16 jun 2015 06:00

16 jun 2015 06:00

Kungliga svenska avundsjukan

Monarkin. När ett par miljoner människor bänkar sig framför tv:n och Stockholms gator fylls av turister för prinsbröllopet vaknar förstås även den kungliga svenska avundsjukan.

Politiskt har de flesta vett att ligga lågt när hela landet firar. Röstfiske går alltid före ideologi. Men Grön ungdom och Liberala ungdomsförbundet kastade fram en lätt pyrande brandfackla lagom till bröllopet och kräver republik. Statschefen ska ha folkets förtroende, heter det. Det är precis vad vårt kungahus har, till skillnad från någon enda politiker. Inte ens Carl XVII Bildt skulle lyckas nå samma popularitetssiffror.

Stödet för monarkin minskar, upprepar Republikanska föreningen. Som alltid finns det statistik som bevisar det. Beroende på mätning så var det för ett och ett halvt år sedan mellan 23 och 27 procent som ville avskaffa monarkin. Någon nyare mätning har jag inte hittat. Men hur jag än vrider och vänder på det så är 27 procent en andel av befolkningen som får regeringen Löfven att se stabil ut.

Visst var det en ökning på två år sedan de föregående undersökningarna. Och visst finns det något otidsenligt över monarkin. Det är också dess charm. Monarkin är i sitt moderna väsen en paradox. Den är ett odemokratiskt inslag, så långt har republikanerna rätt. Men det är ett odemokratiskt inslag som har en tydlig majoritet av folket bakom sig och är därmed i högsta grad demokratiskt.

Samtidigt är det mellan 60 och 70 procent som vill behålla vårt nuvarande statsskick. Jämför det med en politiskt vald president. I Sverige ska det till mycket för att en vald statschef skulle få ens en tredjedel av befolkningen med sig – och att bara en fjärdedel skulle avsky att ha vederbörande som sin symbol i mänsklig form är bara att betrakta som uteslutet. (Undantaget möjligen om Ingemar Stenmark skulle väljas som president, men han är ju inte så särskilt förtjust i att prata med folk.)

För varumärket Sverige är kungahuset omöjligt att ersätta. Det står för en obruten tradition sedan nästan 500 år och har naturligtvis precis som riket utvecklats och förändrats sedan dess. Den makt som republikanerna protesterar mot är borta sedan länge och ersatt av en symbolik. Att glömma bort hela vår historia för att den innehåller mörka delar är inte något ideal, det är ren och skär historieförfalskning och skulle kräva att landet dessutom byter namn med några års mellanrum för att inte någon ska göra obehagliga associationer.

Monarkin sägs påminna om envälde och tyranni. Franska revolutionens bloddrypande republik är inte heller något att vara stolt över.

 

 

Politiskt har de flesta vett att ligga lågt när hela landet firar. Röstfiske går alltid före ideologi. Men Grön ungdom och Liberala ungdomsförbundet kastade fram en lätt pyrande brandfackla lagom till bröllopet och kräver republik. Statschefen ska ha folkets förtroende, heter det. Det är precis vad vårt kungahus har, till skillnad från någon enda politiker. Inte ens Carl XVII Bildt skulle lyckas nå samma popularitetssiffror.

Stödet för monarkin minskar, upprepar Republikanska föreningen. Som alltid finns det statistik som bevisar det. Beroende på mätning så var det för ett och ett halvt år sedan mellan 23 och 27 procent som ville avskaffa monarkin. Någon nyare mätning har jag inte hittat. Men hur jag än vrider och vänder på det så är 27 procent en andel av befolkningen som får regeringen Löfven att se stabil ut.

Visst var det en ökning på två år sedan de föregående undersökningarna. Och visst finns det något otidsenligt över monarkin. Det är också dess charm. Monarkin är i sitt moderna väsen en paradox. Den är ett odemokratiskt inslag, så långt har republikanerna rätt. Men det är ett odemokratiskt inslag som har en tydlig majoritet av folket bakom sig och är därmed i högsta grad demokratiskt.

Samtidigt är det mellan 60 och 70 procent som vill behålla vårt nuvarande statsskick. Jämför det med en politiskt vald president. I Sverige ska det till mycket för att en vald statschef skulle få ens en tredjedel av befolkningen med sig – och att bara en fjärdedel skulle avsky att ha vederbörande som sin symbol i mänsklig form är bara att betrakta som uteslutet. (Undantaget möjligen om Ingemar Stenmark skulle väljas som president, men han är ju inte så särskilt förtjust i att prata med folk.)

För varumärket Sverige är kungahuset omöjligt att ersätta. Det står för en obruten tradition sedan nästan 500 år och har naturligtvis precis som riket utvecklats och förändrats sedan dess. Den makt som republikanerna protesterar mot är borta sedan länge och ersatt av en symbolik. Att glömma bort hela vår historia för att den innehåller mörka delar är inte något ideal, det är ren och skär historieförfalskning och skulle kräva att landet dessutom byter namn med några års mellanrum för att inte någon ska göra obehagliga associationer.

Monarkin sägs påminna om envälde och tyranni. Franska revolutionens bloddrypande republik är inte heller något att vara stolt över.

 

 

  • Niclas Lindstrand