16 apr 2015 06:00

16 apr 2015 06:00

Super-Staten mot arbetslösheten

Vårbudget. När amerikanska superhjältar invaderar våra biografer är det inte mer än rimligt att en klassisk svensk och S-märkt superhjälte gör comeback: Super-Staten ska ordna allting i landet. Den omöjliga utmaningen för hjälten är att ordna Europas lägsta arbetslöshet på fem år.

Den vanligaste villfarelsen bland politiker är att tro att de kan skapa jobb. Statistiken säger något annat, tre av fyra nya jobb kommer till i småföretag. I bästa fall skapas de med hjälp av politikerna. I värsta fall trots att de som bestämmer sätter käppar i hjulen. Till exempel genom att finansiera nära nog en hel vårbudget genom att höja arbetsgivaravgiften för unga och sedan säga att man satsar på att få unga i arbete.

I stället skjuts det till pengar för offentliga jobb och offentliga traineejobb och offentliga kontrakt med arbetslösa. Att järnvägen behöver få ett bättre underhåll är bara att nicka instämmande till. Men varför de redan ökända traineejobben är bättre än att behålla existerande jobb som unga kunnat få på grund av en lägre arbetsgivaravgift är svårt att förstå.

Den stora näringslivssatsningen är egentligen raka motsatsen. De småsummor som tillkommer är i form av ett flummigt innovationsråd och en ännu flummigare exportsatsning. Oavsett vad de väntas ge i slutändan så är kostnadsökningen för företagen mångdubbelt större än det lilla de får tillbaka. Framför allt hamnar de okvalificerade jobben i strykklass igen. Samtidigt som man konstaterar att arbetsmarknaden är svårast för nyanlädda och för ungdomar utan gymnasieutbildning.

Traineejobben är ett fiasko innan de ens sjösatts. Vården, som skulle dra ett tungt lass med att sysselsätta alla, vill inte ha dem eftersom personalen inte hinner handleda alla nya halvanställda. Några siffror för antalet jobb vågar man heller inte säga, bara kasta lite pengar efter problemet och räkna med att det fungerar. Den omskrutna 90-dagarsgarantin för unga arbetslösa kan man titta i stjärnorna efter. Likaså att alla nyanlända ska ha jobb inom två år. Det lät kanske bra i valrörelsen.

Inte konstigt att Vänsterpartiet utropar sig till budgetens stora vinnare. Det är med all rätt. Riktiga privata jobb avskaffas och ersätts med statliga hittepåjobb – och för den delen ett och annat vettigt statligt jobb. (Det är järnvägen igen ja.) Allting låter som en budget som får vänstern att jubla och högern att slipa knivarna. Bortsett att superskurken Oppositionen har lagt ned vapnen tack vare Superförhandlaren, Super-Statens pålitliga härförare.

Ska det ändå svikas vallöften till höger och (mest) vänster så är det lika bra att avskaffa det ogenomtänkta arbetslöshetsmålet på en gång. Det räcker inte med röntgensyn för att se hur det ska bli verklighet.

Den vanligaste villfarelsen bland politiker är att tro att de kan skapa jobb. Statistiken säger något annat, tre av fyra nya jobb kommer till i småföretag. I bästa fall skapas de med hjälp av politikerna. I värsta fall trots att de som bestämmer sätter käppar i hjulen. Till exempel genom att finansiera nära nog en hel vårbudget genom att höja arbetsgivaravgiften för unga och sedan säga att man satsar på att få unga i arbete.

I stället skjuts det till pengar för offentliga jobb och offentliga traineejobb och offentliga kontrakt med arbetslösa. Att järnvägen behöver få ett bättre underhåll är bara att nicka instämmande till. Men varför de redan ökända traineejobben är bättre än att behålla existerande jobb som unga kunnat få på grund av en lägre arbetsgivaravgift är svårt att förstå.

Den stora näringslivssatsningen är egentligen raka motsatsen. De småsummor som tillkommer är i form av ett flummigt innovationsråd och en ännu flummigare exportsatsning. Oavsett vad de väntas ge i slutändan så är kostnadsökningen för företagen mångdubbelt större än det lilla de får tillbaka. Framför allt hamnar de okvalificerade jobben i strykklass igen. Samtidigt som man konstaterar att arbetsmarknaden är svårast för nyanlädda och för ungdomar utan gymnasieutbildning.

Traineejobben är ett fiasko innan de ens sjösatts. Vården, som skulle dra ett tungt lass med att sysselsätta alla, vill inte ha dem eftersom personalen inte hinner handleda alla nya halvanställda. Några siffror för antalet jobb vågar man heller inte säga, bara kasta lite pengar efter problemet och räkna med att det fungerar. Den omskrutna 90-dagarsgarantin för unga arbetslösa kan man titta i stjärnorna efter. Likaså att alla nyanlända ska ha jobb inom två år. Det lät kanske bra i valrörelsen.

Inte konstigt att Vänsterpartiet utropar sig till budgetens stora vinnare. Det är med all rätt. Riktiga privata jobb avskaffas och ersätts med statliga hittepåjobb – och för den delen ett och annat vettigt statligt jobb. (Det är järnvägen igen ja.) Allting låter som en budget som får vänstern att jubla och högern att slipa knivarna. Bortsett att superskurken Oppositionen har lagt ned vapnen tack vare Superförhandlaren, Super-Statens pålitliga härförare.

Ska det ändå svikas vallöften till höger och (mest) vänster så är det lika bra att avskaffa det ogenomtänkta arbetslöshetsmålet på en gång. Det räcker inte med röntgensyn för att se hur det ska bli verklighet.

  • Niclas Lindstrand

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.