20 feb 2015 06:00

20 feb 2015 06:00

Att sprida ut utanförskapet

Integration

Äntligen öppnade regeringen munnen om integrationspolitiken. Men verkade mer intresserad av att angripa kommuner som styrs av fel politiska färg (enligt dem) än av att lösa problem. Synd, nu fastnar debatten i hur staten kör över kommuner i stället för de bra åsikter som samtidigt presenterades.

För en hel del S-förslag låter vettiga, om än sedvanligt diffusa. Att verka för att fler EU-länder tar sitt ansvar för flyktingar. Att ge folkrörelser och föreningar som hjälper flyktingar ekonomiskt stöd. Och inte minst att snabbare kunna komma ut i arbetslivet. Det sista ekar vad Alliansen med lite olika medel efterlyst på senare tid, men på klassiskt rödgrönt manér förklarar man inte i något fall hur det ska gå till.

Det bra kommer ändå att överskuggas av det kontroversiella: alla kommuner ska tvingas ta emot flyktingar. Trots att så gott som alla redan gör det, om än i olika hög grad. Den klassiska socialdemokratiska solidariteten står mot det minst lika klassiska men betydligt mer borgerliga kommunala självstyret. Lokaldemokratin får inte oväntat ge vika för påtvingad solidaritet.

Måltavlan är de ”rika moderatstyrda kommunerna” som anses göra för lite. (Om dessa är rika för att de är moderatstyrda eller moderatstyrda för att de är rika får var och en avgöra.) Men just att kommunerna är välmående komplicerar saker. Många vill flytta till kommuner som växer och mår bra. Bostadsbristen skriar från Södermalm i Stockholm till Norrmalm i Skövde. Att det finns gott om plats i Sverige betyder inte att det finns gott om plats i varje stad.

Det var likadant på 70-talet då någon kom på den idiotiska idén att bygga miljonprogrammen, roten till så mycket segregation i samhället. Något årtionde innan dess hade samma sak prövats i Chicago, dit många afroamerikaner flydde från den apartheidliknande stämningen i sydstaterna. Resultatet var utanförskap, segregation, arbetslöshet, hopplöshet och kriminalitet. Så Sverige gjorde glatt likadant.

Hur vi ska undgå att hamna i samma fälla ännu en gång får gärna Ylva Johansson (lustigt nog både arbetsmarknadsminister och ansvarig för integrationsfrågor) berätta. I stället hävdar S att utspridningen skulle göra att färre hamnar i ”utanförskapsområden”. Dock inte hur det ska gå till utan att bygga nya områden som är utanför på en gång. I mindre hopträngda orter, där det finns fler centrala boenden lediga och skolorna inte är smockfulla, borde risken för segregation i stället vara mindre än i de rika moderatstyrda kommunerna där förtätning är ordet på modet för att möta framtidens blivande invånare. (Det finns visst en sådan diskussion i en ort mitt i Skaraborg. Skö... nånting.)

Att skapa ett ännu större utanförskap kan inte vara solidaritet i någon mening.

 

 

För en hel del S-förslag låter vettiga, om än sedvanligt diffusa. Att verka för att fler EU-länder tar sitt ansvar för flyktingar. Att ge folkrörelser och föreningar som hjälper flyktingar ekonomiskt stöd. Och inte minst att snabbare kunna komma ut i arbetslivet. Det sista ekar vad Alliansen med lite olika medel efterlyst på senare tid, men på klassiskt rödgrönt manér förklarar man inte i något fall hur det ska gå till.

Det bra kommer ändå att överskuggas av det kontroversiella: alla kommuner ska tvingas ta emot flyktingar. Trots att så gott som alla redan gör det, om än i olika hög grad. Den klassiska socialdemokratiska solidariteten står mot det minst lika klassiska men betydligt mer borgerliga kommunala självstyret. Lokaldemokratin får inte oväntat ge vika för påtvingad solidaritet.

Måltavlan är de ”rika moderatstyrda kommunerna” som anses göra för lite. (Om dessa är rika för att de är moderatstyrda eller moderatstyrda för att de är rika får var och en avgöra.) Men just att kommunerna är välmående komplicerar saker. Många vill flytta till kommuner som växer och mår bra. Bostadsbristen skriar från Södermalm i Stockholm till Norrmalm i Skövde. Att det finns gott om plats i Sverige betyder inte att det finns gott om plats i varje stad.

Det var likadant på 70-talet då någon kom på den idiotiska idén att bygga miljonprogrammen, roten till så mycket segregation i samhället. Något årtionde innan dess hade samma sak prövats i Chicago, dit många afroamerikaner flydde från den apartheidliknande stämningen i sydstaterna. Resultatet var utanförskap, segregation, arbetslöshet, hopplöshet och kriminalitet. Så Sverige gjorde glatt likadant.

Hur vi ska undgå att hamna i samma fälla ännu en gång får gärna Ylva Johansson (lustigt nog både arbetsmarknadsminister och ansvarig för integrationsfrågor) berätta. I stället hävdar S att utspridningen skulle göra att färre hamnar i ”utanförskapsområden”. Dock inte hur det ska gå till utan att bygga nya områden som är utanför på en gång. I mindre hopträngda orter, där det finns fler centrala boenden lediga och skolorna inte är smockfulla, borde risken för segregation i stället vara mindre än i de rika moderatstyrda kommunerna där förtätning är ordet på modet för att möta framtidens blivande invånare. (Det finns visst en sådan diskussion i en ort mitt i Skaraborg. Skö... nånting.)

Att skapa ett ännu större utanförskap kan inte vara solidaritet i någon mening.

 

 

  • Niclas Lindstrand