03 feb 2015 06:00

03 feb 2015 09:55

KD har fritt fram på högerkanten

”Så var det ingen kvar”, som en Agatha Christie-bok numera heter. (Den heter även så på engelska, men fick en numera olämplig titel på svenska.) Göran Hägglund lämnar scenen som den siste av Alliansens grundare. Det var så väntat att få ens noterat det. Betydligt intressantare är vem som tar över och i vilken riktning vederbörande för Kristdemokraterna.

Hägglunds eftermäle har mest varit en axelryckning. Han var ofta rolig i debatter på ett lugnt och lite harmlöst sätt. Att kalla Stefan Löfven för cirkusdirektör (Största möjliga tystnad) var en femetta, men som provokatör och framkallare av gapskratt var han i sina roligaste stunder mindre underhållande än när Carl Bildt var allvarlig. (En inte helt rättvis jämförelse, en Bildt på sitt raljantaste humör skulle få vilken ståuppare som helst att rodna och försöka gömma sig bakom mickstället.)

Göran Hägglund var en kompromisslösning från början till slut. Tack och lov höll han partiet fritt från den gammaltestamentliga Mats Odell-fraktionen och dess märkliga fixering vid vad folk gör i sina sovrum. Att hålla ihop partiet i motvind var hans främsta politiska gärning. Men det blev i stället profillöst och straffades hårt av väljarna.

KD har en historia av interna dragkamper som slutat med just kompromisser. Det har inte ett fyraprocentsparti råd med, så att damma av någon avdankad minister som inte stör någon vore katastrofalt. I stället borde blicken riktas mot ungdomen och de mer profilstarka namnen i eller med bakgrund i KDU. De framstår som höger på riktigt (till skillnad från nymoderaterna som trivs bäst i mittfilen likt en kepsförsedd bilförare i en 40 år gammal Saab) men står också för en progressiv konservatism. (Jo det låter som en självmotsägelse, men i det stora landet i väst är ”neocon” ett etablerat begrepp som inte får blandas ihop med stollarna i Tea Party-rörelsen. Men det är en annan historia.)

Ebba Busch, Sara Skyttedal och Aron Modig, alla aktiva eller tidigare aktiva högt upp i KDU, måste ses som tre starka namn med viss variation i sina hjärtefrågor. Alla har dock en hög profil, är goda talare och är inte rädda för att sticka ut. De tre egenskaperna behöver Alliansens minsting mer än ännu en skojfrisk farbror. Bristen på erfarenhet kan närmast vara en fördel, KD behöver ett fyrverkeri av idéer, inte en mysig lägereld som sakta svalnar.

Förhoppningsvis följer KD Centerns framgångsrika linje och låter ett antal kandidater presentera sig öppet. Det är ett modernt och tilltalande test i stället för slutna omröstning i hemliga rum som ett par väldigt stora partier ägnar sig åt.

Ett rimligt resultat vore en brant sväng från mittfältet och ut på högerkanten så att det politiska landslaget äntligen har spelare på alla positioner igen.

 

Hägglunds eftermäle har mest varit en axelryckning. Han var ofta rolig i debatter på ett lugnt och lite harmlöst sätt. Att kalla Stefan Löfven för cirkusdirektör (Största möjliga tystnad) var en femetta, men som provokatör och framkallare av gapskratt var han i sina roligaste stunder mindre underhållande än när Carl Bildt var allvarlig. (En inte helt rättvis jämförelse, en Bildt på sitt raljantaste humör skulle få vilken ståuppare som helst att rodna och försöka gömma sig bakom mickstället.)

Göran Hägglund var en kompromisslösning från början till slut. Tack och lov höll han partiet fritt från den gammaltestamentliga Mats Odell-fraktionen och dess märkliga fixering vid vad folk gör i sina sovrum. Att hålla ihop partiet i motvind var hans främsta politiska gärning. Men det blev i stället profillöst och straffades hårt av väljarna.

KD har en historia av interna dragkamper som slutat med just kompromisser. Det har inte ett fyraprocentsparti råd med, så att damma av någon avdankad minister som inte stör någon vore katastrofalt. I stället borde blicken riktas mot ungdomen och de mer profilstarka namnen i eller med bakgrund i KDU. De framstår som höger på riktigt (till skillnad från nymoderaterna som trivs bäst i mittfilen likt en kepsförsedd bilförare i en 40 år gammal Saab) men står också för en progressiv konservatism. (Jo det låter som en självmotsägelse, men i det stora landet i väst är ”neocon” ett etablerat begrepp som inte får blandas ihop med stollarna i Tea Party-rörelsen. Men det är en annan historia.)

Ebba Busch, Sara Skyttedal och Aron Modig, alla aktiva eller tidigare aktiva högt upp i KDU, måste ses som tre starka namn med viss variation i sina hjärtefrågor. Alla har dock en hög profil, är goda talare och är inte rädda för att sticka ut. De tre egenskaperna behöver Alliansens minsting mer än ännu en skojfrisk farbror. Bristen på erfarenhet kan närmast vara en fördel, KD behöver ett fyrverkeri av idéer, inte en mysig lägereld som sakta svalnar.

Förhoppningsvis följer KD Centerns framgångsrika linje och låter ett antal kandidater presentera sig öppet. Det är ett modernt och tilltalande test i stället för slutna omröstning i hemliga rum som ett par väldigt stora partier ägnar sig åt.

Ett rimligt resultat vore en brant sväng från mittfältet och ut på högerkanten så att det politiska landslaget äntligen har spelare på alla positioner igen.

 

  • Niclas Lindstrand

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.