25 apr 2015 06:00

25 apr 2015 06:00

KU- väktarnas tandlösa väktare

Vem bevakar väntarna? Den gamle satirikern Juvenalis ställde frågan redan för 2000 år sedan. Fast han sporde förstås ”Quis custodiet ipsos custodes?” (Allt låter bättre på latin.)

KU-förhören har blivit mer populära sedan de började sändas offentligt. Inte så konstigt, bitvis är de mycket stor underhållning, särskilt när det är landets mäktigaste politiker som ska ställas mot väggen. Som i går, då det var dags för Stefan Löfven att göra entré på de misstänktas bänk i KU. Att höra partivänner hjälpsamt ställa ledande frågor med en ton som för att tacka Luxemburg för rösterna i Melodifestivalen är ett underbart spel för galleriet, kryddat av de ständigt formella tilltalen. De passar ännu bättre för oppositionens ledamöter, som gör sitt bästa för att låta som en gammaldags sträng latinlektor i Stig Järrels anda.

Lika underhållande men mer oroande är hur antalet ärenden exploderat under senare år. Alliansregeringarnas ministrar hade klippkort till KU. Det verkar inte avta. Utskottet har blivit ännu ett forum för partipolitik och en extra chans för oppositionen att tvåla dit ministrar. Det gör att ärendena skiftar från helt rimliga granskningar till rena rättshaveriet.

Utfrågningen av Löfven hade som genomgående tema om regeringen kört över riksdagen eller inte. Mest uppmärksammat var förstås hur Palestina erkändes som stat redan innan Löfven blivit statsminister formellt sett. Oavsett formalia och det ordmärkeri som alltid präglar KU:s förhör var det erkännandet mycket kontroversiellt och borde ha förankrats rejält i riksdagen rent demokratiskt.

Om Löfven prickas eller inte dröjer till början av juni. För föregående regering duggade prickarna lika tätt som gula kort i ett 08-derby i fotboll. Det spelade ingen roll alls. KU är tandlöst och pricken betyder absolut ingenting i praktiken. Visserligen kan utskottet formellt sett låta åtala ett statsråd, men eftersom det inte hänt sedan 1800-talet får det betraktas som en juridisk finess i stil med den klassiska lagen om hur svin ska vallas i ollonskog. (Den existerar verkligen, förmodligen mest för att roa juridikstuderande.)

I stället är förhören sitt eget straff, som blir en allt effektivare skampåle ju fler som börjar titta på dem. Det ger visserligen en fördjupning i hur ministrar hanterar tuffa angrepp, men blir sällan mer än ett skojigt skådespel. För en verklig granskning av hur en regering följer reglerna skulle det behövas ett opolitiskt organ med experter som granskar hanteringen, inte ett gäng som ägnar sig åt exakt samma partilinjer som i riksdagen.

Förmodligen hade Juvenalis blivit väldigt besviken om någon besserwisser svarat Jo se det gör konstitutionsutskottet!

 

 

KU-förhören har blivit mer populära sedan de började sändas offentligt. Inte så konstigt, bitvis är de mycket stor underhållning, särskilt när det är landets mäktigaste politiker som ska ställas mot väggen. Som i går, då det var dags för Stefan Löfven att göra entré på de misstänktas bänk i KU. Att höra partivänner hjälpsamt ställa ledande frågor med en ton som för att tacka Luxemburg för rösterna i Melodifestivalen är ett underbart spel för galleriet, kryddat av de ständigt formella tilltalen. De passar ännu bättre för oppositionens ledamöter, som gör sitt bästa för att låta som en gammaldags sträng latinlektor i Stig Järrels anda.

Lika underhållande men mer oroande är hur antalet ärenden exploderat under senare år. Alliansregeringarnas ministrar hade klippkort till KU. Det verkar inte avta. Utskottet har blivit ännu ett forum för partipolitik och en extra chans för oppositionen att tvåla dit ministrar. Det gör att ärendena skiftar från helt rimliga granskningar till rena rättshaveriet.

Utfrågningen av Löfven hade som genomgående tema om regeringen kört över riksdagen eller inte. Mest uppmärksammat var förstås hur Palestina erkändes som stat redan innan Löfven blivit statsminister formellt sett. Oavsett formalia och det ordmärkeri som alltid präglar KU:s förhör var det erkännandet mycket kontroversiellt och borde ha förankrats rejält i riksdagen rent demokratiskt.

Om Löfven prickas eller inte dröjer till början av juni. För föregående regering duggade prickarna lika tätt som gula kort i ett 08-derby i fotboll. Det spelade ingen roll alls. KU är tandlöst och pricken betyder absolut ingenting i praktiken. Visserligen kan utskottet formellt sett låta åtala ett statsråd, men eftersom det inte hänt sedan 1800-talet får det betraktas som en juridisk finess i stil med den klassiska lagen om hur svin ska vallas i ollonskog. (Den existerar verkligen, förmodligen mest för att roa juridikstuderande.)

I stället är förhören sitt eget straff, som blir en allt effektivare skampåle ju fler som börjar titta på dem. Det ger visserligen en fördjupning i hur ministrar hanterar tuffa angrepp, men blir sällan mer än ett skojigt skådespel. För en verklig granskning av hur en regering följer reglerna skulle det behövas ett opolitiskt organ med experter som granskar hanteringen, inte ett gäng som ägnar sig åt exakt samma partilinjer som i riksdagen.

Förmodligen hade Juvenalis blivit väldigt besviken om någon besserwisser svarat Jo se det gör konstitutionsutskottet!

 

 

  • Niclas Lindstrand

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.