08 jul 2015 06:00

08 jul 2015 06:00

Dags att lägga valfläsket på is

Svallvågorna från den grekiska krisen slår in över Europa lagom till att alla svenska riksdagspolitiker gått på semester. Förhoppningsvis använder regeringen tiden åt att svalka ned sina brinnande Almedalsvisioner och inse att man måste rätta mun efter matsäcken.

Vänsterkanten i alla länder tar resultatet av den märkliga grekiska folkomröstningen och krisen i sig som ett kvitto på att slösapolitik är bättre än sparapolitik. Må så vara att jag inte har särskilt många högskolepoäng i nationalekonomi (exakt noll), men jag tittar ofta på Lyxfällan. Hittills har jag inte hört rådet att bränna ännu mer pengar när man redan har lån upp över hustaket. Eller för den delen någon som hamnat i knipa för att de varit för sparsamma.

Sverige är inte Grekland. Vi kan sitta och ruska på huvudet och konstatera att så går det om man inte läst Spara och Slösa i Lyckoslanten under sin uppväxt. Men vi har ingen anledning att vara självgoda så länge alla kräver mer av allting. Det var inte alls så länge sedan Sverige var på väg mot det kaos som Grekland nu hamnat i.

För 20 år sedan skenade den svenska statsskulden och de värsta dysterkvistarna talade om statsbankrutt. Hur svårt det än är att tro nu. Visserligen är statsskulden på väg uppåt igen (valår är dyra för ekonomin) men historiskt och europeiskt ligger vi på en sund nivå räknat som andel av bruttonationalprodukten. Idag är den på drygt 40 procent av BNP enligt EU:s räknenissar Eurostat. Det är hälften av genomsnittet i EU och en fjärdedel av Grekland, grovt räknat.

1996 var statsskulden 73 procent av BNP. Inte heller det var något skäl att folkomrösta om hur man ska nobba sina fordringsägare och samtidigt låna mer pengar av dem. Men det var ett gott skäl att sätta stopp för låna-och-slösa-politiken innan den gick för långt. Att Göran Persson gjorde det bäddade för starka finanser. Att han gjorde det genom att norpa 258 miljarder kronor ur pensionsfonderna märks vartenda år när ett orange kuvert landar som ett hotbrev för alla som jobbar och bromsen smäller till för alla som slutat jobba.

Persson har både fått orättvist mycket beröm och skäll för det draget. Följderna blev långvariga både de bra och de dåliga. Den typen av drastiska åtgärder ska inte behövas igen om statsmakterna håller igen i stället för att gång efter annan försöker köpa sig valsegrar genom att låtsas att allting är mycket bättre än det egentligen är och att imorgon är en dag som aldrig kommer.

Det är inte alls lika roligt att vara småsnål som att lova en mandatperiodlång lånefest. Men man slipper bakfyllan.

Niclas Lindstrand

Vänsterkanten i alla länder tar resultatet av den märkliga grekiska folkomröstningen och krisen i sig som ett kvitto på att slösapolitik är bättre än sparapolitik. Må så vara att jag inte har särskilt många högskolepoäng i nationalekonomi (exakt noll), men jag tittar ofta på Lyxfällan. Hittills har jag inte hört rådet att bränna ännu mer pengar när man redan har lån upp över hustaket. Eller för den delen någon som hamnat i knipa för att de varit för sparsamma.

Sverige är inte Grekland. Vi kan sitta och ruska på huvudet och konstatera att så går det om man inte läst Spara och Slösa i Lyckoslanten under sin uppväxt. Men vi har ingen anledning att vara självgoda så länge alla kräver mer av allting. Det var inte alls så länge sedan Sverige var på väg mot det kaos som Grekland nu hamnat i.

För 20 år sedan skenade den svenska statsskulden och de värsta dysterkvistarna talade om statsbankrutt. Hur svårt det än är att tro nu. Visserligen är statsskulden på väg uppåt igen (valår är dyra för ekonomin) men historiskt och europeiskt ligger vi på en sund nivå räknat som andel av bruttonationalprodukten. Idag är den på drygt 40 procent av BNP enligt EU:s räknenissar Eurostat. Det är hälften av genomsnittet i EU och en fjärdedel av Grekland, grovt räknat.

1996 var statsskulden 73 procent av BNP. Inte heller det var något skäl att folkomrösta om hur man ska nobba sina fordringsägare och samtidigt låna mer pengar av dem. Men det var ett gott skäl att sätta stopp för låna-och-slösa-politiken innan den gick för långt. Att Göran Persson gjorde det bäddade för starka finanser. Att han gjorde det genom att norpa 258 miljarder kronor ur pensionsfonderna märks vartenda år när ett orange kuvert landar som ett hotbrev för alla som jobbar och bromsen smäller till för alla som slutat jobba.

Persson har både fått orättvist mycket beröm och skäll för det draget. Följderna blev långvariga både de bra och de dåliga. Den typen av drastiska åtgärder ska inte behövas igen om statsmakterna håller igen i stället för att gång efter annan försöker köpa sig valsegrar genom att låtsas att allting är mycket bättre än det egentligen är och att imorgon är en dag som aldrig kommer.

Det är inte alls lika roligt att vara småsnål som att lova en mandatperiodlång lånefest. Men man slipper bakfyllan.

Niclas Lindstrand

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.