15 jan 2015 04:00

23 jan 2015 15:56

Risk för fullt (M)yteri

Den mest disciplinerade besättning kan göra myteri om de inte litar på sin kapten längre. Eller passar på när de får en ny kapten som inte hunnit sätta sig i respekt än. Det första som hände nya moderatledaren Anna Kinberg Batra var mycket riktigt också ett myteri i de egna leden.

I rättvisans namn har det kanske inte så mycket med henne att göra. Men gnistan som förvandlade gammelmoderaternas buttra muttranden till en hotande storm tändes med decemberöverenskommelsen. (För enkelhetens skull förkortar vi härmed Anna Kinberg Batra till AKB som hennes kompisar sägs göra och decemberöverenskommelsen till DÖ som dess ovänner gör.)

Till vardags brukar Moderaterna vara det mest disciplinerade partiet som går att hitta, så mycket att epitetet knapptryckarkompaniet myntades i en bitter bok. Inga dolkstötar i mörkret som inom socialdemokratin, men heller ingen öppen och tydlig valprocess som inom Centern. Under epoken Reinfeldt har sura gammelmoderater klagat i kulisserna på hur partiet allt mer styrts in i mittfåran. Men det inte går att argumentera mot framgång, den är sitt eget bästa argument.

Det var då det. Åratal av frustration kommer förr eller senare att förvandla den mest lojala besättningsmedlem till Fletcher Christian, oavsett om det är kapten Bligh som bestämmer på HMS Bounty eller inte. Spelet med att utse ny partiledare kändes unket regisserat, nog borde landets näst största parti kunna få fram mer än en kandidat? Men det var DÖ som var den berömda droppen som fick den lika berömda bägaren att rinna över.

DÖ i sig är förstås kontroversiell bland mer konservativa moderater. Den luddiga uppgörelsen är lika svajig som regeringen i sig och svår att förstå sig på. Att den skulle hålla i två mandatperioder måste ge ungefär samma odds hos spelbolagen som att AIK skulle vinna Champions League i år. Lockelsen för en svag regering att smälla in all politik i den budget som oppositionen lovat att släppa igenom måste bli enorm.

Möjligen var DÖ i krisläget ändå den minst dåliga lösningen. Det återstår att se. För Moderaterna hade ett nyval knappast blivit något triumftåg utan partiledare. Men uppgifterna om att riksdagsgruppen inte ens informerats om DÖ ger förståelse för att flera ledamöter nu överväger att rösta mot partilinjen. Särskilt när de tre andra allianspartierna hade haft tid med detsamma. Att Moderaternas grupp är klart störst med 84 ledamöter är en dålig ursäkt, så lång tid tar det inte att skicka mail.

Om AKB efter DÖ tar M i riktning tillbaka högerut eller fortsatt in i mitten återstår också att se. Men Nyare Moderaterna måste inse att öppenhet idag är ett måste. Åtminstone med den egna besättningen om skutan ska kunna segla vidare.

I rättvisans namn har det kanske inte så mycket med henne att göra. Men gnistan som förvandlade gammelmoderaternas buttra muttranden till en hotande storm tändes med decemberöverenskommelsen. (För enkelhetens skull förkortar vi härmed Anna Kinberg Batra till AKB som hennes kompisar sägs göra och decemberöverenskommelsen till DÖ som dess ovänner gör.)

Till vardags brukar Moderaterna vara det mest disciplinerade partiet som går att hitta, så mycket att epitetet knapptryckarkompaniet myntades i en bitter bok. Inga dolkstötar i mörkret som inom socialdemokratin, men heller ingen öppen och tydlig valprocess som inom Centern. Under epoken Reinfeldt har sura gammelmoderater klagat i kulisserna på hur partiet allt mer styrts in i mittfåran. Men det inte går att argumentera mot framgång, den är sitt eget bästa argument.

Det var då det. Åratal av frustration kommer förr eller senare att förvandla den mest lojala besättningsmedlem till Fletcher Christian, oavsett om det är kapten Bligh som bestämmer på HMS Bounty eller inte. Spelet med att utse ny partiledare kändes unket regisserat, nog borde landets näst största parti kunna få fram mer än en kandidat? Men det var DÖ som var den berömda droppen som fick den lika berömda bägaren att rinna över.

DÖ i sig är förstås kontroversiell bland mer konservativa moderater. Den luddiga uppgörelsen är lika svajig som regeringen i sig och svår att förstå sig på. Att den skulle hålla i två mandatperioder måste ge ungefär samma odds hos spelbolagen som att AIK skulle vinna Champions League i år. Lockelsen för en svag regering att smälla in all politik i den budget som oppositionen lovat att släppa igenom måste bli enorm.

Möjligen var DÖ i krisläget ändå den minst dåliga lösningen. Det återstår att se. För Moderaterna hade ett nyval knappast blivit något triumftåg utan partiledare. Men uppgifterna om att riksdagsgruppen inte ens informerats om DÖ ger förståelse för att flera ledamöter nu överväger att rösta mot partilinjen. Särskilt när de tre andra allianspartierna hade haft tid med detsamma. Att Moderaternas grupp är klart störst med 84 ledamöter är en dålig ursäkt, så lång tid tar det inte att skicka mail.

Om AKB efter DÖ tar M i riktning tillbaka högerut eller fortsatt in i mitten återstår också att se. Men Nyare Moderaterna måste inse att öppenhet idag är ett måste. Åtminstone med den egna besättningen om skutan ska kunna segla vidare.

  • Niclas Lindstrand

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.