06 feb 2015 05:00

06 feb 2015 05:00

Niclas Lindstrand: Majorens sista strid?

Är man mycket stark så måste man vara mycket snäll, som Vänsterns favorit Bamse brukar uttrycka det. Men har man blivit mycket svag så kan man bete sig lite hur som helst att döma av Folkpartiets kollaps sedan valet.

Alla partier har sina egna sätt att hantera interna konflikter. Socialdemokraternas gör det gärna inför öppen ridå och/eller via media. Det känns både ärligt och inte så sällan underhållande. Moderaterna kör tvärt om, särskilt de Gamla som tröttnat på de Nya. De muttrar, morrar, knyter näven i byxfickan och rättar sig i ledet av gammal vana. Bland Sverigedemokraterna är läckorna så många och olika att det inte går att skilja på sanning, lögn, önskedrömmande och illvilja.

Folkpartiet har väldigt lite erfarenhet av att bråka. Ola Ullsten har förvisso behållit rekordet i att vara statsminister kortast tid sedan tronföljden slutade avgöras medelst lönnmord. Men annars har FP tuffat på i en liten trygg mittfåra och samsats med de flesta (utom SD och Ian Wachtmeister) på riksplanet.

Tills nu. Jan Björklund är plötsligt så utsatt från alla håll att man undrar om det kommit en Pisaundersökning som enbart undersökt avdankade folkpartistiska skolministrar. Opinionssiffrorna är låga, utspelen om integration verkar dåligt förankrade, Björklund sitter och surar i tv i stället för att ens prata med en egen partikamrat, regeringsmakten är borta och det är gott om tid att byta ut någon till nästa val. (Nåja, kanske. Förkortningen DÖ kan visa sig profetisk när luddigheterna ska bli verklighet i budgetmotioner.)

Den klassiska mittenpositionen är borta. Om något är FP det parti som står för mest klassisk högerpolitik idag: luckra upp lagen om anställningsskydd, bygg ut kärnkraften, gå med i Nato i morgon förmiddag... så blå åsikter att en nymoderat blir färgblind och en gammalmoderat nostalgisk. Men så länge ministerplatserna och mandaten fanns där så spelade det ingen roll inom partiet.

Fallet blev i stället valet av kärnfråga: skolan. Eftersom alla (förhoppningsvis) har gått i skolan så har också alla åsikter om den. Björklunds reformer tog tid, vilket inte behöver vara fel, men de sammanföll med att alla lärde sig vad en Pisaundersökning är följt en defensiv taktik om att ett förstatligande skulle lösa alla problem. Något som var bra att skylla på eftersom resten av Alliansen tyckte att innehållet var viktigare än om kommuner, stat, region eller hemvärnet hade huvudmannaskapet. (Någonstans borde föräldrarna och eleverna också ha lite ansvar kan man tycka. Men det strider säkert mot modern forskning.)

Har inte Björklund något mer att komma med än det traditionella FP-utspelet om språktest för medborgarskap så riskerar han ett tråkigt eftermäle trots att han varit en bra partiledare: Mannen som Pisade bort sin karriär.

Niclas Lindstrand

Alla partier har sina egna sätt att hantera interna konflikter. Socialdemokraternas gör det gärna inför öppen ridå och/eller via media. Det känns både ärligt och inte så sällan underhållande. Moderaterna kör tvärt om, särskilt de Gamla som tröttnat på de Nya. De muttrar, morrar, knyter näven i byxfickan och rättar sig i ledet av gammal vana. Bland Sverigedemokraterna är läckorna så många och olika att det inte går att skilja på sanning, lögn, önskedrömmande och illvilja.

Folkpartiet har väldigt lite erfarenhet av att bråka. Ola Ullsten har förvisso behållit rekordet i att vara statsminister kortast tid sedan tronföljden slutade avgöras medelst lönnmord. Men annars har FP tuffat på i en liten trygg mittfåra och samsats med de flesta (utom SD och Ian Wachtmeister) på riksplanet.

Tills nu. Jan Björklund är plötsligt så utsatt från alla håll att man undrar om det kommit en Pisaundersökning som enbart undersökt avdankade folkpartistiska skolministrar. Opinionssiffrorna är låga, utspelen om integration verkar dåligt förankrade, Björklund sitter och surar i tv i stället för att ens prata med en egen partikamrat, regeringsmakten är borta och det är gott om tid att byta ut någon till nästa val. (Nåja, kanske. Förkortningen DÖ kan visa sig profetisk när luddigheterna ska bli verklighet i budgetmotioner.)

Den klassiska mittenpositionen är borta. Om något är FP det parti som står för mest klassisk högerpolitik idag: luckra upp lagen om anställningsskydd, bygg ut kärnkraften, gå med i Nato i morgon förmiddag... så blå åsikter att en nymoderat blir färgblind och en gammalmoderat nostalgisk. Men så länge ministerplatserna och mandaten fanns där så spelade det ingen roll inom partiet.

Fallet blev i stället valet av kärnfråga: skolan. Eftersom alla (förhoppningsvis) har gått i skolan så har också alla åsikter om den. Björklunds reformer tog tid, vilket inte behöver vara fel, men de sammanföll med att alla lärde sig vad en Pisaundersökning är följt en defensiv taktik om att ett förstatligande skulle lösa alla problem. Något som var bra att skylla på eftersom resten av Alliansen tyckte att innehållet var viktigare än om kommuner, stat, region eller hemvärnet hade huvudmannaskapet. (Någonstans borde föräldrarna och eleverna också ha lite ansvar kan man tycka. Men det strider säkert mot modern forskning.)

Har inte Björklund något mer att komma med än det traditionella FP-utspelet om språktest för medborgarskap så riskerar han ett tråkigt eftermäle trots att han varit en bra partiledare: Mannen som Pisade bort sin karriär.

Niclas Lindstrand