13 jan 2015 06:00

23 jan 2015 15:56

En krokig väg västerut

Att utse en ny moderatledare blev precis lika spännande som väntat. Det vill säga, inte spännande alls. Däremot var tajmingen utsökt, precis innan den årliga Folk- och försvarsmässan kunde Anna Kinberg Batra väcka Natofrågan till liv på allvar.

I Moderaternas partiprogram står att partiet ska verka för att Sverige går med i Nato. Men det har varit otroligt tyst om den frågan under eran Reinfeldt. När någon, oftast Jan Björklund, börjat prata om den gamla Atlantpakten så har Moderaterna avfärdat det med att det inte finns någon tillräckligt stark opinion och att Socialdemokraterna inte vill gå med i Nato.

Fast opinionen håller på att vända. För första gången kunde vi häromdagen se en opinionsundersökning, publicerad i DN, där fler svenskar var positiva än negativa till ett Natomedlemskap. Att befolkningen är med på noterna är ett måste för ett så stort beslut. Inte bara moraliskt utan formellt också, Natos stadgar kräver visserligen inte uttryckligen någon folkomröstning utan talar om folkets och de största politiska partiernas stöd.

Ett bättre sätt att visa folkets stöd än via en folkomröstning är svårt att hitta. (Om man inte lyckas som vid kärnkraftsomröstningen att ha alternativen nja, njä och nej.) Återstår att det största politiska partiet är negativt.

Att efterfråga en utredning om Nato, som Alliansen nu gör, är lite mesigt. För en ordentlig debatt behövs en större ja-sida än bara Folkpartiet. Visst behövs utredningen, men det som verkligen behövs är att få höra för- och nackdelar med Nato diskuteras öppet.

Hittills har Sverige smugit närmare och närmare som om det varit något skamset med Nato i sig. Det är det verkligen inte. Däremot är det gott om argument för båda sidor. Ett medlemskap skulle inte bara innebära att få skydd, det skulle också kräva att svenska soldater deltog i andra länders försvar. Fler än dem vi redan har avtal med via det nordiska samarbetet och EU. Och en annan typ av internationella uppdrag än det svenska försvaret vant sig vid, närmare bestämt rena krig.

Samtidigt kommer Sverige ha allt svårare att låtsas vara neutralt. Försvaret är idag en högteknologisk verksamhet och ett litet land klarar inte av att utveckla den tekniken självt. Ett medlemskort i den high-tech-klubb som Nato alltid varit skulle göra den delen billigare.

Oavsett vad folket och Socialdemokraterna tycker i nådens år 2015 är det svårt att se att riktningen skulle svänga av helt för att vi fått en ny regering. Vägen går västerut, den enda frågan är hur rak eller krokig den kommer att bli.

Den som avgör hur fort det går är inte någon svensk partiledare utan en rysk president.

I Moderaternas partiprogram står att partiet ska verka för att Sverige går med i Nato. Men det har varit otroligt tyst om den frågan under eran Reinfeldt. När någon, oftast Jan Björklund, börjat prata om den gamla Atlantpakten så har Moderaterna avfärdat det med att det inte finns någon tillräckligt stark opinion och att Socialdemokraterna inte vill gå med i Nato.

Fast opinionen håller på att vända. För första gången kunde vi häromdagen se en opinionsundersökning, publicerad i DN, där fler svenskar var positiva än negativa till ett Natomedlemskap. Att befolkningen är med på noterna är ett måste för ett så stort beslut. Inte bara moraliskt utan formellt också, Natos stadgar kräver visserligen inte uttryckligen någon folkomröstning utan talar om folkets och de största politiska partiernas stöd.

Ett bättre sätt att visa folkets stöd än via en folkomröstning är svårt att hitta. (Om man inte lyckas som vid kärnkraftsomröstningen att ha alternativen nja, njä och nej.) Återstår att det största politiska partiet är negativt.

Att efterfråga en utredning om Nato, som Alliansen nu gör, är lite mesigt. För en ordentlig debatt behövs en större ja-sida än bara Folkpartiet. Visst behövs utredningen, men det som verkligen behövs är att få höra för- och nackdelar med Nato diskuteras öppet.

Hittills har Sverige smugit närmare och närmare som om det varit något skamset med Nato i sig. Det är det verkligen inte. Däremot är det gott om argument för båda sidor. Ett medlemskap skulle inte bara innebära att få skydd, det skulle också kräva att svenska soldater deltog i andra länders försvar. Fler än dem vi redan har avtal med via det nordiska samarbetet och EU. Och en annan typ av internationella uppdrag än det svenska försvaret vant sig vid, närmare bestämt rena krig.

Samtidigt kommer Sverige ha allt svårare att låtsas vara neutralt. Försvaret är idag en högteknologisk verksamhet och ett litet land klarar inte av att utveckla den tekniken självt. Ett medlemskort i den high-tech-klubb som Nato alltid varit skulle göra den delen billigare.

Oavsett vad folket och Socialdemokraterna tycker i nådens år 2015 är det svårt att se att riktningen skulle svänga av helt för att vi fått en ny regering. Vägen går västerut, den enda frågan är hur rak eller krokig den kommer att bli.

Den som avgör hur fort det går är inte någon svensk partiledare utan en rysk president.

  • Niclas Lindstrand

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.