fiction-nördar är ”Kobayashi Maru” ett begrepp. Det är ett träningsprogram i 80-talsrullen ”Star Trek II – Khans vrede” som utsätter blivande officerare för en situation som inte går att vinna allt blir fel. En enda person har klarat av det: Naturligtvis vår store hjälte kapten James T Kirk.

Den som inte sett filmen och tänkt göra det kan hoppa över resten av detta stycke. Det visar sig att Kirk programmerade om datorn så att simuleringen gick att vinna eftersom han inte tror på att det finns lägen när man måste förlora. (En usel ursäkt för att fuska i min mening.)

Så, nu kan ni börja läsa igen. Riksdagen håller nämligen på att skapa sitt eget Kobayashi Maru. Inget block kan räkna med egen majoritet. Inget block kan tänka sig att regera med stöd av Sverigedemokraterna. (Aktivt stöd som att prata med dem alltså, passivt går alldeles utmärkt har båda demonstrerat.) Och SD ska rösta ned alla budgetar som höjer kostnaden för invandring.

Alltså höjs spridda röster från båda håll för att ändra reglerna för spelet och göra det som ansetts vara helig praxis (när det passat det egna blocket) bli riksdagsregel. Inte bryta ut enskilda poster ur budgeten, som SD och de rödgröna gjorde förra budgetvändan. Inte rösta på två olika budgetar i tur och ordning som SD gjorde för bara några dagar sedan.

Först låter det förnuftigt. Sverige har historiskt allt som oftast styrts av minoritetsregeringar. Men bara på papperet eftersom gamla VPK alltid gjorde som S. Sedan Socialdemokraterna slutade vara standardregering 2006 är läget annorlunda. Vi kommer få minoritetsregeringar utan väldresserat stöd. Står alla fast i sina nuvarande positioner så kommer samma sak att hända gång på gång. Nyval på nyval tills vi alla lärt oss att det egentligen heter extraval. (Folkbildning i all ära men det känns lite väl drastiskt.)

Med lite eftertanke spelar ändrade regler SD rakt i händerna. Det blir en demonstration att ”sjuklövern”, som SD-väljarna nedlåtande kallar övriga partier, heller ändrar reglerna än pratar med vågmästaren. Att vara utstött är ett av partiets bästa argument i valrörelsen.

Släpper man på prestigen och börjar debattera och diskutera över blockgränserna så behövs inga nya regler. Hittills har alla utsträckta händer varit maktdemonstrationer för att skjuta över skulden, inte riktiga samarbetsförsök.

James T Kirk har ändå en poäng, det finns inga situationer som inte går att vinna. Men man behöver inte fuska, man kan också vara lite flexibel och förhandla på allvar.

Niclas Lindstrand