16 jul 2015 04:00

16 jul 2015 04:00

Hur man smyger sig in i Nato

Försvaret. Sverige ska kunna samarbeta med Nato i krig. Det vill säga, böna och be på våra bara knän om hjälp. Det är innehållet i en utredning som Försvarsdepartementet vill göra lag av, enligt DN. Samtidigt vill regeringen absolut inte ens tänka på att faktiskt gå med i Nato.

Förmodligen är detta en zenbuddhistisk gåta. Något i stil med ”om ett träd faller i skogen, klappar det då med ena handen?” eller hur det nu var.

Resonemanget bakom ett värdlandsavtal, som det så fint heter att låta Nato använda landet som bas (eller komma till dess hjälp), är förvisso sunda. ”Sverige kan och vill inte isolera sig”, säger försvarsminister Peter Hultqvist till DN. Biten med ”kan” är definitivt sann. Han lyckas dessutom få in ordet samarbetslinje i intervjun, vilket förmodligen är ett krav för att vara minister i nuvarande regering.

För att göra verklighet av förslaget krävs ganska små lagändringar i Sverige. Det är några pennstreck som kan passera riksdagen så att de träder i kraft om mindre än ett år. Moderaterna och Folkpartiet lär inte protestera mot just de sakerna.

Frågan är bara vad Nato tycker. Det verkar ingen ha kommit på att fråga. De senaste årens uttalanden från väst, medan Sverige övat med Natotrupper allt intensivare och fått VIP-kort i kön, har gått ut på att ett land som inte är medlem inte heller kallt kan räkna med beskydd om något skulle gå väldigt snett.

Annars är det imponerande att regeringen, liksom sin företrädare, kommit på ännu ett sätt att krypa så nära Natos trygga famn att det går att känna Atlantpaktens andedräkt. (Den torde påminna om hamburgare.) Utan att för den skull faktiskt gå med i Nato eller ens låtsas att man tänkt tanken. Tvärtom pratar Hultqvist om att vi utgår från den militära alliansfriheten. Vilket vi tydligen gör genom att tydligt liera oss med världens enda kvarvarande militära supermakt.

I takt med att det svenska försvaret förpassats till museum har politiken glidit allt längre västerut. Att samarbeta med Nato är absolut inget fel, tvärtom. Och att bygga upp försvaret igen så att den militära alliansfriheten skulle bli mer trovärdig än Storsjöodjuret skulle kosta så mycket tid och mer pengar att alla jordglobar hinner bytas ut innan det är klart.

En Natoanslutning är numera den enda lösningen på Sveriges försvarsbekymmer i en allt mer skrämmande omvärld. Det medför en hel del bekymmer också, men det finns inte längre någon återvändo. Det riktigt trista är att det skett – och fortsätter ske – i smyg i stället för genom en öppen demokratisk debatt.

Dubbelmoral är faktiskt inte dubbelt så bra som vanlig moral.

Niclas Lindstrand

Förmodligen är detta en zenbuddhistisk gåta. Något i stil med ”om ett träd faller i skogen, klappar det då med ena handen?” eller hur det nu var.

Resonemanget bakom ett värdlandsavtal, som det så fint heter att låta Nato använda landet som bas (eller komma till dess hjälp), är förvisso sunda. ”Sverige kan och vill inte isolera sig”, säger försvarsminister Peter Hultqvist till DN. Biten med ”kan” är definitivt sann. Han lyckas dessutom få in ordet samarbetslinje i intervjun, vilket förmodligen är ett krav för att vara minister i nuvarande regering.

För att göra verklighet av förslaget krävs ganska små lagändringar i Sverige. Det är några pennstreck som kan passera riksdagen så att de träder i kraft om mindre än ett år. Moderaterna och Folkpartiet lär inte protestera mot just de sakerna.

Frågan är bara vad Nato tycker. Det verkar ingen ha kommit på att fråga. De senaste årens uttalanden från väst, medan Sverige övat med Natotrupper allt intensivare och fått VIP-kort i kön, har gått ut på att ett land som inte är medlem inte heller kallt kan räkna med beskydd om något skulle gå väldigt snett.

Annars är det imponerande att regeringen, liksom sin företrädare, kommit på ännu ett sätt att krypa så nära Natos trygga famn att det går att känna Atlantpaktens andedräkt. (Den torde påminna om hamburgare.) Utan att för den skull faktiskt gå med i Nato eller ens låtsas att man tänkt tanken. Tvärtom pratar Hultqvist om att vi utgår från den militära alliansfriheten. Vilket vi tydligen gör genom att tydligt liera oss med världens enda kvarvarande militära supermakt.

I takt med att det svenska försvaret förpassats till museum har politiken glidit allt längre västerut. Att samarbeta med Nato är absolut inget fel, tvärtom. Och att bygga upp försvaret igen så att den militära alliansfriheten skulle bli mer trovärdig än Storsjöodjuret skulle kosta så mycket tid och mer pengar att alla jordglobar hinner bytas ut innan det är klart.

En Natoanslutning är numera den enda lösningen på Sveriges försvarsbekymmer i en allt mer skrämmande omvärld. Det medför en hel del bekymmer också, men det finns inte längre någon återvändo. Det riktigt trista är att det skett – och fortsätter ske – i smyg i stället för genom en öppen demokratisk debatt.

Dubbelmoral är faktiskt inte dubbelt så bra som vanlig moral.

Niclas Lindstrand

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.