05 jun 2015 06:00

05 jun 2015 06:00

Årets ängsligaste helgdag

Idag, fredag, är det den största helgdagen av alla för alla som går ut skolan. Särskilt för studenterna. I morgon är det nationaldagen. Den påminner mest om en lång bakfylla även för dem som inte har firat dagen innan. Mer svenskt än så kan det nog inte bli.

Det vanligaste sättet att fira nationaldagen sägs vara att ordna en picknick. Trevligt förvisso, men långt ifrån folkfesten på 17 maj i Norge och masspsykosen vid 4 juli i USA. Det finns någon sorts kollektiv skam över att fira sitt land och vifta med flaggor om det inte är landskamp och man har en fånig blågul vikingahjälm (med orealistiska horn) på skallen.

Först 1983 fick vi en nationaldag över huvud taget och det tog 22 år till innan det blev en helgdag. Innan dess hade vi halvmesyren Svenska flaggans dag, som uppfunnits av en grosshandlare under första världskriget. Datumet kommer i sin tur från två olika källor: Gustaf Vasa valdes till konung 1523 och hertig Karl, den blivande Karl III, avskaffade ståndssamhället med 1809 års regeringsform samma datum. Däremellan har inget intressant hänt i svensk historieskrivning eftersom vi inte vill påminnas om stormaktstiden då svenskarna var minst lika stora skitstövlar som alla andra.

Vår kluvna inställning till resten av världen präglar hela (bristen av) nationaldagsfirande. Å ena sidan vill vi skrävla över att vara en moralisk stormakt (vad det nu betyder). Å andra sidan är vi livrädda för att förhäva oss på något vis så att inte någon annan ska ta illa upp. Något som varken norrmän eller amerikaner bryr sig om.

Så vad är det typiskt svenska som vi firar egentligen? Förmodligen att fira väldigt dämpat och lätt generat. Och inte nämna Sverige alltför mycket. Vi har ju faktiskt lyckats ha en nationalsång som över huvud taget inte nämner vilket land den handlar om utan tar med hela Norden för säkerhets skull. (Fast Richard Dybecks originaltext från 1844 fick en tredje och fjärde vers skrivna av Louise Ahlén 1910. I den fjärde nämns faktiskt Sverige. Men så sjungs den aldrig heller.)

Annars kan man ju passa på att fira något annat. D-dagen, den allierade invasionen av naziockuperade Normandie, är ett bra förslag bland saker som inträffat just den 6 juni. Eller Björn Borgs födelsedag om man vill hålla sig i närområdet.

Eller sticka till Danmark. De har redan klarat av sin nationaldag vid det laget (vilket vår tama dansk Flemming Mouritsen berättar allt ni ville veta och mycket, mycket mera om på länken ovan). Där kan man äta smörrebröd och skölja ned dem med Mikkeller och en lille en mitt på dagen.

Det får bli det sistnämnda. Det känns lagom svenskt.

 

Det vanligaste sättet att fira nationaldagen sägs vara att ordna en picknick. Trevligt förvisso, men långt ifrån folkfesten på 17 maj i Norge och masspsykosen vid 4 juli i USA. Det finns någon sorts kollektiv skam över att fira sitt land och vifta med flaggor om det inte är landskamp och man har en fånig blågul vikingahjälm (med orealistiska horn) på skallen.

Först 1983 fick vi en nationaldag över huvud taget och det tog 22 år till innan det blev en helgdag. Innan dess hade vi halvmesyren Svenska flaggans dag, som uppfunnits av en grosshandlare under första världskriget. Datumet kommer i sin tur från två olika källor: Gustaf Vasa valdes till konung 1523 och hertig Karl, den blivande Karl III, avskaffade ståndssamhället med 1809 års regeringsform samma datum. Däremellan har inget intressant hänt i svensk historieskrivning eftersom vi inte vill påminnas om stormaktstiden då svenskarna var minst lika stora skitstövlar som alla andra.

Vår kluvna inställning till resten av världen präglar hela (bristen av) nationaldagsfirande. Å ena sidan vill vi skrävla över att vara en moralisk stormakt (vad det nu betyder). Å andra sidan är vi livrädda för att förhäva oss på något vis så att inte någon annan ska ta illa upp. Något som varken norrmän eller amerikaner bryr sig om.

Så vad är det typiskt svenska som vi firar egentligen? Förmodligen att fira väldigt dämpat och lätt generat. Och inte nämna Sverige alltför mycket. Vi har ju faktiskt lyckats ha en nationalsång som över huvud taget inte nämner vilket land den handlar om utan tar med hela Norden för säkerhets skull. (Fast Richard Dybecks originaltext från 1844 fick en tredje och fjärde vers skrivna av Louise Ahlén 1910. I den fjärde nämns faktiskt Sverige. Men så sjungs den aldrig heller.)

Annars kan man ju passa på att fira något annat. D-dagen, den allierade invasionen av naziockuperade Normandie, är ett bra förslag bland saker som inträffat just den 6 juni. Eller Björn Borgs födelsedag om man vill hålla sig i närområdet.

Eller sticka till Danmark. De har redan klarat av sin nationaldag vid det laget (vilket vår tama dansk Flemming Mouritsen berättar allt ni ville veta och mycket, mycket mera om på länken ovan). Där kan man äta smörrebröd och skölja ned dem med Mikkeller och en lille en mitt på dagen.

Det får bli det sistnämnda. Det känns lagom svenskt.

 

  • Niclas Lindstrand

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.