12 mar 2015 06:00

12 mar 2015 06:00

Snöpligt slut i Saudiarabien

När Saudiaffären en gång för alla (?) är avblåst så är det gott om folk som utropar sig som vinnare. Men det är minst lika gott om förlorare. Svenska företag med verksamhet i hela mellanöstern och Stefan Löfven är de tydligaste.

Vid det här laget kunde det egentligen inte sluta på något annat sätt. Frågan hade blivit för infekterad och intressant nog verkade det till sist bara vara Löfven, Moderaterna och diverse storföretagschefer som ville behålla samarbetet alls. (Även om de sistnämnda velat minst lika mycket som statsministern i frågan.)

Fördelarna med att inte sälja vapen och samarbeta militärt med en diktatur med medeltida lagar är uppenbara för alla med lite skam i kroppen. Nackdelarna är lika tydliga för den svenska industrin. Och för Stefan Löfvens trovärdighet efter att ha kommit med två rakt motsatta besked inom tolv timmar.

Detsamma för samme Löfvens dröm om att ge Sverige en plats i FN:s säkerhetsråd. Nu är det bara att räkna med att Arabförbundets 22 medlemmar kommer att följa efter Saudiarabien (igen) och rösta nej. För en gångs skull kommer Israel att hålla med. Vilket innebär att på sitt sätt har regeringen bidragit till att skapa större samsyn i mellanöstern – ingen gillar Sverige längre. Inte ens Palestina, som blixterkändes på bekostnad av relationerna med Israel. Det där med att sprida mänskliga rättigheter via vapenexport går sådär.

Betydligt allvarligare än skrytplatsen i ett ganska meningslöst säkerhetsråd (den permanenta medlemmen Ryssland röstar ju ändå ned alla viktiga beslut) är hur den svenska industrin påverkas. Den årliga exporten på 11 miljarder kronor till Saudiarabien är ungefär en procent av den totala svenska exporten. Det låter inte särskilt mycket. Men räkna om det i arbetstillfällen så är det desto fler. Särskilt om det får ringar på vattnet i andra länder.

Att lägga ned exportavtalet med hänvisning till mänskliga rättigheter hade varit förståeligt och respektabelt – om än kostsamt för den svenska arbetsmarknaden, som både S och M tenderar att sätta i första rummet. Övervägningen är svår och båda blocken har varit splittrade i frågan. Det kanske till och med hade varit rimligt att fråga riksdagen om vad den tycker för en gångs skull?

Men det är tyvärr inte vad som hänt. I stället har otydliga besked och interna gräl inom både regeringen och Socialdemokraterna lett fram till beslutet ett drygt dygn efter att utrikesminister Margot Wallström försågs med munkavle av just Saudiarabien. En uppenbar provokation som förmodligen ledde till exakt den ryggmärgsreflex som var tänkt. Det är inte så att världen saknar pansarvärnsrobotar, som hennes företrädare Carl Bildt konstaterade med sedvanlig tydlighet (och raljans).

Ska man bränna sina broar gör det inget om man gör det medvetet i stället för genom att kasta tändstickor i krutlager.

 

Vid det här laget kunde det egentligen inte sluta på något annat sätt. Frågan hade blivit för infekterad och intressant nog verkade det till sist bara vara Löfven, Moderaterna och diverse storföretagschefer som ville behålla samarbetet alls. (Även om de sistnämnda velat minst lika mycket som statsministern i frågan.)

Fördelarna med att inte sälja vapen och samarbeta militärt med en diktatur med medeltida lagar är uppenbara för alla med lite skam i kroppen. Nackdelarna är lika tydliga för den svenska industrin. Och för Stefan Löfvens trovärdighet efter att ha kommit med två rakt motsatta besked inom tolv timmar.

Detsamma för samme Löfvens dröm om att ge Sverige en plats i FN:s säkerhetsråd. Nu är det bara att räkna med att Arabförbundets 22 medlemmar kommer att följa efter Saudiarabien (igen) och rösta nej. För en gångs skull kommer Israel att hålla med. Vilket innebär att på sitt sätt har regeringen bidragit till att skapa större samsyn i mellanöstern – ingen gillar Sverige längre. Inte ens Palestina, som blixterkändes på bekostnad av relationerna med Israel. Det där med att sprida mänskliga rättigheter via vapenexport går sådär.

Betydligt allvarligare än skrytplatsen i ett ganska meningslöst säkerhetsråd (den permanenta medlemmen Ryssland röstar ju ändå ned alla viktiga beslut) är hur den svenska industrin påverkas. Den årliga exporten på 11 miljarder kronor till Saudiarabien är ungefär en procent av den totala svenska exporten. Det låter inte särskilt mycket. Men räkna om det i arbetstillfällen så är det desto fler. Särskilt om det får ringar på vattnet i andra länder.

Att lägga ned exportavtalet med hänvisning till mänskliga rättigheter hade varit förståeligt och respektabelt – om än kostsamt för den svenska arbetsmarknaden, som både S och M tenderar att sätta i första rummet. Övervägningen är svår och båda blocken har varit splittrade i frågan. Det kanske till och med hade varit rimligt att fråga riksdagen om vad den tycker för en gångs skull?

Men det är tyvärr inte vad som hänt. I stället har otydliga besked och interna gräl inom både regeringen och Socialdemokraterna lett fram till beslutet ett drygt dygn efter att utrikesminister Margot Wallström försågs med munkavle av just Saudiarabien. En uppenbar provokation som förmodligen ledde till exakt den ryggmärgsreflex som var tänkt. Det är inte så att världen saknar pansarvärnsrobotar, som hennes företrädare Carl Bildt konstaterade med sedvanlig tydlighet (och raljans).

Ska man bränna sina broar gör det inget om man gör det medvetet i stället för genom att kasta tändstickor i krutlager.

 

  • Niclas Lindstrand

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.