28 maj 2015 06:00

28 maj 2015 06:00

Den värsta sortens lögn

De tre sorternas lögn, som Mark Twain definierade dem, är lögn, förbannad lögn och statistik. Vid det här laget är båda de två första alternativen att föredra när regeringen Löfven redan pressas hårt om sitt löfte om Europas lägsta arbetslöshet. Det tredje kan bli helt katastrofalt.

Det är drygt två år sedan som Stefan Löfven utlovade Europas lägsta arbetslöshet lagom till 2020. Det lät i och för sig som ett säkert löfte eftersom det inte bara krävde en valseger utan två. Men nu ökar ändå pressen från alla håll om att faktiskt göra något litet som lever upp till löftet. Framtidens jobb skapas tydligen i Västerås. Åtminstone är det den hoppfulla titeln på S-kongressen i helgen som hålls just i gurkstaden.

Samtidigt kommer allt fler ekonomiska kalkyler som säger att löftet redan har blivit omöjligt. Kompletterat med att andra delar av arbetarrörelsen – framför allt LO – lägger till ”om ni inte gör som vi säger” och kräver gigantiska investeringar för lånade pengar som sedan bara kan friseras till genom lika gigantiska skattehöjningar. Om det betyder att arbetslösheten i stället blir högst i Europa några år efter 2020 säger ju löftet inget om.

Det är inte troligt att S verkligen vill skuldsätta Sverige som en bostadsrättsköpare i Stockholm för att klara av det förhastade löftet. Men något måste han göra. Finansminister Magdalena Andersson har redan antytt att man kanske inte ska räkna in ungdomar under 20 år i statistiken. Det vill säga, frisera statistiken i stället för att göra något åt problemet i verkligheten.

Just den åtgärden vore ganska harmlös, om än lätt att genomskåda för den som inte nödvändigtvis vill bli lurad. Ungdomsarbetslösheten i Sverige är den största skillnaden mot bäst i klassen-länderna Tyskland och Österrike. Vilket i sin tur beror på att bristen på låglönejobb inte finns i de länderna och unga som inte gått ut gymnasiet – eller bara söker ett extraknäck medan de studerar – behöver därför inte skrivas in som arbetssökande.

Sist en socialdemokratisk statsminister satte upp ett mål för arbetslösheten var när Göran Persson 1996 lovade att den förhatliga siffran skulle ned till fyra procent till 2000. Det var visserligen ett mer konkret mål, men det behövde ändå friseras. På hänsynslöst vis. Metoden blev att förtidspensionera människor så fort det bara gick. Vips så var de inte arbetssökande längre. Och statistiken lyckades nå målet. Ett väldigt, väldigt kort tag.

Ska det till såna metoder igen så är det bara att hoppas att Löfven inte har mer prestige än att inse att målet var fel formulerat från första början.

Eller att arbetslösheten stiger kraftigt i resten av Europa.

Niclas Lindstrand

Det är drygt två år sedan som Stefan Löfven utlovade Europas lägsta arbetslöshet lagom till 2020. Det lät i och för sig som ett säkert löfte eftersom det inte bara krävde en valseger utan två. Men nu ökar ändå pressen från alla håll om att faktiskt göra något litet som lever upp till löftet. Framtidens jobb skapas tydligen i Västerås. Åtminstone är det den hoppfulla titeln på S-kongressen i helgen som hålls just i gurkstaden.

Samtidigt kommer allt fler ekonomiska kalkyler som säger att löftet redan har blivit omöjligt. Kompletterat med att andra delar av arbetarrörelsen – framför allt LO – lägger till ”om ni inte gör som vi säger” och kräver gigantiska investeringar för lånade pengar som sedan bara kan friseras till genom lika gigantiska skattehöjningar. Om det betyder att arbetslösheten i stället blir högst i Europa några år efter 2020 säger ju löftet inget om.

Det är inte troligt att S verkligen vill skuldsätta Sverige som en bostadsrättsköpare i Stockholm för att klara av det förhastade löftet. Men något måste han göra. Finansminister Magdalena Andersson har redan antytt att man kanske inte ska räkna in ungdomar under 20 år i statistiken. Det vill säga, frisera statistiken i stället för att göra något åt problemet i verkligheten.

Just den åtgärden vore ganska harmlös, om än lätt att genomskåda för den som inte nödvändigtvis vill bli lurad. Ungdomsarbetslösheten i Sverige är den största skillnaden mot bäst i klassen-länderna Tyskland och Österrike. Vilket i sin tur beror på att bristen på låglönejobb inte finns i de länderna och unga som inte gått ut gymnasiet – eller bara söker ett extraknäck medan de studerar – behöver därför inte skrivas in som arbetssökande.

Sist en socialdemokratisk statsminister satte upp ett mål för arbetslösheten var när Göran Persson 1996 lovade att den förhatliga siffran skulle ned till fyra procent till 2000. Det var visserligen ett mer konkret mål, men det behövde ändå friseras. På hänsynslöst vis. Metoden blev att förtidspensionera människor så fort det bara gick. Vips så var de inte arbetssökande längre. Och statistiken lyckades nå målet. Ett väldigt, väldigt kort tag.

Ska det till såna metoder igen så är det bara att hoppas att Löfven inte har mer prestige än att inse att målet var fel formulerat från första början.

Eller att arbetslösheten stiger kraftigt i resten av Europa.

Niclas Lindstrand

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.