24 sep 2015 06:00

24 sep 2015 06:00

Sista ordet om populism

Det föds en dumsnut varje minut, sägs den legendariske cirkusdirektören P T Barnum ha sagt. Att det inte finns något fog för att han ska ha myntat uttrycket gör det inte sämre. Tvärtom verkar det vara en grundbult för politiska partier i många länder.

När de grekiska väljarna för tredje gången får välja vilken kapten som ska ta dem ur den värsta ekonomiska stormen sedan Odysseus virrade hem från Troja så blir det återigen Alexis Tsirpas och hans Syriza som får greppa rodret. Trots att han förra gången gick till vals på att ha kakan och äta den, fick bekräftat av bagarna att det inte är möjligt och sedan började lova samma sak igen. (Vänstern konstaterar besviket att det minsann är bagarens fel, om folket röstar för att samma kaka kan ätas flera gånger och bagaren bara ska producera nya kakor helt gratis så ska det minsann vara så.)

I Storbritannien har Labour lyckats hitta en partiledare som får Jonas Sjöstedt att framstå som en riskkapitalist i välfärdsbranschen, ständigt hungrig efter mer blod från gamla och sjuka. Jeremy Corbyn är visserligen lite rolig eftersom han envist motstått den vinande partipiskan i årtionden. Synd bara att han gjort det i samma stil som en proffstwittrare på Södermalm i Stockholm, ständigt iklädd palestinaschal och besviken över att V inte kallar sig kommunister längre. Lämna Nato, åtala Tony Blair för krigsförbrytelse i Irak, öppna kolgruvorna i Wales igen, förstatliga allt som rör sig... samtidigt som han flörtar med IRA, Iran och förintelseförnekare, bara alla är till vänster. (Men han håller på Arsenal. Det är alltid något.)

Att skylla allt detta på vänsterflygeln vore orättvist. (Men jag tänker inte låta det hindra mig.) I det stora landet i väster verkar en självupptagen miljardär vid namn Donald Trump leda presidentracet. Han är mest känd för dokusåpor och en fluffig frisyr som han påstår inte skulle vara en peruk. Politiken han vill föra består av att skylla allting på mexikaner. Brottslighet? Mexikaner. Budgetunderskott? Mexikaner. Taskigt väder på 4th of July? Säkert också mexikaner. (Av någon anledning berömmer han svenskar för att vi inte sprängde World Trade Center. Tack, tror jag.)

Alla tre erbjuder enkla lösningar på svåra problem, gärna i samband med att skaffa syndabockar oavsett om det är långivare i Europa eller mexikaner i USA. Vänster eller höger, Syrizas magplask visar att ett missnöjesparti inte klarar av att vara något annat än missnöjda, de enkla lösningarna fungerar inte när verkligheten komplicerar saker. Populister frodas i opposition. Då är det tillräckligt många som vill få drömma med dem.

Om något så underskattade Barnum sin marknadspotential.

Niclas Lindstrand

När de grekiska väljarna för tredje gången får välja vilken kapten som ska ta dem ur den värsta ekonomiska stormen sedan Odysseus virrade hem från Troja så blir det återigen Alexis Tsirpas och hans Syriza som får greppa rodret. Trots att han förra gången gick till vals på att ha kakan och äta den, fick bekräftat av bagarna att det inte är möjligt och sedan började lova samma sak igen. (Vänstern konstaterar besviket att det minsann är bagarens fel, om folket röstar för att samma kaka kan ätas flera gånger och bagaren bara ska producera nya kakor helt gratis så ska det minsann vara så.)

I Storbritannien har Labour lyckats hitta en partiledare som får Jonas Sjöstedt att framstå som en riskkapitalist i välfärdsbranschen, ständigt hungrig efter mer blod från gamla och sjuka. Jeremy Corbyn är visserligen lite rolig eftersom han envist motstått den vinande partipiskan i årtionden. Synd bara att han gjort det i samma stil som en proffstwittrare på Södermalm i Stockholm, ständigt iklädd palestinaschal och besviken över att V inte kallar sig kommunister längre. Lämna Nato, åtala Tony Blair för krigsförbrytelse i Irak, öppna kolgruvorna i Wales igen, förstatliga allt som rör sig... samtidigt som han flörtar med IRA, Iran och förintelseförnekare, bara alla är till vänster. (Men han håller på Arsenal. Det är alltid något.)

Att skylla allt detta på vänsterflygeln vore orättvist. (Men jag tänker inte låta det hindra mig.) I det stora landet i väster verkar en självupptagen miljardär vid namn Donald Trump leda presidentracet. Han är mest känd för dokusåpor och en fluffig frisyr som han påstår inte skulle vara en peruk. Politiken han vill föra består av att skylla allting på mexikaner. Brottslighet? Mexikaner. Budgetunderskott? Mexikaner. Taskigt väder på 4th of July? Säkert också mexikaner. (Av någon anledning berömmer han svenskar för att vi inte sprängde World Trade Center. Tack, tror jag.)

Alla tre erbjuder enkla lösningar på svåra problem, gärna i samband med att skaffa syndabockar oavsett om det är långivare i Europa eller mexikaner i USA. Vänster eller höger, Syrizas magplask visar att ett missnöjesparti inte klarar av att vara något annat än missnöjda, de enkla lösningarna fungerar inte när verkligheten komplicerar saker. Populister frodas i opposition. Då är det tillräckligt många som vill få drömma med dem.

Om något så underskattade Barnum sin marknadspotential.

Niclas Lindstrand