21 jan 2015 06:00

23 jan 2015 15:57

Misstroende mot allt och alla

Sverigedemokraterna har inget förtroende för Stefan Löfven. Det kan arkiveras under fullständiga självklarheter, tillsammans med att det är kallt på vintern. (Vilket visserligen överraskar Trafikverket varje år.) Men misstroendeförklaringen var inte till för att fälla statsministern utan för att tvinga Alliansen till ett nytt obekvämt steg.

SD pratar gärna om sina 13 procent i riksdagen, men 13 procent räcker inte på långa vägar för att fälla en statsminister. Det är förstås vikarien Mattias Karlsson fullständigt medveten om. Men misstroendeomröstningen förkunnades direkt efter DÖ. (Ni vet vad det betyder nu va? Okej då, decemberöverenskommelsen får den heta en sista gång.)

Det är i det sammanhanget man måste se SD:s utspel. I samma ögonblick som sex partier valde Vänsterpartiet till ny vågmästare och kom överens om en del diffusa saker som lär hålla från tolv och till middag så utropade sig SD till det enda oppositionspartiet. Ett lättköpt mål, men Alliansen lämnade ju också nätet vidöppet för att sätta den bredsidan. Att upprepa tricket via misstroendeomröstning var dömt att misslyckas för att fälla Löfven – men effektivt för att understryka oppositionsläget.

Alliansen fastnade mycket riktigt i fällan och lade ned sina röster. Att fälla regeringen en månad efter DÖ hade varit fullständigt vansinnigt och kastat landet i total oreda för lång tid framöver. Alla blocköverskridande överenskommelser hade bara varit att glömma. Och det behövs många. Försvaret, energin, infrastrukturen och – jodå – skolan kan inte byta inriktning vart fjärde år.

I sak går det att förstå SD. Löfvens många olika motstridiga besked och plötsliga lappkast är ett skäl till att riksdagen är en sådan oreda. Han regerar (nätt och jämnt) med en alliansbudget vilket han sagt att han inte skulle. Han skulle avgå om inte budgeten gick igenom. I stället kom ett panikartat beslut om nyval. Som drogs tillbaka efter förhandlingar som statsministern själv höll på att sabotera i sitt jultal. Det är varken landsfaderligt eller tecken på den gode förhandlare som han ständigt kallas.

Men att SD skulle vara det enda oppositionspartiet är bara ett tomt slagord. Det går inte att trycka in precis vad som helst i en budget utan att DÖ lever upp till sitt namn och helt enkelt självdör. Alltså måste SD smida medan järnet är varmt, så fort skolpropositionen och det ständiga vinstförbudet kommer upp i riksdagen kommer partiet plötsligt vara på samma sida som den allians som dömts ut som icke-opposition.

Stefan Löfven har sagt att SD bara är ute efter att skapa kaos. Det är en rimlig analys, missnöjespartier tjänar på kaos bland sina etablerade konkurrenter. De är dessutom duktiga på att ordna det.

Särskilt när de båda blocken hjälper dem på traven så mycket som de gör.

SD pratar gärna om sina 13 procent i riksdagen, men 13 procent räcker inte på långa vägar för att fälla en statsminister. Det är förstås vikarien Mattias Karlsson fullständigt medveten om. Men misstroendeomröstningen förkunnades direkt efter DÖ. (Ni vet vad det betyder nu va? Okej då, decemberöverenskommelsen får den heta en sista gång.)

Det är i det sammanhanget man måste se SD:s utspel. I samma ögonblick som sex partier valde Vänsterpartiet till ny vågmästare och kom överens om en del diffusa saker som lär hålla från tolv och till middag så utropade sig SD till det enda oppositionspartiet. Ett lättköpt mål, men Alliansen lämnade ju också nätet vidöppet för att sätta den bredsidan. Att upprepa tricket via misstroendeomröstning var dömt att misslyckas för att fälla Löfven – men effektivt för att understryka oppositionsläget.

Alliansen fastnade mycket riktigt i fällan och lade ned sina röster. Att fälla regeringen en månad efter DÖ hade varit fullständigt vansinnigt och kastat landet i total oreda för lång tid framöver. Alla blocköverskridande överenskommelser hade bara varit att glömma. Och det behövs många. Försvaret, energin, infrastrukturen och – jodå – skolan kan inte byta inriktning vart fjärde år.

I sak går det att förstå SD. Löfvens många olika motstridiga besked och plötsliga lappkast är ett skäl till att riksdagen är en sådan oreda. Han regerar (nätt och jämnt) med en alliansbudget vilket han sagt att han inte skulle. Han skulle avgå om inte budgeten gick igenom. I stället kom ett panikartat beslut om nyval. Som drogs tillbaka efter förhandlingar som statsministern själv höll på att sabotera i sitt jultal. Det är varken landsfaderligt eller tecken på den gode förhandlare som han ständigt kallas.

Men att SD skulle vara det enda oppositionspartiet är bara ett tomt slagord. Det går inte att trycka in precis vad som helst i en budget utan att DÖ lever upp till sitt namn och helt enkelt självdör. Alltså måste SD smida medan järnet är varmt, så fort skolpropositionen och det ständiga vinstförbudet kommer upp i riksdagen kommer partiet plötsligt vara på samma sida som den allians som dömts ut som icke-opposition.

Stefan Löfven har sagt att SD bara är ute efter att skapa kaos. Det är en rimlig analys, missnöjespartier tjänar på kaos bland sina etablerade konkurrenter. De är dessutom duktiga på att ordna det.

Särskilt när de båda blocken hjälper dem på traven så mycket som de gör.

  • Niclas Lindstrand

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.