12 feb 2015 06:00

12 feb 2015 06:00

En oönskad comeback från 80-talet

Fallskärmsavtal. En av 80-talets värsta farsoter är tillbaka. Nej, inte benvärmare, moralpanik på bästa sändningstid eller permanenter större än Globen utan de omotiverat gigantiska fallskärmsavtalen så att folk som misskött sig kan landa mjukt.

Jag är inte aktieägare i SCA. Tack och lov. I så fall hade jag tuggat fradga över att vd Jan Johansson får 22 miljoner för att säga upp sig (eller acceptera att bli knuffad månne?). Betydligt argare än över den skumma eller rent av olagliga (fråga åklagare och rättsinstanser) representation han och andra toppar ägnat sig åt enligt Svenska dagbladet. Fartblinda vd-ar är det gott om i storbolag. Styrelser och aktieägare har som jobb att stoppa dem. Inte belöna dem.

Nej, jag har inte heller plötsligt blivit färgblind och börjat se världen genom röda glasögon, jag är lika blåögd (dubbeltydigheten är medveten) som alltid. Och blir därför fly förbannad över att se de marknadskrafter som jag så innerligen tror på göra ett så praktfullt självmål. Igen. Företagandet driver Sverige framåt genom att skapa jobb och trygghet. Vissa politiker tror att det är de folkvaldas uppdrag att trolla fram jobb, därför får vi underliga idéer som traineejobb och Fas 4 (är vi väl uppe i vid det här laget?) i stället för riktiga jobb som ger riktig lön.

Allt detta under förutsättning att företagen prioriterar rätt: att växa och utvecklas tryggt. Det gynnar ägarna, de anställda, de som kan bli anställda när företaget växer, staten som får skatteintäkter och övriga medborgare som kan dra nytta av de skattepengarna (eller slippa betala så mycket själva).

Observera att ledningen inte ingick i den uppräkningen. Så fort ledningen förses med en jättefallskärm så belönas den dubbelt. Med bonusar om det går bra och den sköter sig. Med 22 miljoner om den har en krishanteringstaktik som skulle få Saddams gamla propagandamaskin Bagdad-Bob att rodna. Systemet uppmanar till att ta risker både för företaget och för den enskilda personen. Med ett skyddsnät stort som Vänern under sig vågar man väl göra några trapetskonster.

Att skrika på förbud mot fallskärmar strider mot den fiffiga principen att en person, fysisk som juridisk, äger sina egna tillgångar. Är SCA:s ägare så korkade att de tycker att det är värt 22 miljoner kronor att få sitt varumärke förstört så har de redan masochistiskt nog straffat sig själva nog.

Förbudet borde dessutom vara onödigt. Fallskärmsdebatten på 80-talet ledde faktiskt till en insikt om att systemet var korkat. Nu kan vi som med alla trender se fram emot en comeback för den diskussionen. Men låt oss hoppas att det är en avskedsturné på riktigt för att det inte finns några jättefallskärmar att rasa över efteråt.

Då är det till och med värt att Miami vice och axelvaddar också blir moderna igen.

 

Jag är inte aktieägare i SCA. Tack och lov. I så fall hade jag tuggat fradga över att vd Jan Johansson får 22 miljoner för att säga upp sig (eller acceptera att bli knuffad månne?). Betydligt argare än över den skumma eller rent av olagliga (fråga åklagare och rättsinstanser) representation han och andra toppar ägnat sig åt enligt Svenska dagbladet. Fartblinda vd-ar är det gott om i storbolag. Styrelser och aktieägare har som jobb att stoppa dem. Inte belöna dem.

Nej, jag har inte heller plötsligt blivit färgblind och börjat se världen genom röda glasögon, jag är lika blåögd (dubbeltydigheten är medveten) som alltid. Och blir därför fly förbannad över att se de marknadskrafter som jag så innerligen tror på göra ett så praktfullt självmål. Igen. Företagandet driver Sverige framåt genom att skapa jobb och trygghet. Vissa politiker tror att det är de folkvaldas uppdrag att trolla fram jobb, därför får vi underliga idéer som traineejobb och Fas 4 (är vi väl uppe i vid det här laget?) i stället för riktiga jobb som ger riktig lön.

Allt detta under förutsättning att företagen prioriterar rätt: att växa och utvecklas tryggt. Det gynnar ägarna, de anställda, de som kan bli anställda när företaget växer, staten som får skatteintäkter och övriga medborgare som kan dra nytta av de skattepengarna (eller slippa betala så mycket själva).

Observera att ledningen inte ingick i den uppräkningen. Så fort ledningen förses med en jättefallskärm så belönas den dubbelt. Med bonusar om det går bra och den sköter sig. Med 22 miljoner om den har en krishanteringstaktik som skulle få Saddams gamla propagandamaskin Bagdad-Bob att rodna. Systemet uppmanar till att ta risker både för företaget och för den enskilda personen. Med ett skyddsnät stort som Vänern under sig vågar man väl göra några trapetskonster.

Att skrika på förbud mot fallskärmar strider mot den fiffiga principen att en person, fysisk som juridisk, äger sina egna tillgångar. Är SCA:s ägare så korkade att de tycker att det är värt 22 miljoner kronor att få sitt varumärke förstört så har de redan masochistiskt nog straffat sig själva nog.

Förbudet borde dessutom vara onödigt. Fallskärmsdebatten på 80-talet ledde faktiskt till en insikt om att systemet var korkat. Nu kan vi som med alla trender se fram emot en comeback för den diskussionen. Men låt oss hoppas att det är en avskedsturné på riktigt för att det inte finns några jättefallskärmar att rasa över efteråt.

Då är det till och med värt att Miami vice och axelvaddar också blir moderna igen.

 

  • Niclas Lindstrand