11 apr 2015 06:00

11 apr 2015 06:00

Svenskt försvar i polsk riksdag

Polsk riksdag har blivit ett allmänt begrepp för evighetslånga möten utan resultat. När tiden nu håller på att rinna ut för det svenska försvaret utan att samtalen kommer längre än tjafs frågar man sig oroligt om det inte är dags för ett nytt uttryck.

Det där med demokrati är krångligt och behöver ganska mycket provperioder innan systemet både är tillräckligt rättvist och tillräckligt effektivt. I Polen hade riksdagen, eller sejmen, mellan 1652 och 1791 ett system som gjorde att varenda adelsman hade ett absolut veto. Kom inte samtliga överens så blev det inte ett beslut.

På pappret låter det bra, förutom biten med att det bara var adelsmän som hade privilegiet förstås. I praktiken var den en katastrof som landet lider av än idag eftersom fiendemakter kunde muta enskilda röstberättigade till att hindra beslut. När systemet till sist ersattes med att det räckte med majoriteter så var det så dags, fyra år senare delades Polen upp mellan stormakterna Tyskland, Ryssland och Österrike-Ungern.

Överläggningarna om det svenska försvarets framtid mellan regeringen och Alliansen har klara likheter med det gamla Polen. ÖB har förkunnat försvarets behov. S erbjöd en femtedel och kallade det en satsning. M höjde till hälften och kallade det en större satsning. FP lägger sig strax under och kallar det en jättesatsning. KD och C vill inte säga siffror men oj vad de vill satsa.

Ingen håller alltså med varandra om någonting och om mindre än två veckor måste en färdig proposition läggas fram till riksdagen om den ska hinna klubbas före sommaren. Med tanke på att den nya regeringen tagit över den gamlas dåliga vana att låta finansministern bestämma över försvarsministern så är frågan om det ens finns någon som har mandat att förhandla alls. Att Alliansen inte kunnat enas i ens denna viktiga fråga – som inte alls är något särintresse oavsett vad en avdankad statsminister vräkt ur sig – är ett klart underbetyg som opposition.

Det enda gemensamma är att alla borgerliga partierna vill ha en Natoutredning – men ingen vågar gå så långt som att föreslå ett Natomedlemskap. Regeringen vill absolut inte ens tänka tanken men tar ändå steget till ett nordiskt försvarssamarbete. Det är ett klokt och viktigt beslut i det allt kallare klimatet, men det är också ännu ett smygsteg mot Nato. Nu återstår bara att faktiskt gå med i den gamla Atlantpakten, närmare kan man inte komma. Men ett sådant medlemskap kommer säkert att kräva att Sverige har ett bättre försvar, det går inte bara att få utan att själva bidra.

Vad som än händer ska sedan Vänsterpartiet gå med på samma sak. Det lär ta ännu längre tid och Nato finns inte på kartan för V.

Snart kommer man i Polen att tala om ”svenskt försvarsmöte”.

 

Det där med demokrati är krångligt och behöver ganska mycket provperioder innan systemet både är tillräckligt rättvist och tillräckligt effektivt. I Polen hade riksdagen, eller sejmen, mellan 1652 och 1791 ett system som gjorde att varenda adelsman hade ett absolut veto. Kom inte samtliga överens så blev det inte ett beslut.

På pappret låter det bra, förutom biten med att det bara var adelsmän som hade privilegiet förstås. I praktiken var den en katastrof som landet lider av än idag eftersom fiendemakter kunde muta enskilda röstberättigade till att hindra beslut. När systemet till sist ersattes med att det räckte med majoriteter så var det så dags, fyra år senare delades Polen upp mellan stormakterna Tyskland, Ryssland och Österrike-Ungern.

Överläggningarna om det svenska försvarets framtid mellan regeringen och Alliansen har klara likheter med det gamla Polen. ÖB har förkunnat försvarets behov. S erbjöd en femtedel och kallade det en satsning. M höjde till hälften och kallade det en större satsning. FP lägger sig strax under och kallar det en jättesatsning. KD och C vill inte säga siffror men oj vad de vill satsa.

Ingen håller alltså med varandra om någonting och om mindre än två veckor måste en färdig proposition läggas fram till riksdagen om den ska hinna klubbas före sommaren. Med tanke på att den nya regeringen tagit över den gamlas dåliga vana att låta finansministern bestämma över försvarsministern så är frågan om det ens finns någon som har mandat att förhandla alls. Att Alliansen inte kunnat enas i ens denna viktiga fråga – som inte alls är något särintresse oavsett vad en avdankad statsminister vräkt ur sig – är ett klart underbetyg som opposition.

Det enda gemensamma är att alla borgerliga partierna vill ha en Natoutredning – men ingen vågar gå så långt som att föreslå ett Natomedlemskap. Regeringen vill absolut inte ens tänka tanken men tar ändå steget till ett nordiskt försvarssamarbete. Det är ett klokt och viktigt beslut i det allt kallare klimatet, men det är också ännu ett smygsteg mot Nato. Nu återstår bara att faktiskt gå med i den gamla Atlantpakten, närmare kan man inte komma. Men ett sådant medlemskap kommer säkert att kräva att Sverige har ett bättre försvar, det går inte bara att få utan att själva bidra.

Vad som än händer ska sedan Vänsterpartiet gå med på samma sak. Det lär ta ännu längre tid och Nato finns inte på kartan för V.

Snart kommer man i Polen att tala om ”svenskt försvarsmöte”.

 

  • Niclas Lindstrand

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.