02 jun 2015 06:00

02 jun 2015 06:00

Veteraner är värda mer än en dag

Fredsbevarande. Veterandagen har kommit och gått för femte gången utan att väcka någon större uppmärksamhet. Förhoppningsvis kan Skövde som stor försvarsort också bli en föregångare när det gäller att uppmärksamma svenska veteraner året om.

200 år av fred har gynnat landet och befolkningen på alla tänkbara sätt. Utom möjligen när det gäller världsbilden. Försvaret är något som man helst glömmer bort. Synen av uniformer och stridsvagnar väcker protester, trots att de i rimlighetens namn borde symbolisera fred i stället för krig i vårt bortskämda land.

Resten av världen är inte lika lycklig. Därför har också svensk militär deltagit i fredsbevarande uppdrag sedan 1948. Idag finns över 100 000 svenska veteraner. Medan andra länder med de båda gamla supermakterna i täten iscensätter stora manifestationer för sina veteraner har Sverige sedan bara några år tillbaka en av alla dessa dagar i almanackan. Veteraner är därmed åtminstone jämställda med kanelbullar genom att ha en egen dag sedan 2011.

Samtidigt håller kommuner på att slå knut på sig själva om hur man ska välkomna IS-terrorister hem från en resa med krigsförbrytelser och folkmord på schemat. Visst är det svenska försvaret bra på att ta hand om sina egna. Men utanför kaserngrindarna är svenska veteraner inte någon folkgrupp som det ägnas många tankar åt.

För några år sedan visade en studie att var fjärde soldat som varit i utlandstjänst dras med någon form av problem när de kommer hem, hälften av dessa av psykisk art. Över tio procent avbröt sin tjänstgöring i förtid. Detta borde ses som ett allvarligare problem än att jihadister riskerar att bli bostadslösa (om de inte får ett rimligt boende bakom galler tillräckligt länge, vill säga).

Desto mer välkommet att Claës Beckman (M) kommit med tanken om ett veteranmonument i Skövde. I en stad som haft försvaret som en av sina största och viktigaste arbetsgivare i över ett sekel är den största frågan varför det inte redan har hänt. Kanske behövdes det en osäkrare omvärld efter två årtiondens försåtligt lugn (och ett försvar som allt mer påmint om en spargris för finansministrar) för att börja förstå vad det egentligen är till för.

Det borde egentligen inte vara någon partipolitisk fråga alls så låt oss hoppas att det inte heller blir det i Skövde. Invasionsförsvar eller insatsförsvar, värnplikt eller yrke, alla åsikter borde kunna sluta upp bakom människor som riskerar sina liv för fredens skull. En halvmesyr med en undanskymd staty på P4:s övningsfält skulle bara ytterligare skilja försvaret från resten av samhället.

Idag har vi skaraborgare i Mali. Vi kan snart skicka svensk militär till norra Irak för att motarbeta just de IS-stollar vars välfärd debatteras så friskt.

Det minsta vi kan göra är att säga tack så någon hör det.

 

200 år av fred har gynnat landet och befolkningen på alla tänkbara sätt. Utom möjligen när det gäller världsbilden. Försvaret är något som man helst glömmer bort. Synen av uniformer och stridsvagnar väcker protester, trots att de i rimlighetens namn borde symbolisera fred i stället för krig i vårt bortskämda land.

Resten av världen är inte lika lycklig. Därför har också svensk militär deltagit i fredsbevarande uppdrag sedan 1948. Idag finns över 100 000 svenska veteraner. Medan andra länder med de båda gamla supermakterna i täten iscensätter stora manifestationer för sina veteraner har Sverige sedan bara några år tillbaka en av alla dessa dagar i almanackan. Veteraner är därmed åtminstone jämställda med kanelbullar genom att ha en egen dag sedan 2011.

Samtidigt håller kommuner på att slå knut på sig själva om hur man ska välkomna IS-terrorister hem från en resa med krigsförbrytelser och folkmord på schemat. Visst är det svenska försvaret bra på att ta hand om sina egna. Men utanför kaserngrindarna är svenska veteraner inte någon folkgrupp som det ägnas många tankar åt.

För några år sedan visade en studie att var fjärde soldat som varit i utlandstjänst dras med någon form av problem när de kommer hem, hälften av dessa av psykisk art. Över tio procent avbröt sin tjänstgöring i förtid. Detta borde ses som ett allvarligare problem än att jihadister riskerar att bli bostadslösa (om de inte får ett rimligt boende bakom galler tillräckligt länge, vill säga).

Desto mer välkommet att Claës Beckman (M) kommit med tanken om ett veteranmonument i Skövde. I en stad som haft försvaret som en av sina största och viktigaste arbetsgivare i över ett sekel är den största frågan varför det inte redan har hänt. Kanske behövdes det en osäkrare omvärld efter två årtiondens försåtligt lugn (och ett försvar som allt mer påmint om en spargris för finansministrar) för att börja förstå vad det egentligen är till för.

Det borde egentligen inte vara någon partipolitisk fråga alls så låt oss hoppas att det inte heller blir det i Skövde. Invasionsförsvar eller insatsförsvar, värnplikt eller yrke, alla åsikter borde kunna sluta upp bakom människor som riskerar sina liv för fredens skull. En halvmesyr med en undanskymd staty på P4:s övningsfält skulle bara ytterligare skilja försvaret från resten av samhället.

Idag har vi skaraborgare i Mali. Vi kan snart skicka svensk militär till norra Irak för att motarbeta just de IS-stollar vars välfärd debatteras så friskt.

Det minsta vi kan göra är att säga tack så någon hör det.

 

  • Niclas Lindstrand