28 feb 2015 06:00

28 feb 2015 06:00

Självcensur hotar öppenheten

För 29 år sedan i dag insåg Sverige att landet inte var en trygg liten ankdamm. Statsministern mördades på öppen gata. Utredningen blev ett kaos som konspirationsteoretiker gottar sig åt fortfarande. Nu pågår en märklig debatt om att frivilligt censurera oss själva för att inte reta upp galningar. Har vi verkligen blivit så rädda?

Föga förvånande så tänker jag inte berömma Olof Palmes politik. Men jag berömmer med glädje hans mod. Och Anna Lindhs. Modet att trots att man är en omdebatterad politiker, i Palmes fall rent av hatad i vissa kretsar, fortsätta att debattera, provocera och ändå leva ett vanligt liv och röra sig bland alla andra vanliga människor. Att hålla kontakt med verkligheten och visa att politiker inte är någon sorts nyadel som bara rör sig på sina egna fina sällskap utan kan gå på bio eller gå och shoppa som vem som helst.

Det modet och den öppenheten kostade båda livet. Men det öppna samhället lever. Vi lyckades trots allt kollektivt besinna oss och hålla Orwells mardrömmar borta.

I dag är hotet ett annat än de ensamma galningar som mördade en statsminister och en utrikesminister. (Nej, jag tänker inte gå in på detalj om vem jag tror mördade Palme utan nöjer mig med att jag inte tror på någon konspiration. Resten överlåter jag åt Leif G W Persson, han gör det mycket mer underhållande.)

Det består fortfarande av en eller några få skruvade människor. Det är fortfarande riktat mot det öppna samhället. Men nu är inte politiker måltavlan i första hand utan först satiriker och judar, sedan hela samhällsstrukturen som sådan. Vi ska bli rädda för att säga vad vi tycker och visa vilka vi är.

Jag läser sällan kultursidor i de stora drakarna, jag fattar sällan vad de skriver om utan hellre ser ett extra avsnitt av House of cards. Men yttrandefrihetsdebatten som framför allt kvällsisarnas kultursidor fört efter terrorn i Paris och Köpenhamn har skrämmande inslag från den röda tidningen. Tesen som drivs av flera skribenter är att framför allt Lars Vilks ska sluta reta upp terrorister, som om han själv var ansvarig för terrordådet och inte mördaren.

Okej, jag tycker inte heller att Lars Vilks är rolig. Han sparkar nedåt för mycket och har han någon poäng så fattar jag den inte. Det är skäl att kritisera honom, inte försöka tysta ned honom. Inte att han möjligen umgås i skumma kretsar heller. Yttrandefriheten innebär också frihet från att förbjudas av smakpolisen. De inskränkningar som finns – olaga hot, förtal, hets mot folkgrupp – är rimliga. Men där räcker det. Att införa självcensur ovanpå är att kapitulera för terrorn och offra det öppna samhället.

Den som blir upprörd över hur någon använder sin yttrandefrihet har redan det bästa motmedlet – sin egen yttrandefrihet.

 

Föga förvånande så tänker jag inte berömma Olof Palmes politik. Men jag berömmer med glädje hans mod. Och Anna Lindhs. Modet att trots att man är en omdebatterad politiker, i Palmes fall rent av hatad i vissa kretsar, fortsätta att debattera, provocera och ändå leva ett vanligt liv och röra sig bland alla andra vanliga människor. Att hålla kontakt med verkligheten och visa att politiker inte är någon sorts nyadel som bara rör sig på sina egna fina sällskap utan kan gå på bio eller gå och shoppa som vem som helst.

Det modet och den öppenheten kostade båda livet. Men det öppna samhället lever. Vi lyckades trots allt kollektivt besinna oss och hålla Orwells mardrömmar borta.

I dag är hotet ett annat än de ensamma galningar som mördade en statsminister och en utrikesminister. (Nej, jag tänker inte gå in på detalj om vem jag tror mördade Palme utan nöjer mig med att jag inte tror på någon konspiration. Resten överlåter jag åt Leif G W Persson, han gör det mycket mer underhållande.)

Det består fortfarande av en eller några få skruvade människor. Det är fortfarande riktat mot det öppna samhället. Men nu är inte politiker måltavlan i första hand utan först satiriker och judar, sedan hela samhällsstrukturen som sådan. Vi ska bli rädda för att säga vad vi tycker och visa vilka vi är.

Jag läser sällan kultursidor i de stora drakarna, jag fattar sällan vad de skriver om utan hellre ser ett extra avsnitt av House of cards. Men yttrandefrihetsdebatten som framför allt kvällsisarnas kultursidor fört efter terrorn i Paris och Köpenhamn har skrämmande inslag från den röda tidningen. Tesen som drivs av flera skribenter är att framför allt Lars Vilks ska sluta reta upp terrorister, som om han själv var ansvarig för terrordådet och inte mördaren.

Okej, jag tycker inte heller att Lars Vilks är rolig. Han sparkar nedåt för mycket och har han någon poäng så fattar jag den inte. Det är skäl att kritisera honom, inte försöka tysta ned honom. Inte att han möjligen umgås i skumma kretsar heller. Yttrandefriheten innebär också frihet från att förbjudas av smakpolisen. De inskränkningar som finns – olaga hot, förtal, hets mot folkgrupp – är rimliga. Men där räcker det. Att införa självcensur ovanpå är att kapitulera för terrorn och offra det öppna samhället.

Den som blir upprörd över hur någon använder sin yttrandefrihet har redan det bästa motmedlet – sin egen yttrandefrihet.

 

  • Niclas Lindstrand