23 sep 2015 06:00

23 sep 2015 06:00

Sista ordet om Vattenfall

Alla borde egentligen bli glada av att Vattenfall ska sälja ut sin tyska brunkolsverksamhet. Men i stället spricker regeringsunderlaget upp rejält. Medan språkrören gör sitt bästa för att inte säga något alls så rasar Vänsterpartiet. Tydligen är det rimligt att straffa hela landet för att ha ägt gruvorna genom att kasta ned pengar i schakten.

Nu är det, precis som med Telia Soneras äventyr i österland, inte så enkelt att sälja som att skicka ut en pressrelease om att man ska göra det. Att Vattenfall går ut med en avsiktsförklaring tyder snarare på en viss desperation än på att det finns seriösa köpare. I båda fallen är det ändå goda nyheter och i brist på en tidsmaskin det bästa sättet att hantera kontroversiella (och onödiga) investeringar som helst eller delvis offentligägda bolag envisas med att göra i utlandet. Det är inte kul att behöva skämmas för att statens bolag sysslar med mutor och smutsigaste tänkbara energikällor. (Dessutom är det dåliga placeringar på lång sikt.)

Värdet spekuleras till mellan 20 och 40 miljarder kronor. Det är inte småpengar när man skrävlar över 40 miljarder extra till försvaret över en hel mandatperiod. (Extra eftersom det inte ens räcker till förra försvarsbeslutet.)

Men moralminister in spe Jonas Sjöstedt går i taket över att Vattenfall ska försöka sälja av. Hellre lägga ned och kasta pengarna i sjön – och låta tyskarna starta upp nya gruvor om de så behöver. Tydligen ska det vara bra för något. Det är ett typiskt kapitalslösande mörkrött resonemang som till vardags en socialdemokratisk statsminister inte behöver kommentera alls. Om man inte tagit om bord ett parti som resonerat exakt likadant innan det där med ministerposter krånglade till saker.

Miljöpartiet gjorde ett stort nummer av Vattenfalls tyska gruvor i valrörelsen. Gustaf Fridolin tog sig tid från att rädda skolan (och se hur det gick) för att stå och göra en Hamletimitation med en kolbit i näven. Problemet är att de där kolbitarna inte bara är billig rekvisita, de är också efterfrågade i Tyskland eftersom Fridolins meningsfränder lyckats lägga ned kärnkraften.

Både Fridolin och språkrörsparhästen Åsa Romson bestämde sig för att gömma sig från alla besvärliga frågor när Vattenfalls försäljning kom på tal. Tja, varför skulle miljöministern som gått till vals på bland annat att lägga ned gruvorna faktiskt kommentera dem? Det verkar besvärligt. För miljöministern och hennes parti, vill säga. Den grönskimrande glorian hamnar lätt på sned när den konfronteras av verkligheten och att 20-40 miljarder räcker till väldigt mycket bidrag som också utlovats.

Det är väl på tiden att även Miljöpartiet får bryta några vallöften så Socialdemokraterna får lite konkurrens. Vi får se vilka.

Niclas Lindstrand

Nu är det, precis som med Telia Soneras äventyr i österland, inte så enkelt att sälja som att skicka ut en pressrelease om att man ska göra det. Att Vattenfall går ut med en avsiktsförklaring tyder snarare på en viss desperation än på att det finns seriösa köpare. I båda fallen är det ändå goda nyheter och i brist på en tidsmaskin det bästa sättet att hantera kontroversiella (och onödiga) investeringar som helst eller delvis offentligägda bolag envisas med att göra i utlandet. Det är inte kul att behöva skämmas för att statens bolag sysslar med mutor och smutsigaste tänkbara energikällor. (Dessutom är det dåliga placeringar på lång sikt.)

Värdet spekuleras till mellan 20 och 40 miljarder kronor. Det är inte småpengar när man skrävlar över 40 miljarder extra till försvaret över en hel mandatperiod. (Extra eftersom det inte ens räcker till förra försvarsbeslutet.)

Men moralminister in spe Jonas Sjöstedt går i taket över att Vattenfall ska försöka sälja av. Hellre lägga ned och kasta pengarna i sjön – och låta tyskarna starta upp nya gruvor om de så behöver. Tydligen ska det vara bra för något. Det är ett typiskt kapitalslösande mörkrött resonemang som till vardags en socialdemokratisk statsminister inte behöver kommentera alls. Om man inte tagit om bord ett parti som resonerat exakt likadant innan det där med ministerposter krånglade till saker.

Miljöpartiet gjorde ett stort nummer av Vattenfalls tyska gruvor i valrörelsen. Gustaf Fridolin tog sig tid från att rädda skolan (och se hur det gick) för att stå och göra en Hamletimitation med en kolbit i näven. Problemet är att de där kolbitarna inte bara är billig rekvisita, de är också efterfrågade i Tyskland eftersom Fridolins meningsfränder lyckats lägga ned kärnkraften.

Både Fridolin och språkrörsparhästen Åsa Romson bestämde sig för att gömma sig från alla besvärliga frågor när Vattenfalls försäljning kom på tal. Tja, varför skulle miljöministern som gått till vals på bland annat att lägga ned gruvorna faktiskt kommentera dem? Det verkar besvärligt. För miljöministern och hennes parti, vill säga. Den grönskimrande glorian hamnar lätt på sned när den konfronteras av verkligheten och att 20-40 miljarder räcker till väldigt mycket bidrag som också utlovats.

Det är väl på tiden att även Miljöpartiet får bryta några vallöften så Socialdemokraterna får lite konkurrens. Vi får se vilka.

Niclas Lindstrand