09 sep 2015 05:00

09 sep 2015 05:00

Sista ordet om gåvoavdrag

Det är saligare att giva än att taga, upplyser Apostlagärningarna. Tyvärr har jag missat fotnoten som gör ett undantag för staten. Den tycker att det är precis tvärtom. Inte minst att ta från dem som ger till andra. Så därför kan vi säga ajöss till gåvoavdraget precis när det behövs som mest.

Sverige var sist i EU med att införa avdrag för gåvor till välgörenhet 2012. Redan följande år utnyttjades avdraget av 761 000 personer som totalt hade skänkt 1,3 miljarder kronor. Vad som händer när det avskaffas igen vet ingen, regeringen har inte varit intresserad av att utreda saken.

Lagrådsremissen som skickades ut i maj är en fantastisk läsning där man konstaterar att ”Offentligt stöd bör snarare utgå från tydliga prioriteringar än via privatpersoners val av och förmåga till stöd via skattereduktion.” Eller med andra ord, staten vet bättre än du själv vad du borde stödja för tillfället och påtvingad solidaritet är av någon anledning finare än frivillig. Med ett litet tillägg om att det blir mindre administration för välgörenhetsorganisationerna är parodin fulländad. (Det är förstås korrekt att man får mindre administration om man får färre gåvor. Men något säger mig att just den delen är ett kärt besvär.)

När remissen kom måste jag erkänna att jag inte reagerade så starkt. Det är en logisk konsekvens av mantrat ”Staten vet alltid bäst” som den nuvarande regeringen verkar ha korsstygnsbroderat på kuddarna i Rosenbad. Men när samtidigt statsministern står och nära nog överlåter ansvaret för flyktingkatastrofen i Europa på just välgörenhetsorganisationer så går det inte ihop längre. Civilsamhället kan inte samtidigt vara nödvändigt (vilket det förstås är) och något som ska motarbetas till statens större ära.

Det är inte någon stor påfyllning som statens finanser får genom att avskaffa avdraget. Men signalen är väldigt märklig just nu. Skatten är inte bara ett sätt att skaffa pengar för att leva upp till vallöften om mer till allting, det är också ett sätt för staten att belöna och bestraffa olika beteenden och därigenom försöka styra oss skattebetalare. Därför är det svårare även för en kedjesnusare som mig att argumentera mot tobaksskatten (fast jag gör mitt bästa) än för gåvoavdraget.

Vad effekten blir vet vi inte. Förhoppningsvis gör inte den osympatiska signalen att det minsann är staten som vet bäst om var dina pengar är till nytta någon större skada. Då kan vi fortsätta att ha ett starkt civilsamhälle där personlig övertygelse öppnar både hjärtan och plånböcker.

Om staten känner sig hotad så är det bara nyttigt.

Niclas Lindstrand

Sverige var sist i EU med att införa avdrag för gåvor till välgörenhet 2012. Redan följande år utnyttjades avdraget av 761 000 personer som totalt hade skänkt 1,3 miljarder kronor. Vad som händer när det avskaffas igen vet ingen, regeringen har inte varit intresserad av att utreda saken.

Lagrådsremissen som skickades ut i maj är en fantastisk läsning där man konstaterar att ”Offentligt stöd bör snarare utgå från tydliga prioriteringar än via privatpersoners val av och förmåga till stöd via skattereduktion.” Eller med andra ord, staten vet bättre än du själv vad du borde stödja för tillfället och påtvingad solidaritet är av någon anledning finare än frivillig. Med ett litet tillägg om att det blir mindre administration för välgörenhetsorganisationerna är parodin fulländad. (Det är förstås korrekt att man får mindre administration om man får färre gåvor. Men något säger mig att just den delen är ett kärt besvär.)

När remissen kom måste jag erkänna att jag inte reagerade så starkt. Det är en logisk konsekvens av mantrat ”Staten vet alltid bäst” som den nuvarande regeringen verkar ha korsstygnsbroderat på kuddarna i Rosenbad. Men när samtidigt statsministern står och nära nog överlåter ansvaret för flyktingkatastrofen i Europa på just välgörenhetsorganisationer så går det inte ihop längre. Civilsamhället kan inte samtidigt vara nödvändigt (vilket det förstås är) och något som ska motarbetas till statens större ära.

Det är inte någon stor påfyllning som statens finanser får genom att avskaffa avdraget. Men signalen är väldigt märklig just nu. Skatten är inte bara ett sätt att skaffa pengar för att leva upp till vallöften om mer till allting, det är också ett sätt för staten att belöna och bestraffa olika beteenden och därigenom försöka styra oss skattebetalare. Därför är det svårare även för en kedjesnusare som mig att argumentera mot tobaksskatten (fast jag gör mitt bästa) än för gåvoavdraget.

Vad effekten blir vet vi inte. Förhoppningsvis gör inte den osympatiska signalen att det minsann är staten som vet bäst om var dina pengar är till nytta någon större skada. Då kan vi fortsätta att ha ett starkt civilsamhälle där personlig övertygelse öppnar både hjärtan och plånböcker.

Om staten känner sig hotad så är det bara nyttigt.

Niclas Lindstrand