22 maj 2015 06:00

22 maj 2015 06:00

Tusen nålar mot regeringen

Stefan Löfven är trött på att riksdagen kommer med en massa tillkännagivanden. Det är lätt att förstå. Hur det kan vara riksdagens fel att regeringen inte bryr sig om dem och i stället samlar dem på hög är betydligt svårare att förstå.

Jag drog igenom vad tillkännagivanden är för något härom veckan: riksdagen säger till regeringen att göra något eller inte göra något. Och regeringen struntar fullständigt i det. Men sedan regeringsskiftet och budgetkapitulationen har dessa små nålstick blivit väldigt många. De rödgröna ser snart ut som en voodoodocka med alla nålar. Att ersätta förskolan med ett extra års grundskola och en kraftig ökning av kollektivtrafiken är de senaste på listan.

Löfvens lösning? Att skylla allt på Alliansen förstås. Det fungerade ju bra i valrörelsen. Men i snabbkursen i att vara statsminister missade visst lärarna biten om att det faktiskt är riksdagen som stiftar lagar och att en minoritetsregering måste lära sig att kompromissa. På riktigt, inte bara kräva att motparten ska göra det. Man kan tycka att en synnerligen framgångsrik och vettig fackbas, vilket Löfven onekligen var för Metall, borde komma ihåg det.

”Antingen sätter vi oss i var sitt hörn eller så sätter vi oss ihop och försöker göra någonting” är lösningen som statsministern presenterar i DN.

Det låter bra, som så mycket Löfven säger. Men det är inte mycket som händer. Alla förslag som den misstänkte högersossens regering presenterar är grundade ett varv till vänster hos partnern Miljöpartiet och ett varv ännu längre vänsterut hos V. Inte så konstigt att riksdagsmajoriteten väljer att gå en annan väg. Ska Socialdemokraterna kunna vara den statsbärare de ständigt ser sig själva som har de två val. Antingen lägga fram förslag som kan tilltala den stora politiska mitten. Eller uppfinna en tidsmaskin. Det förstnämnda är förmodligen mer effektivt.

Samtidigt visar de allsmäktiga opinionsundersökningarna att S förlorar allt mer mark och är snart tillbaka på Juholtska bottennapp. Besvikelsen i de egna lägren måste vara stor över hur lite som blir uträttat och starka rosenröda namn som Thage G Peterson kritiserar öppet sin egen regering inför nästa helgs partikongress. Det funkade utmärkt att skylla på andra i opposition, men att fortsätta göra det som regering är löjeväckande. Särskilt när det är det andra regeringspartiet man skyller på när vallöften sviks.

Tillkännagivanden lär fortsätta stå som spön i backen tills regeringen börjar göra något åt dem. (Och vi alla har lärt oss vad det egentligen är för något.) Bindande eller inte så ser det oerhört illa ut för en minoritet att ge höga fasen i vad majoriteten tycker hur länge som helst.

Om inte annat så är det svårare att strunta i vad väljarna tycker.

 

Jag drog igenom vad tillkännagivanden är för något härom veckan: riksdagen säger till regeringen att göra något eller inte göra något. Och regeringen struntar fullständigt i det. Men sedan regeringsskiftet och budgetkapitulationen har dessa små nålstick blivit väldigt många. De rödgröna ser snart ut som en voodoodocka med alla nålar. Att ersätta förskolan med ett extra års grundskola och en kraftig ökning av kollektivtrafiken är de senaste på listan.

Löfvens lösning? Att skylla allt på Alliansen förstås. Det fungerade ju bra i valrörelsen. Men i snabbkursen i att vara statsminister missade visst lärarna biten om att det faktiskt är riksdagen som stiftar lagar och att en minoritetsregering måste lära sig att kompromissa. På riktigt, inte bara kräva att motparten ska göra det. Man kan tycka att en synnerligen framgångsrik och vettig fackbas, vilket Löfven onekligen var för Metall, borde komma ihåg det.

”Antingen sätter vi oss i var sitt hörn eller så sätter vi oss ihop och försöker göra någonting” är lösningen som statsministern presenterar i DN.

Det låter bra, som så mycket Löfven säger. Men det är inte mycket som händer. Alla förslag som den misstänkte högersossens regering presenterar är grundade ett varv till vänster hos partnern Miljöpartiet och ett varv ännu längre vänsterut hos V. Inte så konstigt att riksdagsmajoriteten väljer att gå en annan väg. Ska Socialdemokraterna kunna vara den statsbärare de ständigt ser sig själva som har de två val. Antingen lägga fram förslag som kan tilltala den stora politiska mitten. Eller uppfinna en tidsmaskin. Det förstnämnda är förmodligen mer effektivt.

Samtidigt visar de allsmäktiga opinionsundersökningarna att S förlorar allt mer mark och är snart tillbaka på Juholtska bottennapp. Besvikelsen i de egna lägren måste vara stor över hur lite som blir uträttat och starka rosenröda namn som Thage G Peterson kritiserar öppet sin egen regering inför nästa helgs partikongress. Det funkade utmärkt att skylla på andra i opposition, men att fortsätta göra det som regering är löjeväckande. Särskilt när det är det andra regeringspartiet man skyller på när vallöften sviks.

Tillkännagivanden lär fortsätta stå som spön i backen tills regeringen börjar göra något åt dem. (Och vi alla har lärt oss vad det egentligen är för något.) Bindande eller inte så ser det oerhört illa ut för en minoritet att ge höga fasen i vad majoriteten tycker hur länge som helst.

Om inte annat så är det svårare att strunta i vad väljarna tycker.

 

  • Niclas Lindstrand