18 sep 2015 04:00

18 sep 2015 04:00

Sista ordet om affärsmoral

Telia Sonera drar sig ur en rad genomkorrumperade marknader. Det känns skönt för alla oss delägare – det vill säga medborgare – att slippa sponsra diktatorer österut. Att förlora stora mängder pengar känns avsevärt mindre skönt.

Affärerna i Uzbekiskan och Azerbajdzjan har inte bara rättfärdigat att den sällsynta bokstaven Z fortfarande finns på svenska tangentbord; de har också demonstrerat med all önskvärd tydlighet att det över huvud taget inte går att göra affärer i vissa delar av världen utan att betala mutor till diktatorer och deras familjer. Beloppen hör hemma i Guinness rekordbok snarare än i årsredovisningen för ett delvis statligt företag.

Vd Johan Dennelind var tydlig när han tillträdde för två år sedan: de tvivelaktiga affärerna skulle bort. Att det nu flaggas för affärer som inte ens har några möjliga köpare är tyvärr inget annat än ett kvitto på ett totalt misslyckande. Det höjer knappast priset på tillgångarna att säga offentligt att de ska bort till varje pris. Vilka som är möjliga köpare gör att glädjebeskedet snarare är ett bekymmer. Ryska och kinesiska teleoperatörer kan säkert vara intresserade. Liksom de båda lokala diktatorsfamiljerna. Om det blir bättre ur moralisk synvinkel är diskutabelt. Men svenska medborgare i allmänhet slipper vara ägare i ett bolag som håller på med eländet.

Vad facit på äventyren i gamla sovjetstater blir återstår att se, men det är svårt att tro att det blir någon lysande affär för Telia Sonera.

Affärsmoral är komplicerad. Telias fiasko understryker att vissa länder är hopplösa att göra affärer i om man ska hålla sig till svenska värderingar – eller ens svenska lagar. Det blir än mer komplicerat av att staten är en stor delägare. Detsamma gäller Vattenfall, där Miljöpartiet och Vänsterpartiet tycker att de tyska kolgruvorna som företaget äger ska kastas bort för att inte någon annan ska driva dem vidare.

Hade detta varit privatägda företag så hade marknaden kunnat fälla sin dom. (Och eventuellt rättssystemet när det gäller mutorna, det pågår jätteundersökningar.) Nu är staten inblandad och då blir det plötsligt en fråga för både politiker och alla oss indirekta delägare.

Vattenfalls tyska kol – och Nuon – och Telias skumraskaffärer är kvitton på att statliga bolag har väldigt svårt att vistas på utländska marknader över huvud taget. Att förvänta sig att diktatorer ska bli snälla bara för att de gör affärer med ett svenskägt bolag är att hoppas för mycket på marknadsekonomins frälsande effekt. (Även om diktaturerna skulle må bra av mycket mer privata initiativ.)

Då har ägarna två val:

Antingen låta bolagen stanna i landet eller avveckla det statliga ägandet.

Niclas Lindstrand

Affärerna i Uzbekiskan och Azerbajdzjan har inte bara rättfärdigat att den sällsynta bokstaven Z fortfarande finns på svenska tangentbord; de har också demonstrerat med all önskvärd tydlighet att det över huvud taget inte går att göra affärer i vissa delar av världen utan att betala mutor till diktatorer och deras familjer. Beloppen hör hemma i Guinness rekordbok snarare än i årsredovisningen för ett delvis statligt företag.

Vd Johan Dennelind var tydlig när han tillträdde för två år sedan: de tvivelaktiga affärerna skulle bort. Att det nu flaggas för affärer som inte ens har några möjliga köpare är tyvärr inget annat än ett kvitto på ett totalt misslyckande. Det höjer knappast priset på tillgångarna att säga offentligt att de ska bort till varje pris. Vilka som är möjliga köpare gör att glädjebeskedet snarare är ett bekymmer. Ryska och kinesiska teleoperatörer kan säkert vara intresserade. Liksom de båda lokala diktatorsfamiljerna. Om det blir bättre ur moralisk synvinkel är diskutabelt. Men svenska medborgare i allmänhet slipper vara ägare i ett bolag som håller på med eländet.

Vad facit på äventyren i gamla sovjetstater blir återstår att se, men det är svårt att tro att det blir någon lysande affär för Telia Sonera.

Affärsmoral är komplicerad. Telias fiasko understryker att vissa länder är hopplösa att göra affärer i om man ska hålla sig till svenska värderingar – eller ens svenska lagar. Det blir än mer komplicerat av att staten är en stor delägare. Detsamma gäller Vattenfall, där Miljöpartiet och Vänsterpartiet tycker att de tyska kolgruvorna som företaget äger ska kastas bort för att inte någon annan ska driva dem vidare.

Hade detta varit privatägda företag så hade marknaden kunnat fälla sin dom. (Och eventuellt rättssystemet när det gäller mutorna, det pågår jätteundersökningar.) Nu är staten inblandad och då blir det plötsligt en fråga för både politiker och alla oss indirekta delägare.

Vattenfalls tyska kol – och Nuon – och Telias skumraskaffärer är kvitton på att statliga bolag har väldigt svårt att vistas på utländska marknader över huvud taget. Att förvänta sig att diktatorer ska bli snälla bara för att de gör affärer med ett svenskägt bolag är att hoppas för mycket på marknadsekonomins frälsande effekt. (Även om diktaturerna skulle må bra av mycket mer privata initiativ.)

Då har ägarna två val:

Antingen låta bolagen stanna i landet eller avveckla det statliga ägandet.

Niclas Lindstrand