13 jun 2015 06:00

15 jun 2015 14:51

När aktivister blir ministrar

Miljöpartiet. Superhjältar är på modet. Åsa Romson inledde Miljöpartiets kongress genom att förklara att MP fått ännu en superkraft: att vara ett regeringsparti. Hittills verkar annars regeringsmakten mest ha fungerat som kryptonit för MP.

Mycket riktigt kom Stålmannen själv på besök. Stefan Löfven landade och pratade om framtid, jobb, skola och att inte sänka skatter (vi har oroat oss just för det sistnämnda). Som vanligt. Men redan supergästen gav också en insikt i vad som är Miljöpartiets stora problem. De är ett regeringsparti. Sådana förväntas göra något och inte bara protestera mot allting.

Att Löfven mest pratar skola gör att utbildningsminister Gustav Fridolin slipper. Det är nog lika skönt. Då slipper han förklara hur det gick med valrörelsens (i hård konkurrens) mest naiva löfte – att han minsann skulle fixa skolan på 100 dagar. Så nu är den alltså redan fixad. Skönt. Och tydligen kan kärnkraften redan idag bytas ut helt mot sol, skog, vind och vatten enligt Åsa Romsons (faktiskt ganska roliga) fejkade mobilsamtal med Jan Björklund.

Miljöpartiet har alltid varit drömmare och aktivister. Det har också alltid varit partiets starkaste sida. Med en enda fråga på bordet och behörigt avstånd till verklig makt har man kunnat driva på utan att behöva bry sig om jobbiga saker som... allt förutom miljön. Men i takt med att den strategin varit framgångsrik så har man också behövt vidga sig. Då blev allting besvärligare. Det påstådda mittenpartiet placerade sig klart till vänster om Socialdemokraterna i valrörelsen och har bara fortsatt sin marsch vänsterut sedan dess.

Valresultatet var en av de där bra men dåliga. Regeringsmakten vanns men den hägrande bronsmedaljen var MP inte ens i närheten av. Tvärtom backade partiet och har fortsatt göra det sedan dess. Språkrören har utsatts för en uppmärksamhet och granskning som inte pop-partiet vant sig vid. Giftig färg, flygturer med regeringsplanet på tunnelbaneavstånd, KU-prickningar, nazijämförelser och ohyfsat beteende i riksdagen har fått rubrikerna medan politiken (och i huvudsak Fridolin förutom regeringsplanet) lyst med sin frånvaro.

Miljöpartiet har vuxit fram ur en aktiviströrelse och det märks. Där kan man vägra att skaka hand med meningsmotståndare, jämföra allt man ogillar med Auschwitz och strunta i att leva som man lär eftersom ingen kommer att kolla det ändå. Ministrar kan det inte.

Drömmarna finns kvar. Motionerna inför kongressen var fantastiskt fantasifulla, men partistyrelsen var tvungna att sätta stopp eftersom den faktiskt kan förväntas göra något åt förslagen nu. Bland de vildaste idéerna märktes totalt öppna gränser, förbud mot fimpar och medborgarlön som gör arbete till en hobby. Allt bekostat av att staten tar över alla inkomster från bolån. Och avskaffar räntor.

Uppenbarligen ska vi lita på Superstaten att rädda oss när maskrosorna vissnar.

Niclas Lindstrand

Mycket riktigt kom Stålmannen själv på besök. Stefan Löfven landade och pratade om framtid, jobb, skola och att inte sänka skatter (vi har oroat oss just för det sistnämnda). Som vanligt. Men redan supergästen gav också en insikt i vad som är Miljöpartiets stora problem. De är ett regeringsparti. Sådana förväntas göra något och inte bara protestera mot allting.

Att Löfven mest pratar skola gör att utbildningsminister Gustav Fridolin slipper. Det är nog lika skönt. Då slipper han förklara hur det gick med valrörelsens (i hård konkurrens) mest naiva löfte – att han minsann skulle fixa skolan på 100 dagar. Så nu är den alltså redan fixad. Skönt. Och tydligen kan kärnkraften redan idag bytas ut helt mot sol, skog, vind och vatten enligt Åsa Romsons (faktiskt ganska roliga) fejkade mobilsamtal med Jan Björklund.

Miljöpartiet har alltid varit drömmare och aktivister. Det har också alltid varit partiets starkaste sida. Med en enda fråga på bordet och behörigt avstånd till verklig makt har man kunnat driva på utan att behöva bry sig om jobbiga saker som... allt förutom miljön. Men i takt med att den strategin varit framgångsrik så har man också behövt vidga sig. Då blev allting besvärligare. Det påstådda mittenpartiet placerade sig klart till vänster om Socialdemokraterna i valrörelsen och har bara fortsatt sin marsch vänsterut sedan dess.

Valresultatet var en av de där bra men dåliga. Regeringsmakten vanns men den hägrande bronsmedaljen var MP inte ens i närheten av. Tvärtom backade partiet och har fortsatt göra det sedan dess. Språkrören har utsatts för en uppmärksamhet och granskning som inte pop-partiet vant sig vid. Giftig färg, flygturer med regeringsplanet på tunnelbaneavstånd, KU-prickningar, nazijämförelser och ohyfsat beteende i riksdagen har fått rubrikerna medan politiken (och i huvudsak Fridolin förutom regeringsplanet) lyst med sin frånvaro.

Miljöpartiet har vuxit fram ur en aktiviströrelse och det märks. Där kan man vägra att skaka hand med meningsmotståndare, jämföra allt man ogillar med Auschwitz och strunta i att leva som man lär eftersom ingen kommer att kolla det ändå. Ministrar kan det inte.

Drömmarna finns kvar. Motionerna inför kongressen var fantastiskt fantasifulla, men partistyrelsen var tvungna att sätta stopp eftersom den faktiskt kan förväntas göra något åt förslagen nu. Bland de vildaste idéerna märktes totalt öppna gränser, förbud mot fimpar och medborgarlön som gör arbete till en hobby. Allt bekostat av att staten tar över alla inkomster från bolån. Och avskaffar räntor.

Uppenbarligen ska vi lita på Superstaten att rädda oss när maskrosorna vissnar.

Niclas Lindstrand