09 dec 2014 06:00

23 jan 2015 15:55

Fajtas före valet, inte efter

Valrörelse. Det hette att 2014 års valrörelse skulle bli smutsig. Den blev urtråkig. Så tråkig att det bara är att hoppas att 2015 års upplaga blir ett rejält rallarslagsmål i rännstenen, utan handskar. Verbalt förstås.

Fight clubs första regel är att man inte pratar om Fight Club. Fight Clubs andra regel är att man INTE pratar om Fight Club. (Missade ni referensen, köp, hyr, streama eller hur ni nu konsumerar film, men se ”Fight Club”, den är bra!) Precis som i filmen är det dags för landets politiker att göra sig av med sina aggressioner genom att puckla på varandra rejält nu när de fått chansen att göra om allt från början.

Nej inte huliganfraktioner på gator och torg naturligtvis. De ska spärras in. Men vi behöver politiska företrädare som tar av sig handskarna och plockar fram sina vassaste, tuffaste, hårdaste argument och ger och tar allt de har i valrörelsen.

I år krävdes det mikroskop för att hitta ideologiska skillnader mellan partierna – undantaget SD och V som låste sig vid en enda fråga som en terrier vid ett köttben. Vilka ord man använde för att beskriva samma sak var viktigast för övriga. Om ”Ett bättre Sverige för alla” eller ”Alla behövs” var mest meningslös som slogan krävs det målfoto för att avgöra.

Bristen på riktiga konfliktlinjer gjorde att Sverigedemokraterna skickligt kunde skaffa sig en alla-mot-oss-position och framstå som det enda riktiga oppositionspartiet. Den retoriken har bara fortsatt, före, under och efter regeringskrisen.

Den har dessutom visat sig innehålla en del sanning. När regeringens högsta företrädare går så långt som att kalla SD för nyfascister så jublar missnöjespartiet över desperationen. Vi andra funderar på att köpa biografier över Franco och Mussolini som julklappar till Andersson och Löfven. Det kanske hjälper för att demonstrera skillnaden mellan populister och fascister. Att hitta på nya skällsord för SD hjälper däremot bara partiet så lösningen är inte att kalla dem dödsmördarnazister nästa gång.

Lösningen på den politiska krisen är att bedriva politik i valrörelsen. Visa vad skillnaden mellan blocken och partierna är. Prata om individens frihet och ansvar, om solidaritet, om bidragslinjer och arbetslinjer, om kollektivism och kapitalism, om migration och integration, om öppna hjärtan och kalla hjärtan.

Ta i så hårt ni kan nu och var beredda på att ta lika hårda smällar tillbaka. Visa vad ni står för, hur mycket ni tål och vad det faktiskt är vi har att välja mellan. Varje smäll som ges och tas är en smäll för demokratin, för att visa att ett val inte alls är någon folkomröstning om invandringen utan ett val mellan många olika alternativ i många olika frågor.

Med aggressionerna ute så kan ni sen sätta er ned i riksdagen med era blåtiror och börja agera som vuxna igen.

Fight clubs första regel är att man inte pratar om Fight Club. Fight Clubs andra regel är att man INTE pratar om Fight Club. (Missade ni referensen, köp, hyr, streama eller hur ni nu konsumerar film, men se ”Fight Club”, den är bra!) Precis som i filmen är det dags för landets politiker att göra sig av med sina aggressioner genom att puckla på varandra rejält nu när de fått chansen att göra om allt från början.

Nej inte huliganfraktioner på gator och torg naturligtvis. De ska spärras in. Men vi behöver politiska företrädare som tar av sig handskarna och plockar fram sina vassaste, tuffaste, hårdaste argument och ger och tar allt de har i valrörelsen.

I år krävdes det mikroskop för att hitta ideologiska skillnader mellan partierna – undantaget SD och V som låste sig vid en enda fråga som en terrier vid ett köttben. Vilka ord man använde för att beskriva samma sak var viktigast för övriga. Om ”Ett bättre Sverige för alla” eller ”Alla behövs” var mest meningslös som slogan krävs det målfoto för att avgöra.

Bristen på riktiga konfliktlinjer gjorde att Sverigedemokraterna skickligt kunde skaffa sig en alla-mot-oss-position och framstå som det enda riktiga oppositionspartiet. Den retoriken har bara fortsatt, före, under och efter regeringskrisen.

Den har dessutom visat sig innehålla en del sanning. När regeringens högsta företrädare går så långt som att kalla SD för nyfascister så jublar missnöjespartiet över desperationen. Vi andra funderar på att köpa biografier över Franco och Mussolini som julklappar till Andersson och Löfven. Det kanske hjälper för att demonstrera skillnaden mellan populister och fascister. Att hitta på nya skällsord för SD hjälper däremot bara partiet så lösningen är inte att kalla dem dödsmördarnazister nästa gång.

Lösningen på den politiska krisen är att bedriva politik i valrörelsen. Visa vad skillnaden mellan blocken och partierna är. Prata om individens frihet och ansvar, om solidaritet, om bidragslinjer och arbetslinjer, om kollektivism och kapitalism, om migration och integration, om öppna hjärtan och kalla hjärtan.

Ta i så hårt ni kan nu och var beredda på att ta lika hårda smällar tillbaka. Visa vad ni står för, hur mycket ni tål och vad det faktiskt är vi har att välja mellan. Varje smäll som ges och tas är en smäll för demokratin, för att visa att ett val inte alls är någon folkomröstning om invandringen utan ett val mellan många olika alternativ i många olika frågor.

Med aggressionerna ute så kan ni sen sätta er ned i riksdagen med era blåtiror och börja agera som vuxna igen.

  • Niclas Lindstrand