05 feb 2015 06:00

05 feb 2015 06:00

Tillbaka till framtiden

Framtidspartiet har tillsatt en framtidsminister som i sin tur har tillsatt tre framtidsgrupper. Det enda som fattas nu är en tidsmaskin för att känna sig som Michael J Fox rollfigur Marty McFly (gärna med en lika häftig bil som transportmedel mellan tidsepoker). Men risken finns att framtiden redan är i backspegeln.

Kristina Persson var en stor överraskning i Stefan Löfvens regering, bland alla okända ansikten hörde hon till de allra mest anonyma. Titeln framtidsminister var lika förvånande och gav en känsla av att läsa livslinjer på Kiviks marknad korsat med Nostradamus rappakalja till profetior. Men framtidsministern har börjat jobba redan i nutid och med kort uppfattning om vad som är framtid, arbetsgrupperna ska bli färdiga i år.

Nu kan man ju tycka att alla ministrar och beslutsfattare borde tänka på framtiden, men som politiken sett ut de senaste åren så har det varit en blandning mellan nöjd nutid och tårögt nostalgisk längtan efter det folkhem som aldrig funnits utanför Astrid Lindgrens böcker. Så jo, vi kanske behöver en framtidsminister. Kallar sig Socialdemokraterna plötsligt för framtidspartiet så måste de ju göra något för att leva upp till namnet.

Tre områden prioriteras: grön omställning (låt oss gissa att den jättegröna regeringspartnern utsåg just den punkten), jobb och globalisering (ett vettigt område att studera) och demokrati (det trodde jag vi redan hade, men efter DÖ så ser spelreglerna annorlunda ut). Grupperna sätts ihop med folk från näringsliv, fack och forskning – men oppositionen är inte välkommen så den där framtiden behöver inte bli så lång och demokratin känns det redan lite si och så med eftersom det är en svag minoritet som ska staka ut framtiden.

Ändå känns idén lite spännande och dessutom som något som Alliansregeringen borde ha tänkt på i stället för att frysa fast på stället och inte komma med någon fräsch politik alls under sin sista tid vid makten. Socialdemokraterna är inte vad det har varit. (Väldigt få saker är det.) De är inte självklara statsbärare längre och även om de har statsministerposten så hade alla Stefan Löfvens företrädare sett det som en katastrof att inte ens nå det egna målet på 35 procent av rösterna.

Politiken behöver utvecklas. Inte bara för S utan för alla partier. Verkligheten utvecklas hela tiden och väljarna lever i den verkligheten, så det skadar inte att proffspolitikerna i riksdagen ägnar den lite uppmärksamhet också. Om det leder till några konkreta förslag får vi se, i bästa fall vågar grupperna gå emot uppdragsgivaren och komma med helt nya idéer som det finns gott om utanför Rosenbads trygga väggar.

Men man undrar varför inte den nya politiken kom före valet i stället för efter. Det är trevligt att veta vad man egentligen röstar på.

Niclas Lindstrand

Kristina Persson var en stor överraskning i Stefan Löfvens regering, bland alla okända ansikten hörde hon till de allra mest anonyma. Titeln framtidsminister var lika förvånande och gav en känsla av att läsa livslinjer på Kiviks marknad korsat med Nostradamus rappakalja till profetior. Men framtidsministern har börjat jobba redan i nutid och med kort uppfattning om vad som är framtid, arbetsgrupperna ska bli färdiga i år.

Nu kan man ju tycka att alla ministrar och beslutsfattare borde tänka på framtiden, men som politiken sett ut de senaste åren så har det varit en blandning mellan nöjd nutid och tårögt nostalgisk längtan efter det folkhem som aldrig funnits utanför Astrid Lindgrens böcker. Så jo, vi kanske behöver en framtidsminister. Kallar sig Socialdemokraterna plötsligt för framtidspartiet så måste de ju göra något för att leva upp till namnet.

Tre områden prioriteras: grön omställning (låt oss gissa att den jättegröna regeringspartnern utsåg just den punkten), jobb och globalisering (ett vettigt område att studera) och demokrati (det trodde jag vi redan hade, men efter DÖ så ser spelreglerna annorlunda ut). Grupperna sätts ihop med folk från näringsliv, fack och forskning – men oppositionen är inte välkommen så den där framtiden behöver inte bli så lång och demokratin känns det redan lite si och så med eftersom det är en svag minoritet som ska staka ut framtiden.

Ändå känns idén lite spännande och dessutom som något som Alliansregeringen borde ha tänkt på i stället för att frysa fast på stället och inte komma med någon fräsch politik alls under sin sista tid vid makten. Socialdemokraterna är inte vad det har varit. (Väldigt få saker är det.) De är inte självklara statsbärare längre och även om de har statsministerposten så hade alla Stefan Löfvens företrädare sett det som en katastrof att inte ens nå det egna målet på 35 procent av rösterna.

Politiken behöver utvecklas. Inte bara för S utan för alla partier. Verkligheten utvecklas hela tiden och väljarna lever i den verkligheten, så det skadar inte att proffspolitikerna i riksdagen ägnar den lite uppmärksamhet också. Om det leder till några konkreta förslag får vi se, i bästa fall vågar grupperna gå emot uppdragsgivaren och komma med helt nya idéer som det finns gott om utanför Rosenbads trygga väggar.

Men man undrar varför inte den nya politiken kom före valet i stället för efter. Det är trevligt att veta vad man egentligen röstar på.

Niclas Lindstrand