20 dec 2014 04:00

23 jan 2015 15:55

Nationalismen är överspelad

Nationalism är ordet på modet. Åtminstone i begränsade kretsar. Det kan egentligen förtjäna få ett litet uppsving efter att ha varit shanghajat av vit makt-rörelsen i årtionden. Men tyvärr ligger samma trångsynthet bakom det fortfarande så det kan lika gärna dra sin sista suck nu. Vår globala ekonomi och teknik gör att det ändå är förlegat.

Det finns sådär femtielva definitioner av nationalism, men vänsterversionen från franska revolutionen och den mer moderna liberala nationalismen är bortglömda respektive ignorerade. Lustigt nog är nationalstaten det också. I stället är det en kulturell (läs: etnisk) nationalism som intresserar.

Utgångspunkten för alla varianter av nationalism är att det finns gemensamma nämnare som buntar ihop ett gäng mot andra gäng. Ungefär som i 80-talsrullen ”The Warriors” fast med färre basebollsträn. (Tyvärr bara lite färre.) Det var säkert sant under det mytologiska Folkhemmets tid, då kokkaffet alltid stod och puttrade i våra små rödvita stugor och Per Albin styrde folket med fast men vänlig hand och vi alla njöt av tjeckiska dockfilmer på den enda svartvita tv:n. Lite trist att denna tid aldrig funnits.

Idag är det trams. Internet har fört ihop människor med samma intressen i stället för samma hudfärg eller uppväxt. Släng in mig på en Star Wars-mässa i valfri stad (där jag förstår något språk åtminstone) så lovar jag att jag har mer att diskutera med varenda människa där än med min granne som jag bara nickat till i trappuppgången. Och hamnar jag på en pub i sydöstra London så tar det tre sekunder innan vi pratar om Arsenal vid bardisken. För den delen var det inga problem i Stockholm att blixtsnabbt bli polare med en kille från Somalia – han var ju lika galen AIK:are som jag.

Nationalstaten, hemstaden, att ha tvingats läsa Heidenstam i skolan, de posttraumatiska syndromen efter Vilse i pannkakan på tv, det är inte längre de saker som definierar oss som människor. De skapar inte vår identitet. Att prata med en genomsnittlig svensk hux flux renderar i långa stunder av förlägen tystnad och att låtsas få sms som man måste svara på. Att prata med ett annat Kiss-fan som råkar vara från Pakistan kan pågå i timmar. (Särskilt om man har olika åsikter om floppskivan/mästerverket ”The Elder”.)

Vad man jobbar med, vilken musik man gillar, vilka filmer, vilka fotbollslag, alla de faktorerna är viktigare för min del om jag har något gemensamt med en annan människa än om vi båda är svenskar – nationellt eller medborgarmässigt, vilket Björn Söders senaste konstiga uppdelning är.

Väljer man bara umgänge utifrån nationalistisk bakgrund kan man ju sitta där med nån som håller på Chelsea och lyssnar på Absolute Music-pop. Då kan vi snacka om kulturella skillnader.

Det finns sådär femtielva definitioner av nationalism, men vänsterversionen från franska revolutionen och den mer moderna liberala nationalismen är bortglömda respektive ignorerade. Lustigt nog är nationalstaten det också. I stället är det en kulturell (läs: etnisk) nationalism som intresserar.

Utgångspunkten för alla varianter av nationalism är att det finns gemensamma nämnare som buntar ihop ett gäng mot andra gäng. Ungefär som i 80-talsrullen ”The Warriors” fast med färre basebollsträn. (Tyvärr bara lite färre.) Det var säkert sant under det mytologiska Folkhemmets tid, då kokkaffet alltid stod och puttrade i våra små rödvita stugor och Per Albin styrde folket med fast men vänlig hand och vi alla njöt av tjeckiska dockfilmer på den enda svartvita tv:n. Lite trist att denna tid aldrig funnits.

Idag är det trams. Internet har fört ihop människor med samma intressen i stället för samma hudfärg eller uppväxt. Släng in mig på en Star Wars-mässa i valfri stad (där jag förstår något språk åtminstone) så lovar jag att jag har mer att diskutera med varenda människa där än med min granne som jag bara nickat till i trappuppgången. Och hamnar jag på en pub i sydöstra London så tar det tre sekunder innan vi pratar om Arsenal vid bardisken. För den delen var det inga problem i Stockholm att blixtsnabbt bli polare med en kille från Somalia – han var ju lika galen AIK:are som jag.

Nationalstaten, hemstaden, att ha tvingats läsa Heidenstam i skolan, de posttraumatiska syndromen efter Vilse i pannkakan på tv, det är inte längre de saker som definierar oss som människor. De skapar inte vår identitet. Att prata med en genomsnittlig svensk hux flux renderar i långa stunder av förlägen tystnad och att låtsas få sms som man måste svara på. Att prata med ett annat Kiss-fan som råkar vara från Pakistan kan pågå i timmar. (Särskilt om man har olika åsikter om floppskivan/mästerverket ”The Elder”.)

Vad man jobbar med, vilken musik man gillar, vilka filmer, vilka fotbollslag, alla de faktorerna är viktigare för min del om jag har något gemensamt med en annan människa än om vi båda är svenskar – nationellt eller medborgarmässigt, vilket Björn Söders senaste konstiga uppdelning är.

Väljer man bara umgänge utifrån nationalistisk bakgrund kan man ju sitta där med nån som håller på Chelsea och lyssnar på Absolute Music-pop. Då kan vi snacka om kulturella skillnader.

  • Niclas Lindstrand

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.