19 jun 2015 06:00

19 jun 2015 06:00

En titt i den rödvita kristallkulan

Danmark. Kristallkulor är opålitliga och prognoser är inte mycket bättre. Men för den som behöver en titt in i Sveriges politiska framtid behöver inte ta sig särskilt långt. Det danska valet 2015 är en försmak på hur det kan bli i Sverige om några år.

Inför valet i fjol fruktade (eller hoppades) många att det skulle bli en smutsig valrörelse med massor av personangrepp och slag under bältet. Så blev inte fallet. Det var i stället avslaget och småtrist, skillnaderna mellan de potentiella regeringsbildarna var för liten för att engagera.

Det är den i Danmark också. Socialdemokraterna och Venstre (som lustigt nog är ett strax-höger-om-mitten-parti trots namnet) har dock hunnit längre än svenska S och M. Pajkastning har blivit nationalsport. Att Danmark har skojigare politiker än Sverige hjälper till.

Venstreledaren Lars Lökke Rasmussen är före detta statsminister och dessutom mannen som lät partiet betala sin ekipering för sådär en kvarts miljon. Statsministern och S-ledaren Helle Thorning-Schmidt var uträknad för bara några veckor sedan men har, som Fredrik Reinfeldt, spelat ut trovärdighetskortet allt mer under valrörelsen och fått respons på det. Inte för att det räckte för Reinfeldt.

Politiskt skiljer väldigt lite dem åt egentligen. Båda har anammat att krav och invandring är stora frågor. Särskilt krav på invandrare. Thorning-Schmidt talar om välfärdsturism och hennes affischer skriker ut att kommer du till Danmark så ska du arbeta. Rasmussen säger att du ska både arbeta och integreras, annars är du inte välkommen.

Den svenska socialdemokratin är sin vana trogen tyst om systerpartiet. Någon draghjälp från Sverige kan det inte räkna med, som partierna i Norge och Finland fått. Men det blir heller inget skarp uttalande utan det hinns tydligen inte med.

Mitt i allting sitter Danmarks Jimmie Åkesson, Kristian Thulesen Dahl, och har egna bryderier. Att de två andra stora partierna har snott hans retorik verkar inte vara något bekymmer. Tvärtom har hans Dansk Folkeparti firat triumfer och fick mer än var fjärde röst i EU-valet. Nej, det han grunnar över är om han verkligen vill sitta i en borgerlig regering. Missnöjespartier trivs bäst i opposition, i en regering måste de bli missnöjda mot sig själva och det lockar inga röster.

Att M eller S i Sverige skulle göra samma sak som de danska motsvarigheterna till 2018 är uteslutet. Än så länge. Men rösttappen till Sverigedemokraterna lär fortsätta efter oppositionens villkorslösa kapitulation i budgetprocessen. Då finns det bara smutskastning kvar som vapen. Eller att på ett eller annat vis ta upp frågan som inte får nämnas.

När ni läser det här så vet ni vart Danmark tog vägen. Sverige får vi vänta på några år.

Inför valet i fjol fruktade (eller hoppades) många att det skulle bli en smutsig valrörelse med massor av personangrepp och slag under bältet. Så blev inte fallet. Det var i stället avslaget och småtrist, skillnaderna mellan de potentiella regeringsbildarna var för liten för att engagera.

Det är den i Danmark också. Socialdemokraterna och Venstre (som lustigt nog är ett strax-höger-om-mitten-parti trots namnet) har dock hunnit längre än svenska S och M. Pajkastning har blivit nationalsport. Att Danmark har skojigare politiker än Sverige hjälper till.

Venstreledaren Lars Lökke Rasmussen är före detta statsminister och dessutom mannen som lät partiet betala sin ekipering för sådär en kvarts miljon. Statsministern och S-ledaren Helle Thorning-Schmidt var uträknad för bara några veckor sedan men har, som Fredrik Reinfeldt, spelat ut trovärdighetskortet allt mer under valrörelsen och fått respons på det. Inte för att det räckte för Reinfeldt.

Politiskt skiljer väldigt lite dem åt egentligen. Båda har anammat att krav och invandring är stora frågor. Särskilt krav på invandrare. Thorning-Schmidt talar om välfärdsturism och hennes affischer skriker ut att kommer du till Danmark så ska du arbeta. Rasmussen säger att du ska både arbeta och integreras, annars är du inte välkommen.

Den svenska socialdemokratin är sin vana trogen tyst om systerpartiet. Någon draghjälp från Sverige kan det inte räkna med, som partierna i Norge och Finland fått. Men det blir heller inget skarp uttalande utan det hinns tydligen inte med.

Mitt i allting sitter Danmarks Jimmie Åkesson, Kristian Thulesen Dahl, och har egna bryderier. Att de två andra stora partierna har snott hans retorik verkar inte vara något bekymmer. Tvärtom har hans Dansk Folkeparti firat triumfer och fick mer än var fjärde röst i EU-valet. Nej, det han grunnar över är om han verkligen vill sitta i en borgerlig regering. Missnöjespartier trivs bäst i opposition, i en regering måste de bli missnöjda mot sig själva och det lockar inga röster.

Att M eller S i Sverige skulle göra samma sak som de danska motsvarigheterna till 2018 är uteslutet. Än så länge. Men rösttappen till Sverigedemokraterna lär fortsätta efter oppositionens villkorslösa kapitulation i budgetprocessen. Då finns det bara smutskastning kvar som vapen. Eller att på ett eller annat vis ta upp frågan som inte får nämnas.

När ni läser det här så vet ni vart Danmark tog vägen. Sverige får vi vänta på några år.

  • Niclas Lindstrand