27 jan 2015 06:00

02 feb 2015 10:43

Niclas Lindstrand: En grekisk tragedi

Vi har mycket att tacka Grekland för. Demokrati, filosofi, konst, dramatiska gudasagor, souvlaki och Homeros epos är bara toppen på halvön. Men att tjäna som ett varnande exempel på hur det kan gå när statsskulden får skena är inget att vara stolt över för demokratins vagga.

Europeiska val brukar vara en trist historia utanför det egna landet, men hela EU höll andan när Grekland – återigen – gick till vals i helgen. Att den bästa styresform som upptäckts härstammar från landet gör den inte perfekt och med nynazister på ena sidan och en röra av olika sorters vänsterextremister på den andra var det klart från början att detta skådespel skulle bli en tragedi i Sofokles anda i stället för någon av Aristofanes lätt moraliserande komedier.

Syriza, den konstiga blandningen mellan olika mörkröda nyanser, stod till sist som segrare. Jonas Sjöstedt stod i hejaklacken. Allt som är mot EU (och mot vinster förstås) faller tydligen under ”fiendens fiende”-regeln trots att svenska Vänsterpartiet framstår som marknadsliberaler jämfört med sina blodröda grekiska kamrater.

I god vänsteranda har Syriza gått till vals på parollen allt åt alla med tillägget utom EU. Det finns vissa komplikationer i det. Att grekerna är trötta på åtstramningspolitiken är inte konstigt. Arbetslösheten är skyhög. Om Magdalena Andersson anser att den svenska ladan är tom så har den grekiska brunnit ned till grunden och försäkringsbolaget vägrar betala ut pengar utan polisanmäler för bedrägeri i stället.

Grekland levde i många år över sina tillgångar och lånade för att spendera. Därför var det också fruktan för en statsbankrutt som orsakade den eurokris som vi snart levt med i ett årtionde. Att EU får sina smällar är också välförtjänt, unionen blev fartblind och tog väldigt lätt på kraven för att ingå i både EU och valutasamarbetet. Men större är inte alltid bättre, i nationalekonomin är kedjans svagaste länk en mer lämplig liknelse.

Syrizas löften om att inte betala tillbaka sina lån under hot att lämna euron är en hopplös strategi, men när hopplösheten blivit förhärskande låter den förstås lockande. Ens om alla lån skrev av över natt skulle inte ekonomin gå ihop. Och ingen bank, statlig eller privat, lånar ut pengar till en kreditgivare som tycker att man inte behöver betala tillbaka om man inte känner för det.

För oss här uppe, utanför euron, är effekterna svårberäknade. Euro eller inte euro så har vår exportindustri lidit svårt, även om den dystre meteorologen Borg lyckats avstyra vinterstormarna så har det haglat på oss. Men frågan är om inte de grekiska hoten, om de ens är genomförbara, redan är meningslösa för att resten av EU gett upp den svagaste länken. Då betyder hoten ingenting alls.

Hybris är också ett begrepp vi lärt oss av grekerna.

Europeiska val brukar vara en trist historia utanför det egna landet, men hela EU höll andan när Grekland – återigen – gick till vals i helgen. Att den bästa styresform som upptäckts härstammar från landet gör den inte perfekt och med nynazister på ena sidan och en röra av olika sorters vänsterextremister på den andra var det klart från början att detta skådespel skulle bli en tragedi i Sofokles anda i stället för någon av Aristofanes lätt moraliserande komedier.

Syriza, den konstiga blandningen mellan olika mörkröda nyanser, stod till sist som segrare. Jonas Sjöstedt stod i hejaklacken. Allt som är mot EU (och mot vinster förstås) faller tydligen under ”fiendens fiende”-regeln trots att svenska Vänsterpartiet framstår som marknadsliberaler jämfört med sina blodröda grekiska kamrater.

I god vänsteranda har Syriza gått till vals på parollen allt åt alla med tillägget utom EU. Det finns vissa komplikationer i det. Att grekerna är trötta på åtstramningspolitiken är inte konstigt. Arbetslösheten är skyhög. Om Magdalena Andersson anser att den svenska ladan är tom så har den grekiska brunnit ned till grunden och försäkringsbolaget vägrar betala ut pengar utan polisanmäler för bedrägeri i stället.

Grekland levde i många år över sina tillgångar och lånade för att spendera. Därför var det också fruktan för en statsbankrutt som orsakade den eurokris som vi snart levt med i ett årtionde. Att EU får sina smällar är också välförtjänt, unionen blev fartblind och tog väldigt lätt på kraven för att ingå i både EU och valutasamarbetet. Men större är inte alltid bättre, i nationalekonomin är kedjans svagaste länk en mer lämplig liknelse.

Syrizas löften om att inte betala tillbaka sina lån under hot att lämna euron är en hopplös strategi, men när hopplösheten blivit förhärskande låter den förstås lockande. Ens om alla lån skrev av över natt skulle inte ekonomin gå ihop. Och ingen bank, statlig eller privat, lånar ut pengar till en kreditgivare som tycker att man inte behöver betala tillbaka om man inte känner för det.

För oss här uppe, utanför euron, är effekterna svårberäknade. Euro eller inte euro så har vår exportindustri lidit svårt, även om den dystre meteorologen Borg lyckats avstyra vinterstormarna så har det haglat på oss. Men frågan är om inte de grekiska hoten, om de ens är genomförbara, redan är meningslösa för att resten av EU gett upp den svagaste länken. Då betyder hoten ingenting alls.

Hybris är också ett begrepp vi lärt oss av grekerna.

  • Niclas Lindstrand

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.