03 jun 2015 05:00

03 jun 2015 05:00

Facit av att strunta i riksdagen

Samarbetsregeringen som leds av den gode förhandlaren har något svårt att etablera just den bilden av sig själv. Konstitutionsutskottet är inte övertygat heller. Den utsträckta handen får oftast kalla handen och KU hittar tio punkter där regeringen inte alls velat samarbeta.

Det finns många intressanta detaljer med tisdagens besked från KU. Totalt tio prickningar av statsråd är väldigt mycket. Tio prickningar där utskottet till största del är enigt är väldigt mycket. Det är ett gott facit för KU, som allt mer fått framtoningen av ännu ett politiskt organ där ledamöterna röstar efter partilinjen. Och ett väldigt dåligt facit för regeringen.

Det finns en röd(-grön) tråd genom nästan alla prickningarna: regeringen har farit iväg och struntat i att bereda sina ärenden ordentligt. Lagrådet, utrikesnämnden och allra mest riksdagen har helt enkelt ignorerats. Det är inga småsaker det rör sig om heller. Det fria vårdvalet och erkännandet av Palestina är allra mest iögonfallande att regeringen tyckte att den hade mandat att bara ryggradsmässigt bestämma utan att bry sig om att ens höra vad majoriteten i riksdagen tyckte.

Att Åsa Romson sätter någon form av rekord med tre prickningar på en gång är mest en pikant detalj. Hon gör sig mer skyldig till förseelser än brott mot god politisk ton. Den må vara viktig nog, men jämfört med vårdval som påverkar hela befolkningen är det ändå en petitess. Sjukvårdsminister (med mycket mera) Gabriel Wikström fick också dra tillbaka sin proposition ganska omgående.

Björn von Sydow, den S-märkta ledamoten i KU, kom förvisso med lite ursäkter om att det inte var så allvarliga ärenden jämfört med förra mandatperiodens dyra dikeskörning vid Vattenfalls köp av Nuon. Och att regeringen måste kunna styra riket. I båda punkterna har han förstås rätt. Men regeringens mandat är allt annat än absolut. När det handlar om en så svag minoritetsregering som vi lever och lider med idag så krävs det prestigelöshet för att kunna styra på ett effektivt vis.

Prickningarna betyder som alltid ingenting, mer än en pinsamhet. För konnässörer av politiska floskler är det dock ett intressant facit på allt snack om utsträckta händer och samarbeten över blockgränserna. När det gäller hjärtefrågorna har handen hållits så nära bröstet bara Vänsterpartiet har kunnat se vilka kort som ska spelas ut.

Med en strid ström av tillkännagivanden från riksdagen som regeringen hittills också bara ignorerar är det bäddat för en verklig maktstrid mellan riksdag och regering. Den kan bara sluta på ett sätt.

Då räcker det inte att hålla handen utsträckt tills den behöver gipsas.

 

Det finns många intressanta detaljer med tisdagens besked från KU. Totalt tio prickningar av statsråd är väldigt mycket. Tio prickningar där utskottet till största del är enigt är väldigt mycket. Det är ett gott facit för KU, som allt mer fått framtoningen av ännu ett politiskt organ där ledamöterna röstar efter partilinjen. Och ett väldigt dåligt facit för regeringen.

Det finns en röd(-grön) tråd genom nästan alla prickningarna: regeringen har farit iväg och struntat i att bereda sina ärenden ordentligt. Lagrådet, utrikesnämnden och allra mest riksdagen har helt enkelt ignorerats. Det är inga småsaker det rör sig om heller. Det fria vårdvalet och erkännandet av Palestina är allra mest iögonfallande att regeringen tyckte att den hade mandat att bara ryggradsmässigt bestämma utan att bry sig om att ens höra vad majoriteten i riksdagen tyckte.

Att Åsa Romson sätter någon form av rekord med tre prickningar på en gång är mest en pikant detalj. Hon gör sig mer skyldig till förseelser än brott mot god politisk ton. Den må vara viktig nog, men jämfört med vårdval som påverkar hela befolkningen är det ändå en petitess. Sjukvårdsminister (med mycket mera) Gabriel Wikström fick också dra tillbaka sin proposition ganska omgående.

Björn von Sydow, den S-märkta ledamoten i KU, kom förvisso med lite ursäkter om att det inte var så allvarliga ärenden jämfört med förra mandatperiodens dyra dikeskörning vid Vattenfalls köp av Nuon. Och att regeringen måste kunna styra riket. I båda punkterna har han förstås rätt. Men regeringens mandat är allt annat än absolut. När det handlar om en så svag minoritetsregering som vi lever och lider med idag så krävs det prestigelöshet för att kunna styra på ett effektivt vis.

Prickningarna betyder som alltid ingenting, mer än en pinsamhet. För konnässörer av politiska floskler är det dock ett intressant facit på allt snack om utsträckta händer och samarbeten över blockgränserna. När det gäller hjärtefrågorna har handen hållits så nära bröstet bara Vänsterpartiet har kunnat se vilka kort som ska spelas ut.

Med en strid ström av tillkännagivanden från riksdagen som regeringen hittills också bara ignorerar är det bäddat för en verklig maktstrid mellan riksdag och regering. Den kan bara sluta på ett sätt.

Då räcker det inte att hålla handen utsträckt tills den behöver gipsas.

 

  • Niclas Lindstrand

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.