31 mar 2015 05:00

31 mar 2015 05:00

I tiggarkungens skugga

Tiggarkungen har inte funnits på flera hundra år såvitt vi vet. Men det hindrar honom inte från att spöka i vårt kollektiva medvetande och bli ett argument mot Europas fattigaste. Trots att opinionen borde riktas mot regeringen i landet som skapar denna extrema fattigdom i stället.

Clopin Truillefou är ett namn som får de flesta att skaka på huvudet och konstatera att honom känner vi inte. Men kalla honom Tiggarkungen så vet åtminstone alla som läst Victor Hugos mästerverk ”Ringaren i Notre Dame” vem vi pratar om. (Jag erkänner, jag var tvungen att slå upp hans riktiga namn. Men förnamnet får han ha kvar till och med i Disneyversionen.)

Likt övriga personer i boken är Clopin påhittad med en liten gnutta sanning i botten, tiggarna och de kriminella som hade sin tillflykt kring Mirakeltorget i Paris på medeltiden hade verkligen en ledare som tog delar av intäkterna enligt historiken Dick Harrison. Legenden har förts vidare via Brechts ”Tolvskillningsoperan” till både ett öknamn i boken ”Game of thrones” (Den första boken i sviten alltså, läs i stället för att titta! Eller gör båda delarna) och ett avsnitt av tidningen Fantomen. Och till svenska gator och torg.

Det är Clopins påstådda efterträdare som man ser i skuggorna när man pratar om organiserat tiggeri, en tiggarkung som tar andelar av allt som alla andra tigger in. I hela Europa i bästa fall. Eller åtminstone Rumänien. Eller bara Skövde.

Om han existerar så ska han gripas, åtalas och dömas. Men det finns inte mycket som tyder på att han faktiskt finns. Han är bara en stereotyp som är väldigt användbar som argument när någon sett en fattig människa plockas upp i bil eller ge pengar till någon annan. Att den organisationen består av en familj eller en samling lika utfattiga som delar plats för säkerhetens skull låter rimligare än någon jätteorganisation av rumänska romer som är ute efter att lura av herr Medel Svensson två kronor utanför McDonald´s.

EU:s öppna gränser har gjort att vi i vår trygga ankdamm inte kan blunda längre för misären i vår egen världsdel. Den sprider sig lika snabbt som rikedomen. Att skrika på förbud i en enda stad eller ett enda litet kallt land flyttar bara runt problemet, det försvinner inte. Det går inte att förbjuda någon att vara fattig, desperat eller förtryckt i hemlandet. De rumänska romernas situation blir inte bättre förrän Rumänien låter den bli bättre – eller tvingas till det av resten av EU.

Att problemen blir tydliga och får mänsklig form borde vara till Rumäniens nackdel, inte till romernas. I boken dör Clopin (och de flesta andra) 1482. Tiggarkungen lever i våra myter så länge vi tror på honom.

 

Clopin Truillefou är ett namn som får de flesta att skaka på huvudet och konstatera att honom känner vi inte. Men kalla honom Tiggarkungen så vet åtminstone alla som läst Victor Hugos mästerverk ”Ringaren i Notre Dame” vem vi pratar om. (Jag erkänner, jag var tvungen att slå upp hans riktiga namn. Men förnamnet får han ha kvar till och med i Disneyversionen.)

Likt övriga personer i boken är Clopin påhittad med en liten gnutta sanning i botten, tiggarna och de kriminella som hade sin tillflykt kring Mirakeltorget i Paris på medeltiden hade verkligen en ledare som tog delar av intäkterna enligt historiken Dick Harrison. Legenden har förts vidare via Brechts ”Tolvskillningsoperan” till både ett öknamn i boken ”Game of thrones” (Den första boken i sviten alltså, läs i stället för att titta! Eller gör båda delarna) och ett avsnitt av tidningen Fantomen. Och till svenska gator och torg.

Det är Clopins påstådda efterträdare som man ser i skuggorna när man pratar om organiserat tiggeri, en tiggarkung som tar andelar av allt som alla andra tigger in. I hela Europa i bästa fall. Eller åtminstone Rumänien. Eller bara Skövde.

Om han existerar så ska han gripas, åtalas och dömas. Men det finns inte mycket som tyder på att han faktiskt finns. Han är bara en stereotyp som är väldigt användbar som argument när någon sett en fattig människa plockas upp i bil eller ge pengar till någon annan. Att den organisationen består av en familj eller en samling lika utfattiga som delar plats för säkerhetens skull låter rimligare än någon jätteorganisation av rumänska romer som är ute efter att lura av herr Medel Svensson två kronor utanför McDonald´s.

EU:s öppna gränser har gjort att vi i vår trygga ankdamm inte kan blunda längre för misären i vår egen världsdel. Den sprider sig lika snabbt som rikedomen. Att skrika på förbud i en enda stad eller ett enda litet kallt land flyttar bara runt problemet, det försvinner inte. Det går inte att förbjuda någon att vara fattig, desperat eller förtryckt i hemlandet. De rumänska romernas situation blir inte bättre förrän Rumänien låter den bli bättre – eller tvingas till det av resten av EU.

Att problemen blir tydliga och får mänsklig form borde vara till Rumäniens nackdel, inte till romernas. I boken dör Clopin (och de flesta andra) 1482. Tiggarkungen lever i våra myter så länge vi tror på honom.

 

  • Niclas Lindstrand

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.