15 jul 2015 06:00

15 jul 2015 06:00

Flyktig seger för euron

Eurozonen är intakt. Åtminstone för stunden. Beskedet att eurozonens ledare har kommit överens med Grekland innebär på inget sätt ett slut på denna mycket långdragna ekonomiska fars.

Överenskommelsen innebär att Grekland kan tillgodogöras 80 miljarder euro i ett tredje räddningspaket. Det sker inte utan hakar. Till i morgon, onsdag, ska grekerna bland annat reformera momssystemet för en vidgad skattebas, reformera pensionssystemet, och övergå mer till utbudsekonomisk modell. Statliga tillgångar till ett värde av 50 miljarder euro ska föras över till en privatiseringsfond, som ska styras från Grekland. Tillgångarna ska antingen drivas vidare av fonden eller avyttras. 25 miljarder euro ska gå till att betala rekapitaliseringen av de grekiska bankerna. Av övriga medel ska hälften gå till skuldbetalning, hälften till investeringar i Grekland.

Det som har uppnåtts är att Grekland inte lämnar eurosamarbetet. Det är också i princip allt, och det är flyktig seger. Överenskommelsen skjuter problemen framför sig och om ett par år lär det vara dags igen, om inte förr. Det är inte givet att Alexis Tsipras, Greklands premiärminister, lyckas få parlamentet att genomföra de överenskomna förändringarna. Grekerna röstade trots allt nyligen emot ett mindre långtgående åtgärdspaket. Risken är att Tsipras för att sälja in överenskommelsen till sina landsmän kommer att måla upp en överdriven bild av sig själv som försvarare av allt gott och övriga europeiska ledare som onda tyranner och därigenom ytterligare vidga förtroendegapet mellan Grekland och resten av EU.

I den mån överenskommelsen faktiskt får Tsipras att gå tillbaka till den åtstramningspolitik som, låt vara motvilligt, fördes innan hans socialistiska och populistiska Syriza kom till makten i början av året kan den dock föra något gott med sig. Den tidigare politiken var smärtsam, men den gav effekt. Grekland kunde vid ett par tillfällen självt låna pengar på den internationella marknaden och tillväxten återvände.

Utsikterna för privatiseringsfonden är dock rätt bleka. Intresset för att köpa grekiska tillgångar är lågt. Bristen på stabilitet, förekomsten av privatiseringsfientliga och stridbara fackrörelser och en utbredd korruption är inget som lockar. Svårigheten att få bra betalt och dessutom skapa en fri och fungerande marknad snarare än att rea ut tillgångar och skapa privata, men fortfarande korrupta, monopol är uppenbar och betydande.

Någon skuldavskrivning ser det heller inte ut att bli. Det är synd. Likaväl som Grekland måste kännas vid sina skulder bör långivarna tvingas uppleva effekterna av sin vårdslösa utlåning. Det skulle också lätta bördan för Grekland och bidra till ökad stabilitet, vilket exempelvis skulle kunna ge bättre förutsättningar att kunna genomföra privatiseringarna på ett bra sätt.

I nuläget rullas problemen fortsatt framåt. Allt fler av eurozonens medborgare ifrågasätter också varför deras skattepengar används på detta sätt. Det är en högst relevant frågeställning.

Daniel Persson/SNB

Överenskommelsen innebär att Grekland kan tillgodogöras 80 miljarder euro i ett tredje räddningspaket. Det sker inte utan hakar. Till i morgon, onsdag, ska grekerna bland annat reformera momssystemet för en vidgad skattebas, reformera pensionssystemet, och övergå mer till utbudsekonomisk modell. Statliga tillgångar till ett värde av 50 miljarder euro ska föras över till en privatiseringsfond, som ska styras från Grekland. Tillgångarna ska antingen drivas vidare av fonden eller avyttras. 25 miljarder euro ska gå till att betala rekapitaliseringen av de grekiska bankerna. Av övriga medel ska hälften gå till skuldbetalning, hälften till investeringar i Grekland.

Det som har uppnåtts är att Grekland inte lämnar eurosamarbetet. Det är också i princip allt, och det är flyktig seger. Överenskommelsen skjuter problemen framför sig och om ett par år lär det vara dags igen, om inte förr. Det är inte givet att Alexis Tsipras, Greklands premiärminister, lyckas få parlamentet att genomföra de överenskomna förändringarna. Grekerna röstade trots allt nyligen emot ett mindre långtgående åtgärdspaket. Risken är att Tsipras för att sälja in överenskommelsen till sina landsmän kommer att måla upp en överdriven bild av sig själv som försvarare av allt gott och övriga europeiska ledare som onda tyranner och därigenom ytterligare vidga förtroendegapet mellan Grekland och resten av EU.

I den mån överenskommelsen faktiskt får Tsipras att gå tillbaka till den åtstramningspolitik som, låt vara motvilligt, fördes innan hans socialistiska och populistiska Syriza kom till makten i början av året kan den dock föra något gott med sig. Den tidigare politiken var smärtsam, men den gav effekt. Grekland kunde vid ett par tillfällen självt låna pengar på den internationella marknaden och tillväxten återvände.

Utsikterna för privatiseringsfonden är dock rätt bleka. Intresset för att köpa grekiska tillgångar är lågt. Bristen på stabilitet, förekomsten av privatiseringsfientliga och stridbara fackrörelser och en utbredd korruption är inget som lockar. Svårigheten att få bra betalt och dessutom skapa en fri och fungerande marknad snarare än att rea ut tillgångar och skapa privata, men fortfarande korrupta, monopol är uppenbar och betydande.

Någon skuldavskrivning ser det heller inte ut att bli. Det är synd. Likaväl som Grekland måste kännas vid sina skulder bör långivarna tvingas uppleva effekterna av sin vårdslösa utlåning. Det skulle också lätta bördan för Grekland och bidra till ökad stabilitet, vilket exempelvis skulle kunna ge bättre förutsättningar att kunna genomföra privatiseringarna på ett bra sätt.

I nuläget rullas problemen fortsatt framåt. Allt fler av eurozonens medborgare ifrågasätter också varför deras skattepengar används på detta sätt. Det är en högst relevant frågeställning.

Daniel Persson/SNB

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.