23 dec 2014 06:00

23 jan 2015 15:56

Niclas Lindstrand: Groucho Marxismens slutliga seger

Principer. Efter några månaders försök att tolka vad Stefan Löfven egentligen vill och inte vill och för den delen säger så har jag kommit fram till att han är marxist. Som i Groucho Marx. Ett av de mest minnesvärda citaten från mannen med den påmålade mustaschen var ju ”Dessa är mina principer och om ni inte gillar dem så har jag andra”.

I grunden har Löfven en stor poäng i sina återkommande haranger om blocköverskridande överenskommelser. Dels för att vi kan räkna med att SD kommer att vara vågmästare även efter nästa val. Dels för att det finns en lång rad frågor som är för viktiga för att byta inriktning vart fjärde år: försvaret, skolan, energin, infrastrukturen...

Felet han gjort är i hur han presenterat dessa överenskommelser, som fiaskobudgeten. Först har han förhandlat med Miljöpartiet och kompromissat sig en bit till vänster. Får vi förutsätta, hans cv från tiden som Metallordförande tyder på en pragmatisk man med fötterna på jorden och tendenser att vara en klassisk högersosse. Sedan gå till Vänsterpartiet och dra sig ännu längre just vänsterut.

Och sedan gå till Folkpartiet och Centern och säga åt dem att skriva på här. Där sprack den planen. Dels för att FP och C inte har lust att lämna Alliansen för att bli knähundar åt en rödgrön regering, dels för att båda partierna nog står längre högerut än Moderaterna idag och därför helt enkelt tycker att budgeten är kass. Av alla anklagelser som haglat över Annie Lööf och Jan Björklund från den försmådde friaren sedan dess är nog den roligaste att de verkade vara glada över att deras budget hade vunnit i riksdagen. Väldigt få firar en seger genom att uppgivet falla i gråt.

Oavsett vilket block (jo Stefan, de finns, du tycker det själv när talmannen utnämner dig till segrare) som vinner nästa val så måste det till kompromisser för att styra landet på lång sikt. Riktiga förhandlingar, där det går ut på att mötas på mitten. (Med tanke på hur trångt det är i den politiska mitten borde det inte vara så krångligt.)

Det innebär att Alliansen, om den får i uppdrag att bilda regering, måste förhandla med Socialdemokraterna. Miljöpartiet och Vänsterpartiet har visat exakt hur långt till vänster de står och är därför inte rimliga partners mer än i enstaka sakfrågor om man verkligen vill ha något samarbete.

Om Löfven mot alla odds går vidare till Andra Chansen i politikens melodifestival så kan han inte luta sig helt åt vänster en gång till och sedan skrika ordet ansvar tills han blir hes. Han måste agera som en pragmatisk Groucho Marxist nu när majoriteten inte gillar hans principer:

Plocka fram de andra principerna han har och luta åt höger.

Niclas Lindstrand

I grunden har Löfven en stor poäng i sina återkommande haranger om blocköverskridande överenskommelser. Dels för att vi kan räkna med att SD kommer att vara vågmästare även efter nästa val. Dels för att det finns en lång rad frågor som är för viktiga för att byta inriktning vart fjärde år: försvaret, skolan, energin, infrastrukturen...

Felet han gjort är i hur han presenterat dessa överenskommelser, som fiaskobudgeten. Först har han förhandlat med Miljöpartiet och kompromissat sig en bit till vänster. Får vi förutsätta, hans cv från tiden som Metallordförande tyder på en pragmatisk man med fötterna på jorden och tendenser att vara en klassisk högersosse. Sedan gå till Vänsterpartiet och dra sig ännu längre just vänsterut.

Och sedan gå till Folkpartiet och Centern och säga åt dem att skriva på här. Där sprack den planen. Dels för att FP och C inte har lust att lämna Alliansen för att bli knähundar åt en rödgrön regering, dels för att båda partierna nog står längre högerut än Moderaterna idag och därför helt enkelt tycker att budgeten är kass. Av alla anklagelser som haglat över Annie Lööf och Jan Björklund från den försmådde friaren sedan dess är nog den roligaste att de verkade vara glada över att deras budget hade vunnit i riksdagen. Väldigt få firar en seger genom att uppgivet falla i gråt.

Oavsett vilket block (jo Stefan, de finns, du tycker det själv när talmannen utnämner dig till segrare) som vinner nästa val så måste det till kompromisser för att styra landet på lång sikt. Riktiga förhandlingar, där det går ut på att mötas på mitten. (Med tanke på hur trångt det är i den politiska mitten borde det inte vara så krångligt.)

Det innebär att Alliansen, om den får i uppdrag att bilda regering, måste förhandla med Socialdemokraterna. Miljöpartiet och Vänsterpartiet har visat exakt hur långt till vänster de står och är därför inte rimliga partners mer än i enstaka sakfrågor om man verkligen vill ha något samarbete.

Om Löfven mot alla odds går vidare till Andra Chansen i politikens melodifestival så kan han inte luta sig helt åt vänster en gång till och sedan skrika ordet ansvar tills han blir hes. Han måste agera som en pragmatisk Groucho Marxist nu när majoriteten inte gillar hans principer:

Plocka fram de andra principerna han har och luta åt höger.

Niclas Lindstrand

  • Niclas Lindstrand

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.