24 jun 2015 06:00

24 jun 2015 06:00

Visa inte strupen när björnen ryter

Att Vladimir Putin och hans hejdu... medarbetare menar jag... pekar ut västvärlden som syndabockar för den säkerhetspolitiska oron är inte så konstigt. Desto konstigare är att retoriken köps även av tunga svenska namn som borde veta bättre. Nu senast nestorn Thage G Peterson.

På senare tid har den Putinska retoriken bestått av allt mindre förtäckta hot. Peterson hittar i sin debattartikel i Aftonbladet dock ett föga citerat uttalande av Putin om att Ryssland vill ha fred. Möjligen är det inte så citerat för att det inte är så anmärkningsvärt. Med risk att själv falla för Godwins lag (googla det) kan jag inte låta bli att tänka på att en tysk rikskansler höll ett tal inför riksdagen med just titeln ”Jag tror på lång fred”. Det var i augusti 1939.

Oavsett om det är Putin själv eller olika ambassadörer som uttalar sig om Norden så finns det ett gemensamt tema. Om Sverige går med i Nato så får vi räkna med ”motåtgärder” säger den ryske ambassadören i Stockholm. Om Natolandet Danmark går med i försvarsalliansens missilförsvar så blir danska örlogsfartyg mål för ryska kärnvapen, hälsar kollegan i Köpenhamn.

Retoriken bygger på att Ryssland känner sig trängt. Inte nog med att gamla sovjetstater är olydiga, tidigare neutrala (nåja) länder närmar sig Nato. Hotet mot Ryssland är en återkommande fras. Den ryska björnen har minsann inget annat val än att bli passiv-aggressiv och slå vilt omkring sig. Om man bortser från att något sådant hot mot Ryssland inte finns mer än i en ytterst användbar propaganda. När oppositionspolitiker mördas, homosexuella förföljs, välfärden kraschar, korruptionen härskar och försvaret är det största och enda tecknet på nationens storhet så behövs en yttre fiende.

Den fienden är inte så svår att hitta. Det är förstås USA, Nato, EU och alla andra som inte omgående visar strupen när björnen ryter. Och där finns också kruxet i svensk säkerhetspolitik. Fortfarande sitter resonemangen fast i kalla kriget-snack, Vietnamfilmer och en allmän kålsuparteori där USA och Sovj... Ryssland ses som två lika onda ting.

Därför har vi fått den försvarspolitik vi förtjänar. Vi kryper ständigt närmare och närmare Nato, men snart finns ingen återvändo. Även om hyckleri tjänat den svenska freden väl när Europa brunnit går det inte att bli ännu mer Natoland utan att faktiskt vara ett Natoland.

Ändå finns frågan inte ens på regeringens bord. Den avfärdas bara som inte aktuell samtidigt som vi övar tillsammans mot Nato. Vem fienden skulle vara är inte så svårt att gissa. Och med dagens högteknologiska militär är det en omöjlighet att stå alliansfria när en mäktig granne blir allt mer aggressiv.

Om Vladimir Putin nu ska få bestämma över svensk säkerhetspolitik så måste det ske genom att vi allierar oss. Mot honom.

Niclas Lindstrand

På senare tid har den Putinska retoriken bestått av allt mindre förtäckta hot. Peterson hittar i sin debattartikel i Aftonbladet dock ett föga citerat uttalande av Putin om att Ryssland vill ha fred. Möjligen är det inte så citerat för att det inte är så anmärkningsvärt. Med risk att själv falla för Godwins lag (googla det) kan jag inte låta bli att tänka på att en tysk rikskansler höll ett tal inför riksdagen med just titeln ”Jag tror på lång fred”. Det var i augusti 1939.

Oavsett om det är Putin själv eller olika ambassadörer som uttalar sig om Norden så finns det ett gemensamt tema. Om Sverige går med i Nato så får vi räkna med ”motåtgärder” säger den ryske ambassadören i Stockholm. Om Natolandet Danmark går med i försvarsalliansens missilförsvar så blir danska örlogsfartyg mål för ryska kärnvapen, hälsar kollegan i Köpenhamn.

Retoriken bygger på att Ryssland känner sig trängt. Inte nog med att gamla sovjetstater är olydiga, tidigare neutrala (nåja) länder närmar sig Nato. Hotet mot Ryssland är en återkommande fras. Den ryska björnen har minsann inget annat val än att bli passiv-aggressiv och slå vilt omkring sig. Om man bortser från att något sådant hot mot Ryssland inte finns mer än i en ytterst användbar propaganda. När oppositionspolitiker mördas, homosexuella förföljs, välfärden kraschar, korruptionen härskar och försvaret är det största och enda tecknet på nationens storhet så behövs en yttre fiende.

Den fienden är inte så svår att hitta. Det är förstås USA, Nato, EU och alla andra som inte omgående visar strupen när björnen ryter. Och där finns också kruxet i svensk säkerhetspolitik. Fortfarande sitter resonemangen fast i kalla kriget-snack, Vietnamfilmer och en allmän kålsuparteori där USA och Sovj... Ryssland ses som två lika onda ting.

Därför har vi fått den försvarspolitik vi förtjänar. Vi kryper ständigt närmare och närmare Nato, men snart finns ingen återvändo. Även om hyckleri tjänat den svenska freden väl när Europa brunnit går det inte att bli ännu mer Natoland utan att faktiskt vara ett Natoland.

Ändå finns frågan inte ens på regeringens bord. Den avfärdas bara som inte aktuell samtidigt som vi övar tillsammans mot Nato. Vem fienden skulle vara är inte så svårt att gissa. Och med dagens högteknologiska militär är det en omöjlighet att stå alliansfria när en mäktig granne blir allt mer aggressiv.

Om Vladimir Putin nu ska få bestämma över svensk säkerhetspolitik så måste det ske genom att vi allierar oss. Mot honom.

Niclas Lindstrand

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.