12 jun 2015 06:00

12 jun 2015 06:00

Maratondebatt om helt fel frågor

En partiledardebatt varar lika länge som en Bruce Springsteen-konsert, över fyra timmar (fast med mindre allsång). Normalt sett med ungefär samma mix mellan överraskningar och närmast obligatoriska punkter.

Men detta var mest noterbart för vad som inte togs upp. De största överraskningarna var att Stefan Löfvens tidsmaskin fastnat i backen med en tripp till Thorbjörn Fälldin, Carl Bildt och Sverigedemokraternas bruna 90-tal. Och att Åsa Romson vägrade skaka hand med Jimmie Åkesson. Och att Jan Björklund tagit över Göran Hägglunds fallna mantel som rolighetsminister.

Övriga inslag som att Annie Lööf retar gallfeber på statsministern och att Anna Kinberg Batra står med blicken fast på ett tråkigt tal är innötta refränger. Liksom inslaget ”Alla mot Jimmie Åkesson”, en partiledardebatts version av ”Born in the USA”. Även om SD försöker bredda sin politik från den enda vanliga frågan så är de fortfarande ensamma på banan när det gäller att prata invandring och integration.

Vänsterns motvapen är utskällningar, ohyfsat beteende och nazianspelningar. (Godwins lag, att alla diskussioner på internet kommer att handla om Hitler, har fått sitt genombrott i riksdagen på allvar.) Högerns att över huvud taget inte svara. Båda är lika effektiva: De ger garanterat SD en skjuts i opinionsundersökningarna genom att demonstrera att övriga partier inte är det minsta intresserade av att prata om frågan över huvud taget.

I stället kom utläggningar om gåvoavdraget (som i och för sig är viktigt nog men knappast det stora samtalsämnet vid frukostbord), giftfria barnleksaker och Stålmannens underliga fiende Bizarro. Serienörden i mig blev glad över att KD-vikarien Jakob Forssmed kände till denna underskattade figur, men väljaren hade nog hellre hört någon våga svara på Jonas Sjöstedts fullständigt korrekta konstaterande att ränteavdragen både är skadliga och svindyra.

Men framför allt lämnades än en gång Jimmie Åkesson ensam på scenen i sin hjärtefråga. En taktik som övriga riksdagspartier nu tillämpat i över en mandatperiod med stor framgång – för SD. Att bli utfrysta, utskällda och ignorerade stämmer perfekt med partiets självbild som sanningssägare som övriga vill tysta ned.

SCB:s senaste undersökning om väljarsympatier visade vad som borde vara en omöjlighet: att ett parti hade fler som skulle rösta på det än som sympatiserar med partiet. Gissa vilket. Och gissa varför. Att göra migration och integration till ickefrågor när befolkningen inte håller med är att spela SD rakt i händerna.

Alla som vill domptera en utsåld arena vet att ibland måste man spela de låtar som publiken vill höra också. Annars stannar den inte kvar.

Niclas Lindstrand

Men detta var mest noterbart för vad som inte togs upp. De största överraskningarna var att Stefan Löfvens tidsmaskin fastnat i backen med en tripp till Thorbjörn Fälldin, Carl Bildt och Sverigedemokraternas bruna 90-tal. Och att Åsa Romson vägrade skaka hand med Jimmie Åkesson. Och att Jan Björklund tagit över Göran Hägglunds fallna mantel som rolighetsminister.

Övriga inslag som att Annie Lööf retar gallfeber på statsministern och att Anna Kinberg Batra står med blicken fast på ett tråkigt tal är innötta refränger. Liksom inslaget ”Alla mot Jimmie Åkesson”, en partiledardebatts version av ”Born in the USA”. Även om SD försöker bredda sin politik från den enda vanliga frågan så är de fortfarande ensamma på banan när det gäller att prata invandring och integration.

Vänsterns motvapen är utskällningar, ohyfsat beteende och nazianspelningar. (Godwins lag, att alla diskussioner på internet kommer att handla om Hitler, har fått sitt genombrott i riksdagen på allvar.) Högerns att över huvud taget inte svara. Båda är lika effektiva: De ger garanterat SD en skjuts i opinionsundersökningarna genom att demonstrera att övriga partier inte är det minsta intresserade av att prata om frågan över huvud taget.

I stället kom utläggningar om gåvoavdraget (som i och för sig är viktigt nog men knappast det stora samtalsämnet vid frukostbord), giftfria barnleksaker och Stålmannens underliga fiende Bizarro. Serienörden i mig blev glad över att KD-vikarien Jakob Forssmed kände till denna underskattade figur, men väljaren hade nog hellre hört någon våga svara på Jonas Sjöstedts fullständigt korrekta konstaterande att ränteavdragen både är skadliga och svindyra.

Men framför allt lämnades än en gång Jimmie Åkesson ensam på scenen i sin hjärtefråga. En taktik som övriga riksdagspartier nu tillämpat i över en mandatperiod med stor framgång – för SD. Att bli utfrysta, utskällda och ignorerade stämmer perfekt med partiets självbild som sanningssägare som övriga vill tysta ned.

SCB:s senaste undersökning om väljarsympatier visade vad som borde vara en omöjlighet: att ett parti hade fler som skulle rösta på det än som sympatiserar med partiet. Gissa vilket. Och gissa varför. Att göra migration och integration till ickefrågor när befolkningen inte håller med är att spela SD rakt i händerna.

Alla som vill domptera en utsåld arena vet att ibland måste man spela de låtar som publiken vill höra också. Annars stannar den inte kvar.

Niclas Lindstrand

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.