13 dec 2014 06:00

23 jan 2015 15:55

Från gullegris till hackkyckling

Efter 20 år som ett gulligt och sällan ifrågasatt parti har plötsligt Miljöpartiet gått från gullegris till hackkyckling. När LO och Sverigedemokraterna är eniga om att de inte vill se MP i en regering, då vet man att det har gått långt.

Hackkyckling är för övrigt ett av de där uttrycken som låter harmlösa, nästan gulliga, men egentligen är väldigt otäcka. Det är den minsta kycklingen i en kull som ofta blir hackad till döds av sina större syskon. Riktigt så illa ställt är det inte med Miljöpartiet. Men kontrasten mot partiets förflutna är slående.

En ofta citerad undersökning från universitetet i Göteborg visade 2012 att 41 procent av landets journalister stöder Miljöpartiet privat. Inom public service låg siffrorna över 50 procent. (Det är i huvudsak folk som sympatiserar med SD som citerar denna undersökning, för övrigt.)

Som all annan statistik har den tolkats lite som man vill. En välvillig tolkning skulle vara att många journalister (felaktigt) ser MP som en tredje kraft som varken är blå eller röd. En mindre välvillig att väldigt många journalister jobbar i Stockholm och Göteborg, MP:s två starkaste fästen i landet. Det är väldigt lätt att yra om bensinpriser på 30 kronor litern när man klarar sig med tunnelbana eller spårvagn, klart svårare när man bor på landet och får välja mellan huset eller jobbet med de reskostnaderna. Tunnelbanan i Skövde är svårt eftersatt.

MP har också som enfrågeparti varit framgångsrika i att låtsas stå utanför de politiska blocken. Tills det verkligen gällt, då har det gröna snabbt slagit över i rött när de behövt prata om mer än en sak. Inför årets haveri till budget så var det MP som stod för de rödaste förslagen inom regeringen. Socialdemokraterna har i allmänhet fötterna på jorden. De inser att när alla vaknar ur den gröna drömmen och möts av en kall decembermorgon så är tillväxt bra inom ekonomin också, inte bara på åkrarna som väljarna i Stockholm ändå bara sett på vykort.

Faktum är att utan tillväxt så kan MP glömma sina drömmar. Då får den kostsamma nya energin, den generösa migrationspolitiken, den fungerande vården och den utopiska sextimmarsdagen på jobbet ingen försörjning. Alla dessa saker – och nästan allt annat i samhället – är beroende av tillväxt. Arbetstidsförkortningen går rakt emot det. Sveriges största problem är att befolkningen som helhet jobbar för lite, inte för mycket. (Att enskilda individer jobbar för mycket är en annan sak, men det går inte bara att smeta ut timmarna på måfå och tro att allt är löst.)

Så att Miljöpartiet blivit så utsatt är egentligen inte så konstigt. För första gången har de haft något att säga till om – i åtta veckor.

Längre tid än så behövdes inte för att även LO skulle inse att det ”tredje blockets” politik varken finns eller fungerar.

Hackkyckling är för övrigt ett av de där uttrycken som låter harmlösa, nästan gulliga, men egentligen är väldigt otäcka. Det är den minsta kycklingen i en kull som ofta blir hackad till döds av sina större syskon. Riktigt så illa ställt är det inte med Miljöpartiet. Men kontrasten mot partiets förflutna är slående.

En ofta citerad undersökning från universitetet i Göteborg visade 2012 att 41 procent av landets journalister stöder Miljöpartiet privat. Inom public service låg siffrorna över 50 procent. (Det är i huvudsak folk som sympatiserar med SD som citerar denna undersökning, för övrigt.)

Som all annan statistik har den tolkats lite som man vill. En välvillig tolkning skulle vara att många journalister (felaktigt) ser MP som en tredje kraft som varken är blå eller röd. En mindre välvillig att väldigt många journalister jobbar i Stockholm och Göteborg, MP:s två starkaste fästen i landet. Det är väldigt lätt att yra om bensinpriser på 30 kronor litern när man klarar sig med tunnelbana eller spårvagn, klart svårare när man bor på landet och får välja mellan huset eller jobbet med de reskostnaderna. Tunnelbanan i Skövde är svårt eftersatt.

MP har också som enfrågeparti varit framgångsrika i att låtsas stå utanför de politiska blocken. Tills det verkligen gällt, då har det gröna snabbt slagit över i rött när de behövt prata om mer än en sak. Inför årets haveri till budget så var det MP som stod för de rödaste förslagen inom regeringen. Socialdemokraterna har i allmänhet fötterna på jorden. De inser att när alla vaknar ur den gröna drömmen och möts av en kall decembermorgon så är tillväxt bra inom ekonomin också, inte bara på åkrarna som väljarna i Stockholm ändå bara sett på vykort.

Faktum är att utan tillväxt så kan MP glömma sina drömmar. Då får den kostsamma nya energin, den generösa migrationspolitiken, den fungerande vården och den utopiska sextimmarsdagen på jobbet ingen försörjning. Alla dessa saker – och nästan allt annat i samhället – är beroende av tillväxt. Arbetstidsförkortningen går rakt emot det. Sveriges största problem är att befolkningen som helhet jobbar för lite, inte för mycket. (Att enskilda individer jobbar för mycket är en annan sak, men det går inte bara att smeta ut timmarna på måfå och tro att allt är löst.)

Så att Miljöpartiet blivit så utsatt är egentligen inte så konstigt. För första gången har de haft något att säga till om – i åtta veckor.

Längre tid än så behövdes inte för att även LO skulle inse att det ”tredje blockets” politik varken finns eller fungerar.

  • Niclas Lindstrand