19 aug 2015 05:00

19 aug 2015 05:00

Dags att opponera sig

Slut på sommarlovet, nu är det upp till bevis. Jo förvisso för regeringen men minst lika mycket för den borgerliga oppositionen. Den kan börja med att opponera sig genom att gå på storviltsjakt.

Att Sverigedemokraterna är i opposition kan vi lätt konstatera. Partiet opponerar sig mot allt och alla (stundtals även sig självt) hela tiden. För övriga delar av den riksdagsmajoritet som faktiskt inte gillar den sittande regeringen finns desto mer att bevisa. Att först kapitulera villkorslöst och sedan skramla med vapen imponerar inte.

Särskilt inte när det egentligen bara finns ett enda vapen i arsenalen. Misstroendeförklaring. Att dränka regeringen i tillkännagivanden nu över hundra har inte gjort något annat än att mildra den interna kritiken mot DÖ en smula. (För den som inte har koll på tillkännagivanden och DÖ efter min semester: DÖ är decemberöverenskommelsen om att släppa igenom en budget hur dum den än är och dessutom vad densamma borde göra omgående. Tillkännagivanden är när riksdagen säger till regeringen att den borde göra något, vilket den sedan struntar i.)

Gång på gång har i stället Alliansledarna hotat med misstroendeförklaringar. Lite grann i alla fall. Och lite luddigt mot vem. Knappast mot Stefan Löfven, då måste hela regeringen avgå. Det försökte SD med redan i fjol och då ville Alliansen inte ha något nyval. Den gången heller. Opinionsläget behöver svänga betydligt mer för att man skulle våga sig på det största bytet av alla. Trovärdigheten blir inte heller direkt bättre av att ändra sig så snabbt.

I stället finns det ett par lättare villebråd för Alliansen att sikta in sig på. Vice statsministern till exempel. Att hitta en anledning att misstro Åsa Romson borde inte ta så lång tid, det är bara att sätta sig och vänta lite. Men även den krigsförklaringen kan vara för stor för en märkligt försiktig och räddhågsen (eventuell) opposition.

Nej, siktet är snarare inställt lägre. På någon som kanske inte Stefan Löfven skulle sakna så hemskt mycket och som ändå kan ligga risigt till vid en eventuell regeringsombildning. Då är det lätt att tänka på alltiallominister Gabriel Wikström. (Okej då, folkhälso- sjukvårds- och idrottsminister. Några saker som går dåligt ligger alltså utanför hans ansvarsområden.)

Den unge (med mina mått) ministern fick kritik redan när han tillträdde för att sakna erfarenhet om just sjukvård. Men hade han som SSU-ordförande gjort en fejkkupp om den konstiga 90-dagarsgarantin så var det klart att grabben skulle bli minister. Sedan dess har han föreslagit fettskatt, att apoteken inte ska sälja schampo och dummast av allt, att hota med att lägga ned företag som inte kvoterar sina bolagsstyrelser. (Jo han gjorde en kungspudel men utan att förklara vad fasen han menade egentligen.) Han känns som en tacksam måltavla för en opposition som vågar opponera sig.

Eller också får partierna börja prata över blockgränserna och faktiskt få beslut i viktiga frågor. Men det är nog för vågat för alla inblandade.

 

Att Sverigedemokraterna är i opposition kan vi lätt konstatera. Partiet opponerar sig mot allt och alla (stundtals även sig självt) hela tiden. För övriga delar av den riksdagsmajoritet som faktiskt inte gillar den sittande regeringen finns desto mer att bevisa. Att först kapitulera villkorslöst och sedan skramla med vapen imponerar inte.

Särskilt inte när det egentligen bara finns ett enda vapen i arsenalen. Misstroendeförklaring. Att dränka regeringen i tillkännagivanden nu över hundra har inte gjort något annat än att mildra den interna kritiken mot DÖ en smula. (För den som inte har koll på tillkännagivanden och DÖ efter min semester: DÖ är decemberöverenskommelsen om att släppa igenom en budget hur dum den än är och dessutom vad densamma borde göra omgående. Tillkännagivanden är när riksdagen säger till regeringen att den borde göra något, vilket den sedan struntar i.)

Gång på gång har i stället Alliansledarna hotat med misstroendeförklaringar. Lite grann i alla fall. Och lite luddigt mot vem. Knappast mot Stefan Löfven, då måste hela regeringen avgå. Det försökte SD med redan i fjol och då ville Alliansen inte ha något nyval. Den gången heller. Opinionsläget behöver svänga betydligt mer för att man skulle våga sig på det största bytet av alla. Trovärdigheten blir inte heller direkt bättre av att ändra sig så snabbt.

I stället finns det ett par lättare villebråd för Alliansen att sikta in sig på. Vice statsministern till exempel. Att hitta en anledning att misstro Åsa Romson borde inte ta så lång tid, det är bara att sätta sig och vänta lite. Men även den krigsförklaringen kan vara för stor för en märkligt försiktig och räddhågsen (eventuell) opposition.

Nej, siktet är snarare inställt lägre. På någon som kanske inte Stefan Löfven skulle sakna så hemskt mycket och som ändå kan ligga risigt till vid en eventuell regeringsombildning. Då är det lätt att tänka på alltiallominister Gabriel Wikström. (Okej då, folkhälso- sjukvårds- och idrottsminister. Några saker som går dåligt ligger alltså utanför hans ansvarsområden.)

Den unge (med mina mått) ministern fick kritik redan när han tillträdde för att sakna erfarenhet om just sjukvård. Men hade han som SSU-ordförande gjort en fejkkupp om den konstiga 90-dagarsgarantin så var det klart att grabben skulle bli minister. Sedan dess har han föreslagit fettskatt, att apoteken inte ska sälja schampo och dummast av allt, att hota med att lägga ned företag som inte kvoterar sina bolagsstyrelser. (Jo han gjorde en kungspudel men utan att förklara vad fasen han menade egentligen.) Han känns som en tacksam måltavla för en opposition som vågar opponera sig.

Eller också får partierna börja prata över blockgränserna och faktiskt få beslut i viktiga frågor. Men det är nog för vågat för alla inblandade.

 

  • Niclas Lindstrand

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.