04 jul 2015 04:00

04 jul 2015 04:00

På spaning efter den opposition som flytt

Moderaterna. Igår pratade Anna Kinberg Batra om någonting i Almedalen. Vad spelar inte så stor roll. Kritiken mot henne som partiledare och mot hela Moderaterna från de egna väljarna handlar inte främst om den egna politiken. Utan att de inte ens försöker driva igenom den.

Lagom till Moderatdagen kom en Sifoundersökning som visar att sex av tio moderatväljare vill ha nyval. Det har dessutom från upprorets centrum, Östergötland, spritts t-shirts med texten ”Ned med DÖ” (decemberöverenskommelsen alltså) som planeras att bäras längst fram i publiken. (Om någon vet hur man får tag på en sådan, storlek small, så utlovas hittelön. Jag vill ha en!)

Att det är på andra sidan Vättern som det blåst kallast för partiledningen handlar inte så mycket om geografi som om just ledarskap. Riksdagsmannen Finn Bengtsson finns där och har blivit galjonsfiguren i det interna upproret. Vad man än tycker i sakfrågan måste man beundra hans mod. Moderaterna, nya som gamla, är inte kända för att uppmuntra avvikande meningar offentligt. Det är stundtals en styrka för partiet, men just nu är det en uppenbar svaghet.

Inför sitt tal i Almedalen verkar Anna Kinberg Batra ta allt med lugn och säger att hon känner ett brett stöd. Bagateller som att hon inte orkade informera ens sin riksdagsgrupp om paniköverenskommelsen borde annars bekymra en aning. Även i partier där offentlig kritik är nära nog utrotningshotad så kan det finnas desto mer missnöje som sipprar fram ur sprickorna i muren.

I stället konstaterar hon till Expressen vad alternativen skulle vara: ”Vi vill inte vara stödparti för Socialdemokraterna och inte regera med Sverigedemokraterna.”

En av två är kanske inte så illa som facit. Men i praktiken är Moderaterna just ett stödparti till Socialdemokraterna idag. Att dränka regeringen i tillkännagivanden – som den sedan struntar i – och klaga högljutt betyder ingenting när man samtidigt svurit dyrt och heligt att släppa igenom en budget om den så låter Pomperipossa sätta nivån för inkomstskatten och straffa bort all energiproduktion förutom hamsterhjul.

Hennes tal har inte hållits än när jag skriver den här texten. Troligen handlade det om en väldig massa arbetsgrupper som ska utse vilka arbetsgrupper som i grupp ska arbeta med att ta fram en ny politik. (Löfveneffekten har spritt sig över blockgränsen.) Men så länge ett svek mot de egna väljarna hänger över hela partiet spelar inte symbolpolitik särskilt stor roll.

Ska Alliansen som helhet men framför allt oppositionsledaren (nåja) över huvud taget ha någon trovärdighet måste den använda sitt hot om misstroendeförklaring mot en enskild minister eller hela regeringen. Alla andra vapen försvann i den ensidiga nedrustningen i december.

Annars är frågan om DÖ eller Anna Kinberg Batra blir kvar längst i politiken.

Niclas Lindstrand

Lagom till Moderatdagen kom en Sifoundersökning som visar att sex av tio moderatväljare vill ha nyval. Det har dessutom från upprorets centrum, Östergötland, spritts t-shirts med texten ”Ned med DÖ” (decemberöverenskommelsen alltså) som planeras att bäras längst fram i publiken. (Om någon vet hur man får tag på en sådan, storlek small, så utlovas hittelön. Jag vill ha en!)

Att det är på andra sidan Vättern som det blåst kallast för partiledningen handlar inte så mycket om geografi som om just ledarskap. Riksdagsmannen Finn Bengtsson finns där och har blivit galjonsfiguren i det interna upproret. Vad man än tycker i sakfrågan måste man beundra hans mod. Moderaterna, nya som gamla, är inte kända för att uppmuntra avvikande meningar offentligt. Det är stundtals en styrka för partiet, men just nu är det en uppenbar svaghet.

Inför sitt tal i Almedalen verkar Anna Kinberg Batra ta allt med lugn och säger att hon känner ett brett stöd. Bagateller som att hon inte orkade informera ens sin riksdagsgrupp om paniköverenskommelsen borde annars bekymra en aning. Även i partier där offentlig kritik är nära nog utrotningshotad så kan det finnas desto mer missnöje som sipprar fram ur sprickorna i muren.

I stället konstaterar hon till Expressen vad alternativen skulle vara: ”Vi vill inte vara stödparti för Socialdemokraterna och inte regera med Sverigedemokraterna.”

En av två är kanske inte så illa som facit. Men i praktiken är Moderaterna just ett stödparti till Socialdemokraterna idag. Att dränka regeringen i tillkännagivanden – som den sedan struntar i – och klaga högljutt betyder ingenting när man samtidigt svurit dyrt och heligt att släppa igenom en budget om den så låter Pomperipossa sätta nivån för inkomstskatten och straffa bort all energiproduktion förutom hamsterhjul.

Hennes tal har inte hållits än när jag skriver den här texten. Troligen handlade det om en väldig massa arbetsgrupper som ska utse vilka arbetsgrupper som i grupp ska arbeta med att ta fram en ny politik. (Löfveneffekten har spritt sig över blockgränsen.) Men så länge ett svek mot de egna väljarna hänger över hela partiet spelar inte symbolpolitik särskilt stor roll.

Ska Alliansen som helhet men framför allt oppositionsledaren (nåja) över huvud taget ha någon trovärdighet måste den använda sitt hot om misstroendeförklaring mot en enskild minister eller hela regeringen. Alla andra vapen försvann i den ensidiga nedrustningen i december.

Annars är frågan om DÖ eller Anna Kinberg Batra blir kvar längst i politiken.

Niclas Lindstrand