19 maj 2015 06:00

19 maj 2015 06:00

Fel sätt att göra rätt sak

Alla sätt är bra utom de dåliga säger ett gammal och svårförståeligt talesätt. Att göra något åt hushållens skenande skuldsättning är bra. Men att göra det via amorteringskrav i stället för att våga röra de destruktiva ränteavdragen är mycket riktigt det dåliga sättet att göra det.

I morgon, onsdag, har regeringen bjudit in till förhandlingar om vad som ska göras mot att de svenska hushållen lånar sig lyckliga. Utgångspunkten är att återigen införa amorteringskrav. Förra gången stöp det på den lilla bagatellen att det var osäkert om kravet var lagligt eller inte. Så då går det att göra om lagen, vilket alla partier verkar vara överens om.

Visst är det lätt att förstå behovet av att kyla ned lånefesten. Vi har levt med problemet länge och matchen mellan Anders Borg och riksbankchefen Stefan Ingves var en plågsamt utdragen historia. Borg ville inte avskaffa ränteavdragen. Ingves ville därför inte sänka räntan i rimlig takt av skräck för en bostadsbubbla. Båda förlorade. För att inte tala om företag som behövde låna pengar till vettigare investeringar och därmed hela arbetsmarknaden.

Med allt högre priser i städerna – och ju större stad desto högre priser – och fortsatt bostadsbrist och rea på pengar så är det inte konstigt att utlåningen når allt mer vansinniga nivåer. Så vansinniga att även en liten uppgång i räntan kan få bubblan att spricka. Att kyla ned temperaturen är därmed inte mer än rimligt. Amorteringskrav är tyvärr den sämsta lösningen. Risken är överhängande att folk blir än mer fasta med de bolån man redan har och ett av väldigt få konkurrensmedel mellan bankerna försvinner. Plus att det rent principiellt luktar illa om att staten ska lägga sig i villkoren i en privat affär.

Och framför allt som det finns ett mycket enklare sätt att nå samma effekt. Ränteavdragen är minst lika dumma nu som på Borgs tid. De kostar staten runt 30 miljarder varje år i ren uppmuntran till att låna mer. Men de är också populära, inte minst bland barnfamiljer, och riskerar därför att kosta i den valuta som moderater och socialdemokrater är bäst på att räkna i – röster från mittenväljare.

Att dra bort avdragen på en gång vore att spräcka ballongen, men det skulle gå utmärkt att låta luften pysa ut lite försiktigt. Låt de 30 procenten i avdrag avvecklas med en procentenhet per år. Det ger en försiktig effekt och alla hinner anpassa sig.

På tre år kan man till och med förlåta finansministern som höjde kostnaden med några kronor i månaden. Medan man aldrig kan förlåta den som lät marknaden explodera igen.

 

I morgon, onsdag, har regeringen bjudit in till förhandlingar om vad som ska göras mot att de svenska hushållen lånar sig lyckliga. Utgångspunkten är att återigen införa amorteringskrav. Förra gången stöp det på den lilla bagatellen att det var osäkert om kravet var lagligt eller inte. Så då går det att göra om lagen, vilket alla partier verkar vara överens om.

Visst är det lätt att förstå behovet av att kyla ned lånefesten. Vi har levt med problemet länge och matchen mellan Anders Borg och riksbankchefen Stefan Ingves var en plågsamt utdragen historia. Borg ville inte avskaffa ränteavdragen. Ingves ville därför inte sänka räntan i rimlig takt av skräck för en bostadsbubbla. Båda förlorade. För att inte tala om företag som behövde låna pengar till vettigare investeringar och därmed hela arbetsmarknaden.

Med allt högre priser i städerna – och ju större stad desto högre priser – och fortsatt bostadsbrist och rea på pengar så är det inte konstigt att utlåningen når allt mer vansinniga nivåer. Så vansinniga att även en liten uppgång i räntan kan få bubblan att spricka. Att kyla ned temperaturen är därmed inte mer än rimligt. Amorteringskrav är tyvärr den sämsta lösningen. Risken är överhängande att folk blir än mer fasta med de bolån man redan har och ett av väldigt få konkurrensmedel mellan bankerna försvinner. Plus att det rent principiellt luktar illa om att staten ska lägga sig i villkoren i en privat affär.

Och framför allt som det finns ett mycket enklare sätt att nå samma effekt. Ränteavdragen är minst lika dumma nu som på Borgs tid. De kostar staten runt 30 miljarder varje år i ren uppmuntran till att låna mer. Men de är också populära, inte minst bland barnfamiljer, och riskerar därför att kosta i den valuta som moderater och socialdemokrater är bäst på att räkna i – röster från mittenväljare.

Att dra bort avdragen på en gång vore att spräcka ballongen, men det skulle gå utmärkt att låta luften pysa ut lite försiktigt. Låt de 30 procenten i avdrag avvecklas med en procentenhet per år. Det ger en försiktig effekt och alla hinner anpassa sig.

På tre år kan man till och med förlåta finansministern som höjde kostnaden med några kronor i månaden. Medan man aldrig kan förlåta den som lät marknaden explodera igen.

 

  • Niclas Lindstrand