13 mar 2015 04:00

13 mar 2015 04:00

Högerns nya ansikte

Och så var det bara en, som en Agatha Christie-klassiker numera heter även på svenska. (Motsvarande namnskifte skedde i USA nästan omgående efter att boken publicerades 1939.) Ebba Busch Thor blir Kristdemokraternas nya partiledare. Det är ett bättre valresultat än KD lyckats med sedan Alf Svenssons tid.

Någon högersväng vill hon inte prata om i segerintervjuerna, som kan göras redan nu efter att den sista motkandidaten Jakob Forssmed hoppat av. Men att lägga in försvars- och rättspolitik (läs: mer försvar och hårdare straff) bland hjärtefrågorna och prata om individens rättigheter och att företagen måste få enklare att anställda och att kritisera den förlamande decemberkapitulationen ...

Det låter åtminstone i mina öron som ett välbehövligt gaspådrag i den tomma högerfilen. (I politiken, till skillnad från i trafiken, är det fullt tillåtet att köra om även till höger. Även om det varit lätt att tro motsatsen de senaste åren.)

KD har haft en snygg process till att nå en enda partiledarkandidat. Inte lika berömvärd som Centerns paradexempel med öppna debatter mellan tre kandidater, men åtminstone fyra kandidater som anmälde intresse. Som blev tre. Som blev två. Som blev en. Allt efter att distrikten haft sitt att säga och det blivit tydligt vem som är medlemmarnas favorit.

Det står i kraftig kontrast mot partiledarutnämningarna i våra två största partier, som båda har någon mystisk form av slutet partiledarval som vanliga dödliga medlemmar inte ska lägga sig i. (Kanske för att de inte vill avslöja att de egentligen drar ett namn ur en hatt på måfå, vad vet jag?) Nog känns det märkligt att fyra personer öppet kandiderar till Kristdemokraterna jämfört med en enda till Moderaterna och såvitt någon utomstående visste ingen alls till Socialdemokraterna.

Processen i sig är lovande för KD, som efter sina tioprocentsresultat i slutet av Alf Svenssons tid nu blivit Alliansens svar på Vänsterpartiet på 80-talet; det är taktikröstare från ett närliggande parti som hållit dem över den politiska ättestupa som kallas fyraprocentsspärren. Men ännu mer glädjande är att KD får en partiledare som har mer energi än erfarenhet och en tydlig högerprofil (vad hon än själv vill säga) utan att hamna i moralistträsket som den gamla Mats Odell-fraktionen ständigt gjorde med sin märkliga fixering vid vad vuxna människor gör med varandra i sovrummet. (Eller någon annan stans, jag lägger mig inte i den frågan.)

Någon risk för Alliansen som helhet finns det knappast i ett högerprofilerat KD. Visst kan partiet plocka många bittra gammelmoderater. Men det skulle hålla dem kvar inom blocket i stället för att ta steget till Sverigedemokraterna, som hittills skett.

Bara inte någon får för sig att byta namn till Nya Kristdemokraterna nu.

 

Någon högersväng vill hon inte prata om i segerintervjuerna, som kan göras redan nu efter att den sista motkandidaten Jakob Forssmed hoppat av. Men att lägga in försvars- och rättspolitik (läs: mer försvar och hårdare straff) bland hjärtefrågorna och prata om individens rättigheter och att företagen måste få enklare att anställda och att kritisera den förlamande decemberkapitulationen ...

Det låter åtminstone i mina öron som ett välbehövligt gaspådrag i den tomma högerfilen. (I politiken, till skillnad från i trafiken, är det fullt tillåtet att köra om även till höger. Även om det varit lätt att tro motsatsen de senaste åren.)

KD har haft en snygg process till att nå en enda partiledarkandidat. Inte lika berömvärd som Centerns paradexempel med öppna debatter mellan tre kandidater, men åtminstone fyra kandidater som anmälde intresse. Som blev tre. Som blev två. Som blev en. Allt efter att distrikten haft sitt att säga och det blivit tydligt vem som är medlemmarnas favorit.

Det står i kraftig kontrast mot partiledarutnämningarna i våra två största partier, som båda har någon mystisk form av slutet partiledarval som vanliga dödliga medlemmar inte ska lägga sig i. (Kanske för att de inte vill avslöja att de egentligen drar ett namn ur en hatt på måfå, vad vet jag?) Nog känns det märkligt att fyra personer öppet kandiderar till Kristdemokraterna jämfört med en enda till Moderaterna och såvitt någon utomstående visste ingen alls till Socialdemokraterna.

Processen i sig är lovande för KD, som efter sina tioprocentsresultat i slutet av Alf Svenssons tid nu blivit Alliansens svar på Vänsterpartiet på 80-talet; det är taktikröstare från ett närliggande parti som hållit dem över den politiska ättestupa som kallas fyraprocentsspärren. Men ännu mer glädjande är att KD får en partiledare som har mer energi än erfarenhet och en tydlig högerprofil (vad hon än själv vill säga) utan att hamna i moralistträsket som den gamla Mats Odell-fraktionen ständigt gjorde med sin märkliga fixering vid vad vuxna människor gör med varandra i sovrummet. (Eller någon annan stans, jag lägger mig inte i den frågan.)

Någon risk för Alliansen som helhet finns det knappast i ett högerprofilerat KD. Visst kan partiet plocka många bittra gammelmoderater. Men det skulle hålla dem kvar inom blocket i stället för att ta steget till Sverigedemokraterna, som hittills skett.

Bara inte någon får för sig att byta namn till Nya Kristdemokraterna nu.

 

  • Niclas Lindstrand

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.