03 mar 2015 05:00

03 mar 2015 05:00

Stormakt i hyckleri

Niclas Lindstrand

Svensk utrikespolitik håller på att förvandlas till en tävling i dåliga ursäkter. Mikael Damberg, tidigare mest känd som Stefan Löfvens buktalardocka i riksdagen, leder. Han ser Saudiarabien som en viktig exportpartner för att stöda demokratiseringen av landet. Genom att sälja dem vapen. Så mycket för den moraliska stormakten. Inrikespolitiken lyser med sin frånvaro. Inte helt oväntat har de rödgröna låtit den borgerliga budget de förväntas regera efter dö i väntan på att just DÖ (ni minns den va?) ska börja gälla efter en fullsmockad vårbudget. I stället ägnar sig regeringen åt att komma med så underliga beslut som möjligt internationellt och försöka hålla alla glada samtidigt. Anledningen är enkel. Sverige vill få en ny vända i FN:s säkerhetsråd. Och då gäller det att fiska röster. Dessa är inte lika enkla som i riksdagsvalet, där det gick bra att vänta på självmål från motståndaren. Men det går ju inte att säga utåt, så i stället kommer besynnerliga uttalanden om ”feministisk utrikespolitik” och samtidigt sätta Saudiarabien på en lista över de 26 länder som det är viktigast att ha handelsrelationer med. Saudiarabien är känt för många saker. Feminism är inte en av dem, annat än som varnande exempel på kvinnoförtryck. Men i Dambergs lilla värld av blommor (maskrosor som man måste regera med till exempel) så blir situationen för mänskliga rättigheter automatiskt bättre om Sverige säljer saker till ett land. Exempelvis vapen. Möjligen skulle en liten röst i FN kunna vara ett tecken på att man stöder mänskliga rättigheter? Och kanske är det bra att fjäska för den ryska ambassadören om flygövningar så att inte en permanent medlem i säkerhetsrådet röstar emot Sverige? Saudiavtalet har funnits sedan 2005. Det finns moraliska argument mot det. Det finns ekonomiska argument för det. Oavsett om statsministern är moderat eller socialdemokrat så kommer svenska industrijobb alltid att väga tungt i den debatten. Det kalla krigets prat om att Sverige skulle vara en moralisk stormakt var mest prat redan då, men nu är det rena lögnen. Saudiavtalet är komplicerat. Det finns inget förbud mot att exportera vapen till diktaturer, även om det är en vanlig missuppfattning. Ett sådant diskuteras, men längre än så har det inte kommit. Den största diskussionen förs förmodligen mellan de båda regeringspartierna utan att vanligt folk – som riksdagen –har insyn. Miljöpartiet är emot en förlängning. Socialdemokratin är splittrad, trots att det var S som inledde samarbetet en gång i tiden. Lösningen lär bli en vanlig tandlös kompromiss. Men diskussionen måste föras utifrån verklighetens argument, jobb kontra moral. Inte utifrån hittepåargument om mänskliga rättigheter och rävspel för en fin utnämning i FN. Att bli en stormakt i hyckleri är inget att skryta med.

Svensk utrikespolitik håller på att förvandlas till en tävling i dåliga ursäkter. Mikael Damberg, tidigare mest känd som Stefan Löfvens buktalardocka i riksdagen, leder. Han ser Saudiarabien som en viktig exportpartner för att stöda demokratiseringen av landet. Genom att sälja dem vapen. Så mycket för den moraliska stormakten. Inrikespolitiken lyser med sin frånvaro. Inte helt oväntat har de rödgröna låtit den borgerliga budget de förväntas regera efter dö i väntan på att just DÖ (ni minns den va?) ska börja gälla efter en fullsmockad vårbudget. I stället ägnar sig regeringen åt att komma med så underliga beslut som möjligt internationellt och försöka hålla alla glada samtidigt. Anledningen är enkel. Sverige vill få en ny vända i FN:s säkerhetsråd. Och då gäller det att fiska röster. Dessa är inte lika enkla som i riksdagsvalet, där det gick bra att vänta på självmål från motståndaren. Men det går ju inte att säga utåt, så i stället kommer besynnerliga uttalanden om ”feministisk utrikespolitik” och samtidigt sätta Saudiarabien på en lista över de 26 länder som det är viktigast att ha handelsrelationer med. Saudiarabien är känt för många saker. Feminism är inte en av dem, annat än som varnande exempel på kvinnoförtryck. Men i Dambergs lilla värld av blommor (maskrosor som man måste regera med till exempel) så blir situationen för mänskliga rättigheter automatiskt bättre om Sverige säljer saker till ett land. Exempelvis vapen. Möjligen skulle en liten röst i FN kunna vara ett tecken på att man stöder mänskliga rättigheter? Och kanske är det bra att fjäska för den ryska ambassadören om flygövningar så att inte en permanent medlem i säkerhetsrådet röstar emot Sverige? Saudiavtalet har funnits sedan 2005. Det finns moraliska argument mot det. Det finns ekonomiska argument för det. Oavsett om statsministern är moderat eller socialdemokrat så kommer svenska industrijobb alltid att väga tungt i den debatten. Det kalla krigets prat om att Sverige skulle vara en moralisk stormakt var mest prat redan då, men nu är det rena lögnen. Saudiavtalet är komplicerat. Det finns inget förbud mot att exportera vapen till diktaturer, även om det är en vanlig missuppfattning. Ett sådant diskuteras, men längre än så har det inte kommit. Den största diskussionen förs förmodligen mellan de båda regeringspartierna utan att vanligt folk – som riksdagen –har insyn. Miljöpartiet är emot en förlängning. Socialdemokratin är splittrad, trots att det var S som inledde samarbetet en gång i tiden. Lösningen lär bli en vanlig tandlös kompromiss. Men diskussionen måste föras utifrån verklighetens argument, jobb kontra moral. Inte utifrån hittepåargument om mänskliga rättigheter och rävspel för en fin utnämning i FN. Att bli en stormakt i hyckleri är inget att skryta med.

  • Niclas Lindstrand

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.